Signe (Anne Birgitte Lind) och Tommy (Jakob Cedergren) letar nytt boende och fastnar för ett hus som till synes har allt, till och med en anlagd sjö på baksidan.
Redan på visningen när dottern Bianca gungar i trädgården och gungan bredvid gungar i samma tempo som hennes och hon pratar med barnet som sitter på den andra gungan men gungan är tom, redan då borde dom kanske ha förstått att det är nåt annorlunda med det här huset, att det kanske finns nån annan anledning till att huset varit till salu så länge, annat än att det är för dyrt.
Ondskans rum är en ganska tafflig översättning av den danska originaltiteln Bag det stille ydre. Visst är filmen läskig men den handlar mer vad som händer bakom den lugna välstädade ytan än om ren ondska. Självklart tänker jag på filmer som Huset som Gud glömde och Paranormal Activity men Ondskans rum har lyckats hitta nåt eget mitt denna genre som så oftast är rena kalkeringspapper. Det är liksom lite mer vardag, lite mer vanligt folk, inte så mycket klaffs och slaffs utan mer en smygande otäck stämning som hålls vid liv hela filmen igenom.
Båda huvudrollsinnehavarna spelar mycket trovärdigt, Anne Birgitte Linds Signe ska vara den varma, den mjuka, den inkännande och den som med öppet sinne tror att dom andar hon känner av faktiskt finns. Jakob Cedergrens Tommy jobbar jämt och är nånslags stram börsnisse som anser att allt har en logisk förklaring. Bådas tankar är klart förståeliga och känns ungefär lika vanliga.
Effekterna är sparsmakade och välgjorda, jag blev riktigt rädd ett par gånger och tyckte det var spännande hela tiden. Ondskans rum är ingenting som går till historieböckerna som en nyskapande skräckfilm men det är ett bra hantverk och en ganska klassisk rysare.
Hos Filmitch kan man läsa om en helt annan läskig film idag.
Här finns filmen.
