Etikett: Lake Bell

Publicerat

SHOT CALLER

Ett av dom större glädjeämnena med mina filmbloggande vänners årsbästalistor, förutom spänningen över vilka filmer som får topplaceringar, är att det i princip alltid dyker upp någon film som helt tagit sig under ens egen radar. På Movies-Noirs lista dök det upp en otippad rackare på plats TVÅ – Shot Caller, en fängelsefilm som helt gått mig förbi. Eftersom jag brukar gilla fängelsefilmer var det självklart för mig att leta upp filmen och ge den en chans. Herregud. Nikolaj Coster-Waldau i LÅNGTRADARMUSCHE också! What´s not to like?

Här får vi se hur livet kan förändras i en handvändning för en skötsam familjefar som Jacob (Coster-Waldau) när han en kväll efter en parmiddag på stan kör mot rött och blir ansvarig för en olycka med dödlig utgång. Han blåser 1,0 promille och åker fast för både rattfylla och vållande till annans död och hamnar i fängelse. Länge.

Inuti fängelset blir han liksom nån annan. Gängens lagar trumfar fängelsets egna och han tvingas göra saker som är bortom hans normala kompassriktning. Som intern blir han känd som ”Money” och livet utanför måste han – mer eller mindre medvetet – förtränga. Sonen till exempel. Sonen kommer hinna bli rätt stor innan han kommer ut men vad ska han göra? Han är dömd och kan inte göra något åt saken.

Den fd stuntmannen och numera regissören Ric Roman Waugh har med Shot Caller prickat in en trio fängelsefilmer då han började  2008 med Felon och fortsatte med Snitch 2013. Habila filmer i den här genren alla tre även om grundkänslan är olika i dom alla. Den här filmens stora (och för historien rätt onödiga) plus är den orgie av ansiktsbehåring vi får se på både poliser och fängelsekunder. Rena rama julafton.

Nikolaj Coster-Waldau gör ett riktigt bra jobb med sin roll, han får kämpa på bra. Lake Bell som hans fru är också stabil. Så om jag summerar upplevelsen fick jag mig en rejält BRA film till liv som jag aldrig hade hittat utan Christians hjälp. Så TACK för tipset!

Filmen finns att hyra på Itunes för 29 kr. Värt!

Publicerat

HOME AGAIN – KÄRLEKEN FLYTTAR IN

Jag har försökt hitta en liknelse till dagens film i musikhistorien men det har varit svårt. Det första som dök upp var Michael Bolton men även den mest slätstrukna av ballader får ändå ett oumpf av Boltons röst. Så det närmaste jag kommer är faktiskt hissmusik. Såndär totalt ogenerisk plinketiplonk har man ju hört både här och där med Home again-hissmusik är en helt egen sort, en sån som ligger som en ljudmatta i bakgrunden MEN den är SÅ slätstruken, SÅ snäll och SÅ totalt menlös att ingenting, absolut INGENTING, fastnar mellan öronen. Det rinner ut som ljummet vatten i duschen. Rent ljummet vatten. Alltså helt utan spår av vare sig shampoo eller tvål.

Direkt efter jag sett filmen på Malmö Filmdagar kände jag att det var en etta. Den hade liksom….ingenting. Nu, med några dagars funderande känner jag att även ingenting kanske kan vara någonting. Home Again retar inte upp mig, det gör den inte. Den är alltså inte frustrationsdålig så den förtjänar det lägsta betyget. Filmen är heller inte produktionsteknisk undermålig, den har inte skådespelare som skämmer ut sig, den är bara så fasansfullt MESIG.

Det finns ingenting som skaver i filmen, alla är schyssta, det som skulle kunna bli problem blir det aldrig, vuxna beter sig vuxet. barnen är barn, känslorna är beskedliga och mitt i smeten är Reese Witherspoon som en leende slev som rör runt sig själv utan att någonsin bli riktigt trött, grinig, lycklig, panikslagen eller besviken. Hon är ett satans neutrum filmen igenom. Gullig som en rosa nalle såklart och söt som fyrahundra sockervadd. Jag hade så gärna velat se henne TOKFLIPPA, göra NÅT som stack ut men nej, det finns ingenting negativt, smutsigt eller fel i filmen. Och en flawless film är ungefär lika intressant som en flawless människa. Inte alls alltså. Men ointressant och urdålig är inte alltid samma sak så jag klämmer till med en tvåa, den är dock genomskinlig som nyklorat poolvatten.

Nu återstår att se vad mina filmspanande vänner tycker om filmen. Lika blasé som jag?
Carl
Jojje
Henke

Publicerat

BLACK ROCK

Plask!

