Etikett: läskiga djur under vatten

Publicerat

Skräckfilmsveckan: 47 METERS DOWN

Kan jag avsluta årets skräckfilmsvecka på ett bättre sätt än att tjonga till med en HAJSKRÄCKIS såhär på fina söndagen? Bästa sortens skräckfilm om du frågar mig.

Djurfilmer i allmänhet är alltid otäcka i min värld och hajfilmer i synnerhet, därför är det extra kul när Johannes Roberts med sin 47 meters down levererar ett gastkramande undervattensdrama som ger mig andningssvårigheter. Jag har sån enorm respekt för vatten, jag har svårt att hålla andan när jag kommer under ytan, jag får liksom drunkningspanik jättelätt och kanske är det därför jag har extra svårt att se filmer som denna utan att sitta och kippa efter andan och bli blå i fejset.

Här är det två unga tjejer i fokus, systrarna Lisa (Mandy Moore) och Kate (Claire Holt) som – och det här är ingen direkt spoiler – fastnar i en hajbur på havets botten. Jag behöver nog inte skriva så mycket mer än det, alla vettiga människor fattar att det är sjukt läbbigt. Men det som gör att 47 meters down blir en hajskräckis utöver det vanliga är känslan, musiken, paniken, ångesten. Ja, ångesten. Upplevelsen blir nästan fysisk, filmen är så otroligt välgjord. Johannes Roberts känns som en manusförfattande regissör som man helt klart behöver hålla koll på och jag kan lova att The other side of the door hoppade upp många jack på måste-se-listan efter att ha sett dagens film.

Det här var alltså sista filmen i årets version av Skräckfilmsveckan. Tusen tack till Johan och Sofia för detta år, det gjorde vi bra. Igen. Vad dom avslutar veckan med för filmer kan du se här: Johan och Sofia.

47 meters down kanske har ett manus som klingar välbekant för några som läser detta och det beror på att filmen smet ut redan förra året men då med titeln In the deep. Johan var en av alla som hann se den och här är hans recension av filmen.

Publicerat

THE SHALLOWS

En hajfilm. En hajfilm! EN HAJFILM!

The Shallows är en film jag sett fram emot länge länge länge. Det är liksom en ”riktig” hajfilm, det är EN haj, det är en haj som ser ut som en haj, den är inte ditritad i paint i efterproduktionen, den här hajen känns så verklig som en haj på film kan göra.

Blake Lively är Nancy, tjejen som letat upp en hemlig strand i Mexiko som var hennes mammas favoritställe, mamman som nu är död i cancer och anledningen till att Nancy – till synes utan mål – reser runt i världen istället för att gå klart läkarlinjen. Att bota och läka känns meningslöst när inte mammans liv gick att rädda.

Det känns som att äventyret hon strax ska genomlida kommer leda till en av två saker: hon dör eller hon fattar meningen med sitt liv och fixar sin läkarlegitimation. Man behöver heller inte vara med i Mensa för att kunna räkna bort den ena av dessa två men det är en annan femma.

En timma och tjugosex minuter är en alldeles perfekt speltid för en film som denna. Den hinner aldrig sagga till även om anrättningen kryddas med mer än lovligt många slowmotion-surf-scener som börjar ovanför vattenytan och slutar under. Men regissören Jaume Collet-Serra har gjort en jäkligt snygg film och det är svårt att klaga på nåt egentligen. Jag köper att Blake Livelys perfekta bikinitrosaklädda skinkor zoomas in för manuset gör henne till allt annat än ett ordinärt skräckfilmsvåp. Hon är helt enkelt som klippt och skuren för den här rollen.

Efter att ha sett Lively både här och i Woody Allens nya film Café Society måste jag säga att jag omvärderat min syn på henne, en syn som för övrigt enbart är baserat på korkade fördomar om att Gossip Girl är en skitserie och att Serena van der Woodsen är ett aplökig namn på en rollfigur alldeles oavsett sammanhang.

The Shallows är som en dålig reklamfilm för bada-gärna-i-havet-bland-djur-och-maneter men det är ju just det som gör den till en sevärd film. En stark trea till filmen men betydligt högre till Blake Lively och Nancys kreativitet.

