Förra månadens filmspanartema var manlighet och det solklara temat för denna månad blev således kvinnlighet.
Kvinnlighet på film är precis lika komplicerad och verklighetsfrånvänd som manlighet men oj vad det är kul att grotta i fördomar. Jag googlade även denna gång på temaordet och fick fram en hel del matnyttigt, som ett skitdumt kvinnlighetstest som jag givetvis inte kunde låta bli att göra. Manlighetstestet hittar du här och det testets första fråga är ”Brukar du oftast pissa stående?” till skillnad mot det kvinnliga testets första fråga ”Hur ofta sminkar du dig?”. Det hade varit roligt med exakt samma frågor.
Det finns ganska många kvinnliga stereotyper inom filmvärlden där kvinnlighetsfaktorn mest sitter i betraktarens ögon. Här kommer fem av dom, utan inbördes ordning.
5. Bambifjårtisar i flock
I väldigt många filmer ser vi tjejer som vid första anblicken skulle kunna vara tvillingar. Saken är bara den att dom är så många att vi snackar femlingar eller sexlingar här. Unga tjejer med smala ben, korta kjolar/klänningar, höga klackar, samma långa frisyrer men självklart är det en brunett, en svarthårig, en blondin, en rödhårig – och kanske nån gång ibland en korthårig stackare med glasögon som har fler hjärnceller än bambihorden tillsammans. Dom ska ju symbolisera (unga) killars fantasier, en för varje smak såklart och gruppen får därför gärna blandas upp med en tjej med avvikande etnicitet men fortfarande med samma längd, vikt, klädsel och frisyr.
Det här är den naturliga kvinnlighet unga tjejer jämför sig med och Sorority Row-gänget på bilden får ikläda sig rollen som exempel ty dom är värsta sorten. En teen-skräckis med enbart tjejer i huvudrollerna där likriktningen är det som är mest skrämmande. Alla lika, alla olika. Ja, kanske, men inte på film.
4. La Femme Française
Den franska kvinnan på film är nånstans en symbol för den intellektuella qvinnligheten och kanske även den köttiga, den syndiga, den nakna, den…..riktiga? Franska kvinnor på film har i princip alltid page, i princip alltid mörk page och i princip alltid lugg. Det är rött läppstift, det är kurvor, det är scarves, rött vin i stora glas och kyssar som låter.
Juliette Binoche, Béatrice Dalle, Audrey Tautou, Marion Cotillard, Amelie från Montmartre, Betty Blue, oavsett om det är skådespelare eller filmkaraktärer så är den franska kvinnan något alldeles extra, något lyxigt, något man inte sopar under mattan som vilken dammråtta som helst. Übervacker OCH mänsklig kvinnlighet.
3. Den galna och roliga tjockisen som alltid ska se fulare ut på film än hon egentligen är
En överviktig kvinna på film symboliserar oftast en rätt viktig del av kvinnligheten: humorn. Frågan är bara vilken sorts humor en kvinna tillåts ha på film. Oftast är denna typ av kvinna halvgalen, knepig, har fula kläder, är vulgär och sminkas aldrig någonsin snyggt. Rebel Wilson och Melissa McCarthy är dom mest aktuella kvinnorna i denna grupp och dom båda har liksom fastnat där, kanske för att dom gör det bra, med stil och faktiskt ÄR roliga på riktigt. Dom båda är dock betydligt vackrare i verkligheten än dom görs på film. (Snygg-Rebel, Snygg-Melissa).
2. Tuffa actionbrudar med bröst som inte rör sig när dom springer eller hänger det minsta när dom har vitt linne utan BH
Att springa och hoppa över stock och sten, hustak och gränder i jakten på bad guys iklädd denna BH-lösa outfit skulle för varje verklig kvinna med liknande kroppsform innebära att hon slog ut framtänderna på sig själv av bröstgunget. Angelina Jolie gör inte det. Ingen actionbrud gör det. Actionbrudar på film har kroppar som inte finns. Dom är vrålstarka i muskler som inte syns. Dom är vrålsmarta men tillåter sig bete sig som våp om situationen så kräver. Dom är aldrig hungriga, blir sällan lortiga bara blöta och blir dom blöta så är det bara på överkroppen och när dom har linne. Det vita.
Den här formen av filmisk kvinnlighet främjar inte joggande, inte motion över huvud taget. Alla kvinnor vet redan att det är kört. Det går inte att bli Angelina Jolie. Kvinnor som hon finns inte, eller gör dom?
1. The-girl-next-door, charmtrollet som som inte alls är nån granntjej
Dom kläms in i allt från romcoms till dramor och thrillers, dom ”vanliga” tjejerna, dom med jeans och tofs som skulle kunna vara din syster, kompis, arbetskamrat eller – granne. Det här är tjejerna som alltid drar till sig nån hunkpolis om dom är änkor och ensamma med flera små barn, inte nån vanlig svennebanankille som jobbar på nåt lager som det skulle ha varit i verkligheten. Det här är dom snälla killarnas tjej och den kvinnlighet hon utstrålar är den ofarliga.
Det är ingen fara att bjuda ut granntjejen på middag, ingenting jobbigt kan hända, inget värre än att hon tackar nej vilket hon sällan gör eftersom hon är så in i bängens positiv och spontan. Den här tjejen är nämligen helt vettigt fungerande, hon är schysst, hon kan ramla gulligt, hon kan skratta med hela kroppen, hon behöver inte borsta håret, bleka tänderna eller ha rena brallor, hon är fin ändå. Att den här typen av kvinna på film alltid spelas av asvackra skådespelare har vi liksom vant oss vid.
Vi kvinnor fattar att vi inte är några Sandra Bullocks eller Jennifer Anistons eller Zooey Deschanels, det är bara lättare att identifiera sig med denna typ av kvinnlighet än med actionhjältar med stenhårda tuttar och fjårtisar utan hjärnor. Kvinnlighet på film är alltså precis lika lurig som manlighet. Det är liksom maxat åt alla håll och kanter. Filmer om ”vanligt folk” växer inte i klasar på vintergröna träd och kanske är det tur det. Film är ju ändå film, inte verklighet.
Mina filmspanarvänner skriver också om kvinnlighet idag. Klicka in på deras bloggar och läs vettja. Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, Flmr, Har du inte sett den (pod), Fripps filmrevyer, Filmitch och Except fear.
För fem år sedan skrev jag ett inlägg om Kvinnlighet här på bloggen och då främst om kvinnlighet på film. Jag kunde då inte undgå att skriva några rader om den förra Lara Croft på film, Angelina Jolie.
