KEANU-SOMMAR: THE MATRIX

Finns det något bättre sätt att börja Keanu-temat på än med The Matrix? Det här är filmen som ÄR Keanu för väldigt många människor, dock inte för mig. Keanu är mer Speed för mig men den filmen har jag redan skrivit om.

Finns det något bättre sätt att börja temat på var frågan? Svaret är neeeeej, det är klart att det inte gör. Att jag haft en filmblogg i 5,5 år och ännu inte skrivit om denna film känns också som en bra anledning att göra just det. Fan alltså, The Matrix, det är ju en KLASSIKER! Det är en sån film som andra filmer snor scener ifrån, som andra filmer driver med, som andra filmer vill vara men aldrig riktigt blir. Men är den bra då? Jadå, absolut, klart den är bra.

I mitt tycke är Matrix oklanderligt snygg, den har en annorlunda over-the-top-story som är i det närmaste omöjlig att hänga med i, speciellt vid första titten. Sen brukar det gå lite bättre. Skådespelarna är dö-coola, Keanu Reeves som Neo måste ha blivit något av en trendsetter med sin långa skinnkappa och kan man som tjej inte se lika ball ut som Carrie-Anne Moss när hon är Trinity – vilket väldigt få kan – går det åtminstone att köpa likadana solglasögon.

Det är syskonparet The Wachowski Brothers som skrivit och regisserat filmen och dom har sedan Matrix kom verkligen visat vilken ball förmåga dom har att bygga helt nya visuella världar, fria från allt vad filmiska lagar och regler heter. Jag säger bara Cloud Atlas (kanonfilm!) och Jupiter Ascending (kanske-inte-lika-mycket-kanonfilm!). Att dom nuförtiden kallar sig The Wachowskis beror på att brorsan Larry bytt kön och numera heter Lana.

Jag har sett The Matrix fem gånger sedan den kom 1999. Varje gång tänker jag ”nu kommer den klicka, nu kommer jag att höja betyget” och varje gång slutar det med att den får en trea. Det känns så ”bara” med en trea till en film som denna men det är nånting som gör att det inte blir mer. Den skaver inte, den retar mig inte, jag njuter av den visuellt till fullo men den berör mig inte (eller jo, scenen vid hissarna med Rammstein i bakgrunden berör (fast det är inte Rammstein som jag alltid trott det är ”Spybreak” av Propellerheads. Tack Viktor Jerner för uppdateringen.) Jävlar va cool den är! Vi snackar gåshud på hela kroppen nu.) Men filmen är inte klurig på det sättet att jag inte kan sluta tänka på den (typ Enemy eller Inception), det är bara en BRA film. Om nu det är så ”bara” egentligen?

Keanu är lite som vanligt här, han ”spelar Keanu” på det sätt han kan men det räcker alldeles tillräckligt. Jag tycker han är jättebra som Neo. Frågan som kvarstår är dock: What is The Matrix? Kommer frågan få ett svar innan sommaren är över?

Nästa måndag är det dags för ännu en film med Keanu Reeves. Spänningen är olidlig va?

JUPITER ASCENDING

FUCK STAR WARS!” ropade hon rätt ut i salongen precis innan hon började applådera. Hon är Hanna, vinnaren i gästrecensionstävlingen jag hade här på bloggen strax innan jul.

Hanna och jag beslutade oss för att gå och se en film tillsammans och skriva en kombinationsrecension efteråt och med facit i hand har jag svårt att tro att vi kunnat välja en bättre film än Jupiter Ascending. Man kan nämligen säga som så att jag inte riktigt kände för att spontanapplådera när eftertexterna rullade. 

Det här är alltså ett fantasyäventyr sprungen ur hjärnorna på syskonen Andy Wachowski och Lana Wachowski. Dom är duktiga på sånt här, på att uppfinna helt nya världar. Kolla bara på Matrix-trilogin och Cloud Atlas, otroliga filmer fullsmockade med kreativa lösningar för att ge oss som tittar en visuell åktur vi aldrig ska glömma.

Fiffi: För mig går inte Jupiter Ascending att jämföra med dom tidigare filmerna. Cloud Atlas var ett mästerverk i mina ögon och Matrix är ju Matrix. Jag är inte sådär jätteimponerad av den här filmen även om Mila Kunis såklart är gullig och Channing Tatum var fin i kajal.

Hanna: Alltså, allt som oftast är actionscener värsta snarkpajen. Fingrarna börjar fippla på telefonen och hjärnan funderar på shoppinglistor till helgen. I denna rulle stämmer icke detta. Alls. Jag märker hur jag sitter och håller andan och följer med i rörelserna som en katt på jakt efter laserpekaren. Om laserpekaren hade kajal och jetstövlar.