 

Publicerat

LAKE PLACID VS. ANACONDA

”Har du hört talas om blodorkidén? Det är en tropisk växt, mycket sällsynt. Min far upptäckte att när orkidéextraktet blandades med sekret från en ömsande anakonda skapades en kemisk förening som kan förnya celler. Jag pratar om biologisk odödlighet. Tänk vad folk skulle vara villiga att betala för evigt liv.”

Redan 2004 kom filmen Anacondas: The Hunt for the Blood Orchid (en film jag för övrigt vakade in julen med på bio) så det här med blodorkidéer och stora ormar var liksom old news för mig. Hahahaha. Korkat som fan egentligen. Blanda ormsekret med en växt och få evigt liv? Så jävla dumt.

Om det var dumt 2004 så är det med all säkerhet inte smartare 2015 men för att maxa berättelsen blandar dagens film – såklart – in något extra. Nuförtiden räcker det inte med en gigantisk anakonda, det måste till nåt mer. Snabbmatsätande naturnedskräpande tjocka tjuvjägare till exempel. Och en jättejättestor alligator!

Men för att vara en lökig B-skräckis måste jag säga att en hel del av effekterna är riktigt lyckade.

Publicerat

RED WATER

Jag kan väl inte säga att det bådar jättegott att se Lou Diamond Phillips som förstanamn i en film, inte nuförtiden och inte 2003 när filmen gjordes heller.

Att se Coolio som tredje namn ger mig snarare en rynka mellan ögonbrynen än ståpäls. Men det spelar ingen roll, en hajskräckis ser man inte för dom fantastiska skådespelarprestationernas skull, en hajskräckis ser man för att man har ett knepigt hajberoende som inte går att stilla. Dessutom är det ganska behagligt att ha en djurundervattenfobi att skylla på när man inte vill bada.

Nu är det här en TV-film och som sådan är den okej, jag förväntar mig inte en ny Spielberg-Hajen. Som charmig liten menlös tidsfördrivshajrulle är den också okej, det händer inte så mycket men det kan jag leva med. Däremot, som läskig skräckis är den rent av usel.

Publicerat

SHARKNADO 2

Jag ser Sharknado 2 kvällen innan jag ska flyga till New York. Det var dumt.

Jag är flygrädd, tycker det är vansinnigt obehagligt med flygplan överlag. Det tog många år och all energi kan kunde frammana för att se Snakes on a plane, inte tusan hade jag kunnat tro att Sharknado 2 lika gärna hade kunnat heta ”Sharks on a plane” och att detta plan var på väg mot New York av alla platser på jorden. Inte heller hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att jag bara ett halvt dygn senare skulle sitta i ett flygplan som i extrem turbulens försökte landa i New York men planet hoppade runt som en vante i luften, folk skrek, grät, bad till Gud och det kräktes precis överallt (i påsar, utanför påsar, utan påsar, på hen i stolen bredvid, på golvet) och bredvid mig satt min dotter med dödsångest och kved fram: ”Jag hade föredragit hajarna!!!!”.

Jag gillade den första Sharknado-filmen, för att vara en B-film var den riktigt underhållande och hade effekter som inte krävde skämskudde. Sharknado 2 är något helt annat. Fortfarande charmig på nåt vrickat sätt men det känns som det saknas både pengar och engagemang när det gäller produktionsvärdet. Det är helt ärligt skrattretande dåligt.

Ian Zierling är tillbaka som Fin och Tara Reid är tillbaka som hans (numera) fru April. Mer eller mindre lättigenkända fejs som Viveca A. Fox och Judd Hirsch mixas med skådisar som Mark McGrath vars mest kända filmer är Hooters 2012 International Swimsuit Pageant och Killer Karaoke. Undrar om han känner sig nöjd med sitt karriärval?

Nu ser vi fram emot Sharknado 3: Oh Hell No!

Publicerat

SHARKNADO

Sharknado tillhör en filmgenre som jag mer än gärna ser även om det är filmer som jag inte med all välvilja i världen kan ge toppbetyg.

Oftast är effekterna så lökiga att det känns som dom är gjorda på en eftermiddag av praoelever med brytningsfel och skådisarna är av den kalibern att det inte går att tänka sig att det är avlönat arbete dom ägnar sig åt.

Med denna erfarenhet i bakhuvudet är det klart jag blir glad som en spillevink när jag ser att Sharknado finns på Netflix och om möjligt ännu gladare när jag märker att filmen faktiskt är riktigt bra.

