När jag ser den danska filmen Under sanden kan jag inte låta bli att tänka på tiggare. Jag tänker på skillnaden mellan att bara gå förbi den lilla högen av kartong, filt och ihopkurad människa (och samtidigt fundera på vilken TV-serie man borde knäcka härnäst) eller att vrida huvudet en smula när jag går förbi, titta den lilla trasiga människan i ögonen och säga hej.
Att inte se människan bakom pappmuggen gör tiggeriet som samhällsproblem tämligen enkelt. Det går att förkasta det helt, jävla skitgrej det där, tigga för brödfödan, spott och fräs men öppnar man ögonen och ser människan, möter man blicken, alltså det ÄR ofantligt svårt att vara oberörd. Det är ett blodomlopp som sitter där. Det är ett hjärta, en hjärna, det är längtan, rädslor, ensamhet, ilska och hopp. En människa är ju så mycket mer än det första som passerar ögonvrån och samma känsla av närhet och uppvaknande når mig när jag ser Under sanden.
Andra världskriget är slut och nazisterna lämnar Danmark men kvar är inte bara 1,5 miljoner nedgrävda landminor längs Danmarks kust, kvar blir även ett tusental unga tyska soldater som blir satta på nån form av straffarbete att gräva upp minorna och desarmera dom.
I denna film får vi följa fjorton soldater som jag vid första anblicken vill spotta snorig saliv i ansiktet på. Dom är vidriga tyska soldater och vem vet vad dom gjort, hur många dom dödat i kriget? Den danske sergeanten Carl Rasmussen (Roland Møller) är en stenhård jävel, hatisk mot nazister och inte rädd för att visa det. Han blir befäl över minröjarna och dom tyska killarna får varken vatten eller bröd. Sergeanten kunde inte bry sig mindre om dom lever eller dör.
När filmen börjar är pojkarna ”bara” soldater men sen presenteras dom vid namn, man ser blickarna, känslorna, dom blir mänskliga. Detsamma gäller Carl. Han klarar i längden inte att se dessa unga män enbart som fiender, inte när han har dom så nära. Försök titta in i någons ögon och interagera, efteråt är det svårt att se på personen som ett neutrum, som en själlös figur eller som – i det här fallet – ett monster.
Jag tycker om stämningen i den här filmen. Musiken, sanden, ljudet av pickandet mot hittade minor, spänningen när man inte vet vem som ska sprängas och när (för det är klart att många sprängs i luften, det är liksom filmens premiss på nåt sätt) och jag tycker om skådespelarna. Alla dom tyska pojkarna är perfekt castade. En otroligt homogen grupp men med personligheter som gör att det är lätt att skilja dom åt.
Det som hamnar lite på minus med filmen är att den känns tillrättalagd ”hollywoodstyle”, att vissa scener är onödigt ”otroliga” samt att jag hade önskat ett lite mer….brutalt….slut. Summa summarum, en stark trea!
Det här var april månads filmspanarfilm och det var Sofia som valde den. För att läsa mer om filmen, klicka gärna på länkarna så kommer du till mina filmspanarvänners bloggar.
För att få reda på det som VERKLIGEN hände under visningen och som gjorde mig STENFÖRBANNAD hänvisar jag till nästa veckas avsnitt av podcasten Snacka om film (avsnitt 34) för jag ids helt enkelt inte klaga på visningar mer i textform just nu. Jag känner mig så tokless både på bio och på mig själv. Men prata om det kan jag göra för det här är bortom sans och vett tamejtusan. Helt sjukt. Håll i hatten SF!