Fiffi: Haha, du satt verkligen framåtlutad och liksom rattade med i actionscenerna, som om du också hade ett par flygande rullskridskor på dig precis som Channing. Jag blir lite avis på dig nu för det är ju så himla härligt när man får sån feeling, att man är DÄR, på plats. Men hur tyckte du att skådespelarna skötte sig då? Eddie Redmayne som bad guy var ganska…maffig….ändå.  Överspelande och musikal-artikulerande men ändå härligt långhalsad på nåt vis.
..
Hanna: Eddie balanserade precis på gränsen och ramlade ibland över på fel sida, jag tänkte ibland ”Oj, vad han SKÅÅÅDESPEEELAR nu.”. Känslan av underbart söndagsmatinéäventyr hölls intakt av resten av ensemblen. Och! Av scenografin! Jag ville pausa filmen så jag kunde få nörda ner i alla detaljerna. Lite IMDBande visar på att det är samma gäng som jobbat med Wachowskianerna förut, och det känns som om de fått fet budget och fria händer denna gång. Det är sån kärlek till detaljrikedom. Jag ska spendera min dag här inne med telefonen avstängd och dreglet hängande ner över hakan. Men innan det kanske vi ska snacka lite politik? Kritiken mot vårt överkonsumerande på naturens och de svagas bekostnad var ju uppfriskande för att vara Hollywood!
.
Fiffi: Där har du en poäng även om just överkonsumtionsfrågan, stormaktsägande och i viss mån miljöproblem blir vanligare och vanligare i filmer. Annars fick jag vissa vibbar av filmen som går att föra över till vårat kungahus, det här med att födas in i rikedom, att ärva land och riken (eller planeter). Jag tror det var därför jag blev extra glad åt slutklämmen i filmen (som jag inte ska spoila här), men det handlar i alla fall om yrkesval. Fick du bra vajbs mellan Mila Kunis och Channing Tatum? Kände du något love in the air?
.
Hanna: Om vi nu spoilar det vi alla redan kunde gissa, så satt jag med huvudet på sniskan och händerna knäppta som i bön under hakan och suckade förtjust när de ÄNTLIGEN fick kyssas! Åååh. Jag vill ha en egen varghybrid, hur går det med kloningsbranschen egentligen? Men, ja, deras kemi är påtaglig och känns trovärdig. En annan grej som är tidens tecken i film är att även männen framställs som sexsymboler, i denna har vi ju inte bara Magic Mike-skådisen Channing Tatum, men även burly Sean Bean och en uppbiffad Eddie å han den pussiga brorsan, vad han nu hette. Huruvida det är en bra grej eller inte, att objektifiera män lika mycket som kvinnfölk har blivit genom historien vetefan. Men det är väl nån slags bakvänd jämnställdhet? Vi heterobrudar får vårt ögonsocker iaf.
.
Fiffi: Mmmmm. Verkligen. Och heja för mer kajal på snubbar! (fan, jag har verkligen fastnat i vinkelvolten….) Pussiga brorsan, menar du Douglas Booth? Svincoolt namn har han i filmen i alla fall, Titus Abrasax. Men du, om vi ska ta och knyta ihop påsen litegrann här, du tyckte alltså väldigt mycket om filmen, jag tyckte sådär. Du tycker den är bättre än Star Wars och det tycker inte jag men om man jämför med till exempel Blade Runner, hur tycker du den står sig då?
.
Hanna: Med risk för att bli ihjälmobbad av hela internet så måste jag erkänna att jag bara sett Blade Runner en gång för hundra år sen och minns inte så mycket av den. Borde kanske se om den men jag blir så obstinat mot såna där tokhypade grejer. Så till slutklämmen, crescendot, målgången – hur många kajalpennor får Jupiter Ascending? Fem kajalpennor. Av fem möjliga. Solklar femma. Mjau.
.
Fiffi: Jag säger väl voff då. Voff voff.

Hannas betyg:

Mitt betyg:

Dagen till ära skriver ännu en filmbloggarbrud om denna…rymdsaga. Klicka dig in på Sofias blogg för att läsa vad hon tyckte.

BOUND

En femme fatale med höga klackar, lockigt hår, knallröda läppar och sexig hes röst faller för en rörmokarflata med perfekt kropp, putande läppar, linne utan BH och byxor utan skärp.

Så skulle man kunna beskriva Bound.

Ett intrikat bisexuellt våp med smurf-röst förför en lesbisk kvinna med trasigt och sorgsamt inre.

Så skulle man också kunna beskriva Bound.

Kvinnor som beter sig som män alltid gjort är en tredje beskrivning. Kvinnor kan både jävlas, luras, förgöra, förstöra, blåsa, flåsa, gå bakom ryggen, bete sig som svin, utnyttja, hata, vara psykopater, schizofrena, kåta, skitiga och allmänt knepiga.

På många sätt är Bound en intressant film. Det är en simpel historia om maffiapengar, om små män som tror dom får värsta cojonesarna av makt, en snygg brud och en puffra och det pungbråck dom tvingas brottas med när dom upptäcker att dom blivit lurade hela tiden.

Jag gillar mycket med den här filmen. Jag gillar stämningen, jag gillar manuset och jag gillar att filmmakarna fattat vilken superb scenografisk effekt utspilld väggfärg är. Jag gillar även den skådespelare som jag förstått att många retar sig på: Gina Gershon. Hon är grym här! Skitsnygg och tuff och handlingskraftig. En kvinna som både utstålar liggvänlighet och jag-kan-montera-ihop-din-IKEA-garderob-snabbare-än-du-hinner-säga-ägglossning.

Tyvärr finns det vissa element med filmen som jag tycker är riktigt svaga. Jennifer Tilly är en. Maken till jobbig röst har jag sällan varken skådat eller hört och tyvärr – för mig – är det ett irritationsmoment jag inte kan bortse ifrån. Men den som inte funkar alls är Joe Pantoliano som Ceasar, Violets (Tilly) mafiososnubbe. Han är alldeles för….ingenting….för att jag ska bli rädd för honom. Han är en nobody. Han pratar fånigt, beter sig konstigt, utstrålar en omanlighet som hans karaktär inte borde göra. Jag skyller därmed allt negativt på en felcastad Pantoliano och ger filmen godkänt, med en guldstjärna fastklistrad därefter.