Huvudrollen Fin Shepard  innehas av Ian Zierling (Steve Sanders från TV-serien Beverly Hills), en trevlig filur och ganska underskattad som skådis kan jag tycka. Tara Reid och John Heard är två andra kända ansikten, annars är det mest hajarna som är i fokus. Hajar som flyger, som biter ihjäl folk i 20 centimeter högt vatten, hajar som kastar sin in genom fönster när det regnar. Det är helt enkelt en orkan och en hord med hajar som invaderar Los Angeles.

Det låter flummigt som satan när man beskriver det i ord men när jag ser filmen köper jag historien. Kalla mig knasboll, det gör inget. Sharknado är en schysst film. Underhållande med en hel del välgjorda effekter. Okej, det är kanske inte spännande men några småläskiga hajbitarscener finns det faktiskt.

Nu håller jag tummen att uppföljaren Sharknado 2: The second one håller samma (i sammanhanget) höga standard. Senare i år vet vi.

 

Publicerat

JURASSIC SHARK

Jurassic Shark är den mest händelsefattiga film jag sett.

Jurassic Shark har den mest andefattiga samling skådisar jag någonsin sett.

Jag har aldrig sett färre – eller sämre – effekter i en film i denna genre.

Lägg där till outhärdlig musik, rutten dialog och absolut noll spänning.

Trots detta kommer filmen inte ner i samma nivå som Göta Kanal 3 eller Flying Virus. Men det är väldigt nära.

.

Publicerat

2010: MOBY DICK

Ja….jag säger då det. Jag känner mig som en surgumma med stödstrumpor när jag harklar upp lite snor i halsen och läser högt från baksidan på filmens fodral.

”Från skaparna av Mega Shark vs Giant Octopus och Titanic 2 kommer tidernas mest klassiska havsäventyr som du aldrig har sett det förut!”

Här måste jag pausa en stund. Det jag nyss läste var dagens sanning – om än med en komisk twist. Nej jag HAR aldrig sett detta förut och det är jag väldigt tacksam för. Jag fortsätter:

”Jättevalen Moby Dick tog kapten Ahabs ben i en av sjöhistoriens mest mytomspunna sammandrabbningar. Nu är Ahab tillbaka i en specialbyggd ubåt, redo att hämnas på sin gigantiska fiskfiende som åter sätter skräck på haven…”

Joråsåatteh sörru. En mandelkubb på det?

Publicerat

THE BAY

Jamendåså. Då går det några år till innan jag badar i nån form av väta som inte är badkar eller inomhuspool. Tack för den, Filmitch!

Nu är det ju inte så att nämnde Filmitch gaffatejpat fast mig i en fåtölj och satt tändstickor i ögonen på mig för att jag inte ska kunna blunda (sådär som jag gjorde på min lillebror när han var liten och vägrade se Terror på Elm Street för att han var för rädd), jag valde att se The Bay alldeles själv, precis som jag väljer att se alla andra filmer med läbbiga undervattens(o)djur fast jag vet att det inte är bra för mig. Jag och vatten är inte en helt logisk kombination.

The Bay är nåt så olyckligt som en vattenskräckis som faktiskt inte känns särskilt överdriven. Gigantiska alligatorer, sjöodjur och sandhajar i all ära men vattenlevande parasiter kan faktiskt finnas – på riktigt. Dumpar man tonvis med kycklingbajs i sjön och kycklingarna är uppfödda på stereoidtillsatt mat så kan det bli tok och det blir tok. Jävligt tokigt till och med.

The Bay är en found-footage-film. Det är upphittade filmsekvenser som visas, det är övervakningskameror och klipp från sociala medier och det ger en dokumentär känsla som fungerar riktigt bra här. Jag tycker annars att det gått inflation i den här subgenren, jag känner mig lite mätt på ”filmare som spårlöst försvunnit” och  skakiga handkameror men när det används rätt så blir det oftast väldigt medryckande och verkligt. Att effekterna dessutom är smaklösa gör inte saken sämre. Jag tycker Barry Levinson visar att han fortfarande är en regissör att räkna med och jag tycker det är bra att det inte är några stora namn i rollistan.

