Det ska vara danskar för att göra nåt sånt här.
Skytten är en film på nittio minuter som i svenska händer hade blivit en miniserie på fyra-sex-åtta avsnitt och det hade inte hänt ett dugg mer i den svenska serien än i den danska filmen. Nu säger jag inte att den svenska modellen hade varit fel, tvärtom. Jag hade gärna sett att den danska filmen var längre, eller att den hade gjorts som en dansk TV-serie, för jag vill se mer.
Grundhistorien är att det är val i Danmark och partiet som vinner gör det på grund av miljötänket. När detta miljöparti sedan visar sig vilja borra efter olja utanför Grönlands kust i samarbete med USA så börjar demokratiklockorna ringa i landet. Får det gå till såhär? Vad är vallöften värda? Stämmer siffrorna som statsministern lägger fram, är borrningen verkligen så ofarlig som det sägs?
En som vet att siffrorna ljuger är Rasmus (Kim Bodnia), en man som forskat i området i åratal. Han tar beslutet väldigt personligt och väljer att kontakta den politiska reportern Mia (Trine Dyrholm) för att sätta stopp för regeringen.
Filmens karaktärer är samtliga väldigt välskrivna och mångbottnade och det är det som gör att jag hellre hade sett dom i en längre serie än ”bara” såhär. Det blir onödigt ”avsnoppat” och förenklat. Mia och Rasmus är inga enkla människor (finns det sådana?), dom har många strängar på sina lyror och jag vill veta mer om dom, om bakgrund, om tankar och funderingar. Speciellt sidohistorien om Mias privatliv känns väldigt intressant. Jag fascineras över att manusförfattaren fick in så pass mycket information på nittio minuter men eftersmaken är ändå…sådär. Det kunde ha blivit så jädra bra det här. Ju. Nu blev det lite hackat, lite malet och lite för lite Kim Bodnia.
