”En tjej. En stad. En natt. En tagning.”
Så står det på affischen. Det skulle också kunna stå ”En tagning – och det är väl en jävla tur det för annars hade ingen gått och sett filmen”. Det är kanske lite orättvist att säga så om en film som Victoria men jag upplever det som sant. Hade filmen varit filmad på vanligt sätt hade ingen – ingen – orkat/velat se dessa 138 minuter.
Nu är filmen alltså gjord i EN tagning, från det pumpande dansgolvet i början med hysteriskt blinkande stroboskoplampor (och DÄR gick en dam ut från biosalongen och kom inte tillbaka) och en glad, småfull, dansande spanjorska vid namn Victoria (Laia Costa) till den sista scenen när solen precis gått upp och natten är över. Vi får följa med fotografen genom Berlins gator gående, cyklande, åkande bil och taxi och kanske är det just det som är vitsen med denna långa tagning som blev filmen: att det ska kännas som att man själv är MED i händelserna, inte ”bara” står bredvid och tittar på.
I viss mån funkar greppet, jag ÄR med, jag ÄR definitivt med när det då och då bränner till i handlingen men jag är också med under många långa – jättemånga jättelånga – scener där det inte händer någonting alls. Hela den mittersta tredjedelen av filmen skulle lätt ha kunnat klippts bort och när jag känner på det sättet så är det oundvikligt att tänka att filmen är betydligt bättre som koncept än som färdig film.
Tyvärr är det inte enbart filmens längd (138 minuter) och brist på manus att fylla ut denna speltid med som är problemet, jag har väldigt svårt med rollfigurerna också. Victoria är i stora delar av filmen provocerande naiv och killgänget hon möter vid danshaket är inte det minsta intressanta. Hennes ”love interest” Sonne (Frederick Lau) är jobbigt dryg, ocharmig, kompenserar dåligt självförtroende med alldeles för stor trut och det är väldigt svårt att se vad Victoria ser i honom. Boxer (Franz Rogowski) känns som en karikatyr av ”en snubbe som hamnat snett”: rakad skalle, verbal som en orangutang samt en uppsyn inte är helt olik Joaquin Phoenix som Commodus i Gladiator. Blinker (Burak Yigit) hade jag knappt kommit ihåg alls om det inte var för det glänsande röda diademet och födelsedagsbarnet Fuss (Max Mauff) är mest bara dyngrak filmen igenom.
Jag vill inte spoila något av handlingen men när det börjar ”hända grejer” i filmen befinner sig hela gänget i ett parkeringsgarage och det som händer där fick mig faktiskt att börja fnissa. Jag förstår att meningen är att det ska vara spännande, att det är då ”shit hits the fan” men allvarligt…..vad i helvete, hur icke-trovärdigt får detta manus bli? Därifrån och fram till slutet är både filmens bästa del OCH den del som har flest lösa trådar men det händer i alla fall nåt så jag tänker inte nitpicka och klaga FÖR mycket. Ett par scener är dessutom bra på riktigt. Stress-och-panikångest är navet i båda dessa och rollfigurerna kommer så nära (i bild) att jag fick tryck över bröstet själv.
För att summera filmen så tänker jag såhär: gillar man film är Victoria en film som är intressant att se. Jag ångrar inte att jag la en lördagskväll på att se den och det var trevligt att få hänga med Carl och Jennifer en stund. Det jag däremot undrar är varför den får så skyhöga betyg överallt. 8,0 på IMDb och den är uppe på 4,0 om man ser till alla ”stora” kritiker på kritiker.se. Är det verkligen FILMEN alla gillar eller är det hantverket, idén?
Jag högaktar människor som realiserar sina (på pappret) knäppa idéer och kan faktiskt inte göra annat än att klappa händerna åt Sebastian Schipper, filmens regissör och manusförfattare, som ändå drog detta projekt i hamn. Det ska bli kul att se vad hans nästa projekt blir för om detta är jag övertygad, Victoria kommer bli ett avstamp till något större. Detsamma gäller filmens Victoria. Laia Costa kommer bli stor!