Sverige är det enda land i Europa som ser snö som avfall. Efter att ha sett The Bay och min fantasi löpt amok så är jag glad för det. Dumpad snö i sjöar och hav kan med lätthet bli grogrunden till The Bay 2 och den vill jag inte vara med i.

Publicerat

Veckans klassiker: HAJEN

Såhär med facit i hand, jag var alldeles åt helvete för liten när jag såg Hajen för första gången.

Hyrd ihop med en moviebox av kompisar som fyllt femton och fler år än så. Jag satt i en soffa och förstod inte hur jag någonsin mer skulle kunna sänka mina vita ben i en sjö större än två kvadrat. Den tanken tänkte jag alltså i början av 80-talet och jag har tänkt den varje sommar sedan dess, vid varje utlandssemester, vid varje val mellan att bada eller inte bada. Haj-jäveln har satt griller i huvudet på mig som är stört omöjliga att sudda bort.

Jag tror på fullt allvar att det finns haj i Östersjön, i insjöar, i träsk, pooler, badkar. Prata inte med mig om logik, jag VET att jag är dum i huvudet men det spelar ingen roll. Hajar finns, dom finns överallt och dom kan äta upp mig var som helst – om jag crawlar. Logik var det ja. Simsättet crawl är nämligen lika med död. Simsättet bröstsim, njaaaaa, då kan man överleva.

Utan att överdriva jag kan säga att det här är Steven Spielbergs riktiga genombrott som regissör. Okej att han regisserade lite TV-serier, UFO-filmen Firelight (1964) och Goldie Hawn i The Sugarland Express (1974) men inget av detta har gått till filmhistorien ens som ögonbrynshöjare. Så blev det 1975 och jag tror till och med kineserna skulle kunna kalla det för Hajens År sett till den uppmärksamhet filmen fick världen över. Det här var något helt nytt!

Världens mest iögonenfallande filmaffisch, världens mest effektiva filmscore (skriven av geniet John Williams), en handling som manar till eftertanke OCH att reptilhjärnan går på högvarv, skådespelare som är närvarande till max utan minsta överspel och regisserat av en man med superkoll på grejerna. Filmen blev så nära perfektion att jag stryker ordet nära.

När jag tittar på filmens extramaterial sägs det att filmmakarna ”ville göra för havet vad Psycho gjorde för duschen”. Skoja att det funkade! Jag har inte duschat  – heller – sen 80-talet. Men att lyssna till Steven Spielberg när han förklarar hur han löste själva problemet med att tillverka en haj långt innan CGI ens var påtänkt, höra Peter Benchley (författare till boken) prata om vilka alternativa titlar han funderade på till boken (Leviathan Rising, sug på den, vilken SJUKT cool titel!) och få inside  information om hela filminspelningen, alltså det är JULAFTON för en sån som jag. Jag önskar att jag hade mer tid (och lust) att titta på extramaterial, det är ofta ruskigt intressant men det blir sällan av. Tyvärr.

Det är svårt att tänka sig att Hajen är regisserad av samma snubbe som gjorde War Horse. Om nånting var bättre förr så var det definitivt Steven Spielberg.

Publicerat

LOCH NESS TERROR

Förra våren såg jag en norsk film som heter Trolljägaren. En ganska vansinnig film egentligen men en film som visar att med hjärta, kreativitet och charm så kan även en på pappret ”dålig” film med liten budget bli sevärd och underhållande.

I genren läskiga-djur-under-vatten-filmer är det mer en regel än undantag att filmerna är kekkiga. Hafsigt gjorda, banal story som man sett tusenmiljarder gånger förut, dåliga effekter, unga tuttlisor i minimal bikini/vaxade sixpack i huvudrollerna och en avsaknad av vilja att göra något riktigt bra känns det som. När jag börjar titta på Loch Ness Terror så gör jag det med samma föresats som jag alltid gör när jag ser den här typen av film: jag vet att filmen antagligen inte kommer få bättre betyg än en tvåa och jag vet att jag kommer spä på min rädsla att bada i sjöar och hav.  Det jag inte tror är att jag ska få se något som känns nyskapande och fräscht och heller inte något som är gjort med genuin kärlek för genren.

