Burt (Mason Cook) är en liten kille som till vardags blir tvingad att käka bark. Sånt härdar.
Att växa upp som ett mobboffer med en – som jag förstår det – ensamstående mamma som tvingas till tvåskift för att få ihop familjens ekonomi kan vara rätt ensamt. Han får baka sin egen födelsedagstårta och öppna sitt paket utan sällskap av andra men vad gör det när han får en trollerilåda. Vilken lycka! Trollerilådan hjälper inte bara Burt till en meningsfull fritid, när han övar tricks i skolmatsalen lockar han till sig en ny bäste vän, Anton (Luke Vanek).
Trettio år går. Lilla Burt och lilla Anton har växt upp och jobbar nu tillsammans som magiker i Las Vegas med egen show. Föreställningen med Burt Wonderstone (Steve Carell) och hans sidekick Anton Marvelton (Steve Buscemi) har gått år efter år och dom trollar med vänsterhanden och på tråk-rutin. Burt lider även av en grov släng av narcissistisk personlighetsstörning, jorden kretsar kring honom, han tror att han är Guds gåva till kvinnligheten och han beter sig som ett as mot människor i sin närhet. Stjärnglansens baksida kan jag tro.
Burt och Anton är vana att vara the talk of the town in Vegas men när Steve Gray (Jim Carrey) kommer till stan men en helt ny infallsvinkel på magi tvingas dom ”gamla stötarna” tänka om. Steve kör med ”brainrape”, han utmanar tricks vi alla tror att vi känner till och han är totalt gränslös i sina uppträdanden. Så gränslös att jag utbrister ooouuuuhhhääää några gånger. Fast det är kul att se honom igen, Jim Carrey. Jag har saknat honom. Och Steve Carell är det alltid kul att se. Överlag gör ingen av skådespelarna mig besviken, inte filmen heller och definitivt inte soundtracket.
Det är en rätt skön film det här, mysig i all sin ordinära galenhet. Det är liksom inget nytt under solen men ändå känns filmen fräsch. Jag gillar den och kommer antagligen se om den, om så bara för den lilla lilla glada kicken att få höra On top of the world med Imagine Dragons.
