Alla familjer bär på en hemlighet. Så står det på affischen och visst är det sant, det är bara inte alla familjers hemligheter som filmas och visas på det här sättet.
Jag vet att det är en film jag ser, jag vet att det är ett påhittat manus, jag vet att det är skådespelare som gör sitt jobb men jag känner det inte. Inte en enda sekund tänker jag på att det är en film jag ser. Jag tittar, jag skruvar på mig, jag känner mig som en mycket obekväm fluga på väggen och jag upplever det som att jag är med på pappa Helges 60-årsfest där han samlat sin närmaste familj för att fira. Sönerna, dottern, frun, vännerna.
Danske Thomas Vinterberg har med Festen och Jakten visat att han är mästare på ångestsmällar-rätt-i-magen-filmer som kretsar kring helt vanliga sammanhang och som handlar om människor som på ytan skulle kunna vara vem som helst. Du eller jag, din familj, min familj, nån annans, alla?
Det går inte att skriva en text som gör filmen rättvisa, speciellt inte utan att spoila och den här gången tänker jag vara stenhård med just detta. Hellre en simpel spoilfri text än motsatsen. Jag vill ju att alla som inte sett filmen ska göra det och helst utan att veta för mycket om den innan.
Det var femton år sedan jag såg filmen sist och den har suttit kvar i magen sedan dess. Nu såg jag om den. Tidigast 2029 kommer jag se den nästa gång.