Därför blir jag lite perplex när jag efter första tio minutrarna tänker nämen, det här är ju BRA! Min halvsittande, småslumrande kroppshållning rätar på sig ju längre filmen går och jag avslutar filmen sittandes med rak rygg i soffan, klarvaken och glad. För det första, det är snyggt filmat. Fint ljus, snygga vyer, bra undervattensscener och genomtänkta färger. För det andra, effekterna är riktigt bra gjorda sett till att det faktiskt är en kanadensisk TV-film jag beskådar. För det tredje, jag har inget att klaga på gällande någon av skådisarna. Samtliga är okända ansikten för mig men det gör ingenting alls. Dom är trovärdiga trots att dom i många scener spelar mot ett icke existerande sjöodjur. För det fjärde så känner jag en uppriktigt trevlig inställning från hela filmteamet att göra något vettigt av det här tämligen simpla manuset, lite på samma sätt som Trolljägaren. Sånt gör mig glad ända in i hjärteroten. Jag gillar när folk tar sitt arbete på allvar, lägger ner engagemang och energi, bjussar på lite själ och hjärta. Det är så yrkesstolthet skapas och det alldeles oavsett vad yrket är.

Alla inblandade i Loch Ness Terror (eller Beyond Loch Ness som filmen också heter) ska ha en varm klapp på axeln. Det är klart att det här inte är oscarsmaterial, det är ingen film som förändrar mitt sätt att se på världen eller som får mig att börja gråta av random anledning. Men det är en BRA film, obegripligt bra sett till omständigheterna och den är helt klart värd att se – även om det underlättar om du gillar genren från början.

Publicerat

SAND SHARKS

Nåt så överjävla knasigt har jag sällan skådat. Hajar som simmar och lever i sand! Haha. Fenomenalt korkat men ändå ack så charmigt på nåt vis.

Det vankas strandparty i den lilla insomnade byn White Sands, årets stora fest och det som ska väcka byn till liv igen. Att stänga av badstranden på grund av en hajattack finns inte på världskartan och att stänga av själva sandstranden på grund av en hajattack finns inte heller på världskartan – FÖR DET FINNS JU INGA HAJAR PÅ LAND, DET VET JU EN BEBIS! Men jo, sandhajar finns och dom är många och hungriga och rätt kreativa i sin jakt på ungdomar med eller utan bikini.

Det här är en film som i all sin fläpphet faktiskt funkar. Även om den inte på något plan når upp till godkänt så går det att se filmen, att skratta lite, att hålla upp skämskudden för ett gäng usla effekter och nicka lite gött åt ett par som har gjorts med en smula finess.

Sand Sharks utger sig inte för att vara det minsta mer än den är: en underhållande och helt fläng film. Jag köper det. Jag gör en liten tumme upp för försöket och hoppas vid gud att det inte kommer en uppföljare.

Filmen går att hyra som Video On Demand hos CDON. Sugen på att se trailern? Här är den.

Publicerat

Tre om en: Tre filmer jag inte kände till förrän en bloggvän tipsade om dom

Det händer ibland att jag får filmtips från både från läsare och andra filmbloggare om filmer jag inte visste fanns. Såna filmer är extra kul att leta upp och även om dom inte alltid hamnar i toppskiktet av min betygsskala så blir jag alltid glad över att det finns människor som lägger ner tid och energi på att tipsa mig om filmer som dom själva gillar.

Håll till godo. Här är tre filmer. Tre genres. Tre filmtipsare.

 

Black Water

My tipsade om den här australienska krokodilfilmen när hon inte hittade den bland mina recenserade läskiga-djur-under-vatten-filmer. My har rätt, självklart är det en film jag borde ha sett men nej, den hade jag totalmissat.

Som så många andra australiensiska filmer så är även denna ”baserad på en verklig händelse” och som så många andra gånger så känner jag ”Yeah, sure” när filmen är slut. Jag menar, hur många dumhuvvemänniskor finns det i världen egentligen, eller i Australien för att vara lite mer precis?

Tre personer, två systrar och den ena systerns man, ska bege sig ut på en fisketur i nån träskflod i norra Australien. Dom hyr en guide för dagens utflykt och tillsammans beger dom sig ut på floden i en minimal metallbåt.