Nu hoppar jag ner i den uppblåsbara Duplass-poolen igen.

Dagens film är producerad av båda bröderna Duplass och har ett manus som är skrivet av Mark Duplass efter en idé från filmens regissör Katie Aselton. Det enda tokiga med filmen är väl att den redan är gjord både en, två, tio och femtio gånger förut – med endast små skillnader i själva historien.

Har du sett Eden lake eller någon av dom svenska filmerna Losers, Järngänget eller kanske Från djupet av mitt hjärta? Gillar du naturäventyr långt från civilisation och mobiltäckning? Tycker du att människans mörka sidor är spännande? Då kanske Black Rock kan vara nåt för dig.

Den här filmen handlar om tre tjejer varav två, Sarah (Kate Bosworth) och Lou (Lake Bell), är nära vänner och den tredje, Abby (Katie Aselton) var nära förr i tiden innan nånting hände som splittrade tjejerna. Tillsammans ska dom åka på nån form av äventyrstur till en liten öde ö, en tur som egentligen endast Sarah verkar pepp på. Hon har dessutom tillverkar nån form av ”Goonies-karta” som dom ska ha kul med. MEN det visar sig att dom inte ÄR ensamma på ön. Tre killar dom känner igen från skoltiden dyker upp.

Jag blir lite snopen när jag ser filmen. Den är 1,18 lång men känns som Ben-hur. Ingen av skådespelarna imponerar. Manuset känns hafsigt och o-troligt. För första gången sen jag såg Eden lake känner jag för att se om den. DÄR har du ett redigt filmtips i denna genre!

.
I avsnitt 42 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen.

Publicerat

NO ESCAPE

I filmens början sitter Jack Dwyer (Owen Wilson) i ett flygplan tillsammans med frun Annie (Lake Bell) och deras två söta små döttrar. Ett nytt kapitel ska börja i familjen Dwyers liv när dom nu flyttar från Austin, Texas till ett icke namngivet land nånstans i Sydostasien (tror jag det är). Jack ska jobba och resten av familjen ska göra det resten av familjen alltid gör bäst när det är en i familjen som drar in stålarna: mest vara bihang.

Dwyers hinner knappt landa och checka in på hotellet innan otäckheterna börjar. Jack ger sig ut för att hitta en amerikansk dagstidning och han tycker på allvar att det är förvånande att den lilla kiosken inte har en färskare tidning än en tre dagar gammal dito. Jag tänker mer varför SKULLE dom ha dagens USA Today? Vore inte det MER konstigt?

Nåja. I sitt tidningsletande hamnar Jack bokstavligt talat MITT I ett upplopp mellan poliser och rebelliska  invånare, något som visar sig vara en statskupp som är både aggressiv och blodig. Dom aggressiva asiaterna har inga skrupler över huvud taget och speciellt inte när dom får korn på vita västerlänningar. Dom beter sig nästan som zombies som vädrar människomat, dödar iskallt och beter sig helt oresonligt.

Det är den här delen av filmen som är svårast för mig. Den drar igång funderingar och tveksamheter i min hjärna kring den helt onyanserade synen på dessa asiater som framställs som rätt igenom tok-onda. Samtidigt tänker jag att detta inte är den typen av film som ska (eller bör) vara argumenterande eller förklarande, det här är en spännande film som handlar om en familj som sitter i skiten i ett främmande land och mer än så är det faktiskt inte.

No Escape är en spännande actionfilm som känns väldigt verklig. Jag hade noll problem med att känna att jag ”var där” och paniken man skulle ha som förälder när man inte kan se till att ens barn är i säkerhet. En helt klart sevärd film – om man kan stänga av den ifrågasättande delen av hjärnan.

Vi snackar mer No Escape avsnitt 12 av Snacka om film. Steffo öser beröm över filmen kan man säga. Minst sagt.

Publicerat

A GOOD OLD FASHIONED ORGY

Varför ge en film en cool titel när man kan ge den ett som är en solklar innehållsförteckning? A good oldfashioned orgy handlar om ett kompisgäng som hållt till i en av killarnas pappas sommarhus i många många år (och haft många många fester) men då huset ska säljas bestämmer dom sig för att på Labour Day ska sista festen hållas och då, då , DÅ ska det bli festernas fest och vad kan då vara bättre än att ordna en gruppsexorgie för själva kärntruppen?

Dom flesta av oss skulle nog skruva på oss rätt rejält bara vid tanken på ett gruppsexparty med polarna men här skruvas det bara lite och bara till en början. När första paniktanken lagt sig verkar dom flesta inblandade se fram emot detta. Det planeras, det gås på studiebesök, skickas ut signaler, pratas, ältas, dröms.

Hela filmen hade verkligen kunnat fallit på sitt eget grepp om det inte var så att karaktärerna är rätt tjommiga. Jason Sudeikis är rätt så mysig, Leslie Bibb är rätt så gullig, Tyler Labine är rätt så kul och resten av gänget funkar bra tillsammans. Filmen är givetvis inget som bör vakumförpackas och grävas ner i en hårdplastlåda för framtidens generationer att hitta och förundras över men det var skaplig underhållning för stunden.

Filmen finns att hyra eller streama på Lovefilm.

Publicerat

Tre om en: Komedier som egentligen inte gör någon glad

DUPLEX (2003)

Jamen jomen njamen, alltså jag vet inte.

Precis som en tunnbrödrulle ibland är precis det jag längtar efter, precis som mjukisbyxor kan kännas som en hägring, precis som ljummet kaffe kan duga alldeles utmärkt i vissa lägen, precis så är Duplex.

När livet går i hundranitti och jag behöver vila från alla tusenmiljarders tankar jag har i huvudet så är det okej att ibland välja blaj. Duplex är en rätt medioker film som framkallar kanske inte gapskratt men väl en liten ryckning i mungipan. Jag somnar inte men får heller ingen energi, jag tittar och försvinner mentalt en stund och jag känner att det är skönt att det inte är en massa snabba klipp och balla effekter, det är bara en simpel komedi som inte gör någon glad men heller inte ledsen.

Ben Stiller levererar per automatik, Drew Barrymore likaså. Kanske hade dom samma tankar om Duplex som jag. Kanske tycker dom också att det är skönt att göra nåt utan att baka in all energi som går att uppbringa? Kanske vill dom gå till jobbet i mysbyxor och dricka ljummet kaffe, sådär som jag vill göra när jag kommer hem. Jag vet inte. Men det är en helt okej tanke.

 

 

THE OH IN OHIO (2006)

Oh oh oooooooooohhhhoooooo, vad äääääär det här?

Priscilla (Parker Posey) är gift med Jack (Paul Rudd) och dom har ett uselt sexliv tycker…..baksidan på fodralet.

Jack är egentligen nöjd förutom det faktum att han på alla år inte lyckats ge frugan en orgasm och Priscilla säger själv att hon är frigid. Så dom går till en parterapeut, Jack får nog, ansar skägget och flyttar ut i garaget. Priscilla blir befordrad till chef och köper sig en dildo sen blir Jack (som är lärare) ihop med en student och Priscilla fortsätter att ha ett fungerande förhållande med dildon och får orgasmer både här och där.

Om det här är en komedi så är det inte speciellt rolig. Om det här är ett drama så har jag missat poängen. Om det är ett enkelt sätt för Posley och Rudd att tjäna en hacka så köper jag det men nån annan förklaring är liksom inte hanterbar för min hjärna. Danny DeVito är med på ett hörn som poolkille (!) också, bara en sån sak.

Den här filmen är så dålig att jag inte ens blir arg och då är den dålig.

Här finns filmen.

 

WHAT HAPPENS IN VEGAS (2008)

Ointelligenta komedier går det elva-och-en-halv på ett dussin av. What happens in Vegas är inget undantag.

Jack (Ashton Kutcher) är en snygg looser, Joy (Cameron Diaz) är en snygg looser och efter en blöt natt i Las Vegas vaknar dom upp i samma säng – som gifta!

Dom visas upp i filmen som varandras motsatser, som så omaka som två personer kan bli men en blind kan se att dom är precis samma skrot och korn och att dom givetvis kommer att falla för varandra om nittio minuter på´t ungefär.

Jack vann nämligen tre miljoner dollar där i Vegas, pengar som Joy tycker sig ha rätt till hälften av eftersom dom är gifta men en domare dömer dom till parterapi och sammanboende för att ”tvångsrädda” äktenskapet under sex månader för att sedan – om dom lyckas – få tillbaka pengarna. Ja du hör ju hur urbota korkat det här är.

Dom luras och fifflar och gnatar och skriker och försöker göra allt för att göra livet så surt som möjligt för varandra samtidigt som dom i alla lägen, alla vinklar och vrår givetvis ska vara skitsnygga. Det går att hålla sig för skratt, det är inte ens speciellt svårt. Jag behöver inte ens kämpa, det kommer heeeelt naturligt.

– It´s not easy being married, säger Jack i filmen.

Nähä? Är det så? Verkligen?