Båten välter (nähää?), guiden blir uppäten (nähää?), brunettsystern och mannen simmar mot land och tar skydd i ett träd medans blondinsystern (nähää?) har ”fastnat” under den upp-å-nervända båten. Nånstans i det mörka vattnet befinner sig en hungrig krokodil som vill ha mer att käka en än simpel fiskeguide.

Nu låter det kanske som att jag är grymt skeptisk men det är jag inte. Filmen är väldigt spännande ibland och krokodilen är inte bara stor, välgjord och busigt hämndlysten – han morrar och hoppar också! Saken är bara den att det händer inte så mycket. Det är mycket väntan och många långa scener med dessa människor uppkrupna i ett träd och jag vet inte om jag är konstig men DET är inte så värst pulshöjande. Däremot hoppar jag till ett par gånger och närbilderna på den där krokodilen gör att jag känner en viss glädje över att det är långt till sommaren.

Här finns filmen.

 

 

You again

Jag fick tips från  bloggläsaren Hannele att jag borde se den här filmen och då är det klart att jag lyssnar.

Marni (Kristen Bell) är skitful, finnig, har fett stripigt hår och tandställning när hon går i plugget. Hon blir brutalt mobbad under hela skoltiden av JJ (Odette Annable) som inte enbart är sadist utan även skolans snyggaste tjej. Åren går och Marni försöker bearbeta sin jobbiga uppväxt och har fått fason på sig själv och sitt självförtroende. Nu har hon både ett toppenjobb och ser grymt bra ut. Bortsett från brist på pojkvän så är det full pott.

Nu ska Marnis svärmorsdröm till storebror gifta sig och hon reser hem till sin familj och till sin  barndomsstad. När broderns brud presenteras som Joanna får Marni en chock: det är JJ! Att det dessutm är JJ´s framgångsrika moster (Sigourney Weaver) som betalar för hela kalaset gör inte saken bättre då hon var Marnis mamma Gails (Jamie Lee Curtis) antagonist i skolan.

Allting kommer tillbaka, allting går igen, rivalitet, svartsjuka, missuppfattningar, barnsligheter. Åren har gått men har dessa kvinnor egentligen vuxit upp? Hur djupa är såren, hur bra har ärren läkt?

You again har förutsättningar att vara en riktigt bra komedi som inte enbart kretsar kring flams och trams för bitvis är den både rolig och ger en bitter bismak i munnen – men – det är en amerikansk komedi i ordets kanske värsta bemärkelse. Det är en kvinnosyn som möjligtvis passade sig på 30-talet och själva peaken nåddes när familjefadern, Marnis pappa och Gails make efter ett utflippat kärringbråk sitter bakom sitt massiva jakarandaskrivbord som en annan landsfader och har sina två kvinnor på andra sidan bordet och avkräver dom utegångsförbud för sitt handlande. Vem fan är HAN att komma och snacka? Och dom säger inte ens emot! Han bara sitter där och ORERAR.

Jodå, det finns en hel del scener jag går igång på faktiskt men att cheerleadingmentaliteten retar mig är inget nytt eller det där att en ledsen kvinna trycker i sig ost på sprayburk med orden ”Vad spelar det för roll? Jag ska ju ändå inte gifta mig!”, alltså var är det med det här med bröllop och giftermål som är så JÄKLA viktigt egentligen? Dessa delar av ”tjejfilmer” gör att jag känner mig som en man men jag tror samtidigt att det finns väldigt många tjejer som känner som jag.

För att inte riskera att fastna i analyserande av en film som varken kräver eller behöver det så tycker jag ändå den var okej. Putslustig ibland, skönt knasig ibland, vissa passager var helt onödiga (som att det tydligen är ett måste i varje film med bröllopstema att det ska bjudas in en känd artist till festen så det kan fuldansas och sjungas med i eftertexterna till en ”känd” låt). Kristen Bell gjorde sitt jobb med den äran och det var härligt att se Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver agera mot varandra. Gammal är inte bara äldst, gammal kan också vara bäst.

Här finns filmen att hyra.

 

 

Rösten från andra sidan (Don´t look now)

Bland kommentarerna till The constant gardener dök plötsligt Movies-Noir upp med ett otippat tips: Don´t look now med en naken Donald Sutherland endast iklädd peruk.

Hur otippat är inte det att jag en fredagkväll, alldeles ensam hemma, stoppar i en mysko psykthriller från 1973 i DVD-spelaren med sånt knastrigt ljud att jag tror att det är en bifogad sönderspelad LP-skiva jag lyssnar på?

Donald Sutherland och Julie Christies dotter är död. Hon hade en röd kappa på sig. Dom åker bort, träffar på två underliga gummor varav den ena är blind och synsk och hon lurar i den sörjande modern att dottern finns kvar med dom, som en ande eller nåt. Donald klär av sig, visar hela tjottaballongen och ja, visst har han peruk.

Men herregud, det här är INTE en bra film. Ointressant, ickespännande, konstig och ful, den är som en rondellhund tillverkad av en blind man utan smak. Inte ens en Suntherlandsk dingelidong kan rädda en film, inte för mig i alla fall.

Här finns filmen.

Tack Filmitch som gav mig tipset på detta finfina Tre om en!

Publicerat

Shark Night 3D

En av anledningarna till att jag tycker Hajen (Jaws) är så himla läskig är att det visas väldigt lite haj. Det mesta av det otäcka fantiseras ihop i våra egna hjärnor och därför fungerar den där plastiga hajen som glider fram på en tågskena genom vattnet huuuuur bra som helst.

Men om Hajen hade haft premiär idag hade kidsen somnat som ett gäng narkoleptiker i biofåtöljerna, så är det. Dagens ”moderna” människa behöver fullt-ös-medvetslös från start till mål annars tappas intresset och speciellt tydligt är det i denna typ av skräckfilmer som oftast är mer effekter än ren skräck.

När den före detta stuntmannen David R. Ellis ställer sig bakom regissörsklappan igen (senast med Final Destination 3D och innan dess med Snakes on a plane) känns det som att han varit på lyckad prao i en niondeklass. Han fattar precis hur det funkar, han har hittat tempot, stämningen och han tjongar på med ett smörgåsbord av hajar redan under förtexterna. Såklart. Kidsen kan ju inte vänta. Allt nu är en devis som tagit sin in även i filmkonsten och visst är det härligt på sätt och vis, det är det, jag är inte enbart neggo till det samtidigt som jag ibland kan sucka och känna att va fan, måste det vara så jävla bråttom med allt, måste det gå så fort, vara så ballt, så hajpat  (häpp!) hela tiden?

Nu är kanske inte Shark Night en film som är gjord för att främja dom djupa och analyserande tankarna direkt och jag tänker heller inte göra om den till något liknande. Shark Night är helt enkelt en skräckfilm som har alla ingredisenser som filmbolaget tror krävs och behövs för att få ungdomar att betala en överdrivet dyr biobiljett, därav 3D. Det är bikinibrudar, blod och klafs och hajar en masse .

Visst sitter jag och hummar och visst sitter jag och suckar men det jag också gör är ler. Jag gillar ju sånt här. Todiloo liksom.

 

Publicerat

Deep Rising

Nu blev det återbesök i Sjöodjursonsdagstemat, bara sådär.  Jag fick nämligen ett mejl. I mejlet stod denna mening:

”Du som är fånig vad gäller vatten och som hatar ormar måste bara se Deep Rising.”

Visst. Mejlskrivaren har rätt. Självklart måste jag se den där filmen.

Treat Williams, Famke Janssen och ett stort gäng andra semikändisar (såna som är väldigt utseendemässigt lika andra stora skådespelare men som saknar en väsentlig beståndsdel: talang) befinner sig på en stor lyxig båt utanför Kinas kust. Många fartyg har försvunnit i området och ingen vet varför. Jo, jag vet, för jag har fått ett mejl så jag VET att det är ormar i vattnet och jag sitter som på häftstift och är skiträdd för jag hatar verkligen ormar mer än jag hatar halsfluss och vinterkräksjuka och fästingar och män som går och handlar i livsmedelsbutiker endast iklädda badbyxor och foppatoppflor.

Men vad fan, det kommer ju inga ormar. Det kommer nåt svart böljande som ser ut som Ursula i Den lilla sjöjungfrun fast med en massa huvuden som påminner om när man ska göra prinskorv lite ”snyggare” och skär snitt – kryss – i ändarna och när korvarna sen steks så liksom fläks dom upp.

Nä. Det här var larv. Skitdåligt larv.

(Och nej, jag kommer aldrig se Snakes on a plane, hur många mejl jag än får.)