Etikett: Laura Haddock

Publicerat

TRANSFORMERS: THE LAST KNIGHT

Ibland händer det att jag ser en film som transformerar mig tillbaka till en tid då ord som pretentiös, minimalistisk, gruppdynamik och åsiktskorridor inte existerade i min hjärna. Ibland händer det att jag tittar på en film som beamar mig tillbaka till en mycket yngre version av mig själv och jag älskar den känslan.

Att hänvisa till regression är verkligen både nödvändigt och av godo när man ser en film som Transformers: The Last Knight. Enligt Sigmund Freud är regression ”ett slags försvarsmekanism som leder till en tillfällig eller långvarig återgång (regress) av jaget till ett tidigare utvecklingsstadium, vilket föredrages framför att behöva hantera oacceptabla impulser på ett mer vuxet vis.”

Oacceptabla impulser. Ett mer vuxet vis. Jadu. När den där jättestora blåröda transformersroboten visar sig för första gången i bild och säger med sin omisskännliga mörka röst ”I AM OPTIMUS PRIME” så kan jag försöka hantera mina oacceptabla impulser på ett vuxet vis hur mycket jag vill för det gååååår bara inte. Det stockar sig i halsen. Håret på armarna reser sig, det går en hemtrevlig rysning längs ryggraden och jag känner mig som 11 år igen. Fine fine Optimus!

Fan vad jag älskar den här världen med svinstora robotar, coola metalliska småljud, tuffa bilar som åker i sedvanliga Michael Bay-karavaner genom karga landskap, den där härliga mixen av CGI och vanliga miljöer, en manlig huvudperson (Mark Wahlberg) som gör sitt jobb, en kvinnlig huvudperson (Vivian, spelad av Laura Haddock) som kanske inte genomgått en total morfos sen Megan Fox:s minishortsdagar 2007 MEN i Michael Bay-mått mätt är skillnaden ENORM. Vivian är tro´t eller ej både smart OCH utbildad och även om hon hånas för detta i filmen så tråkas hon även för att hon klär sig som en strippa. Hur man än gör blir det fel, alltså, typ??

Anthony Hopkins knäcker extra som överklassbritt, Josh Duhamel är tillbaka i matchen igen efter att ha pausat sig själv i Trans4mers – Age of extinction och den annars så lättomtyckta Stanley Tucci drog den makabra nitlotten och fick spela den medeltida Merlin i beklagansvärd peruk och tröttmössepåsar under ögonen.

Att manuset är allt annat än rättat med rödpenna är en sak. Att historien känns berättad av ett gäng holkbrukare en annan. Men hur illa det än är med dom filmiska kvalitéerna så sitter jag nästan och bölar filmen igenom och då når filmen fram och in ÄVEN om det enbart handlar om att jag har en reptilcrush på jätterobotar. Jag erkänner mig besegrad, jag kan inte bete mig vuxet och se filmen för det mish-mash den faktiskt är – jag gillar den här skiten och jag står för det. Jag är kanske inte Optimus Prime men jag är försvarare av dom som behöver min hjälp och i detta fall kallas dom transformers.

I avsnitt 95 av Snacka om film går jag loss och pratar en hel del om just denna film. Because I can.

Publicerat

GUARDIANS OF THE GALAXY

Det osade lite mellanstadiedisco på Saga 1 igår när klockan närmade sig 21.15 och det var premiärkväll för Guardians of the Galaxy. Det var ett glatt sorl i salongen, fnissiga förväntningar i luften, det var inget slammer med klantiga 3D-glasögon och det var varmt som satan.

När SF-tjejen presenterade filmen, bad alla stänga av mobilerna samt sa att det var okej för alla som satt långt upp att byta plats till tomma stolar längre ner för det kunde bli olidligt varmt däruppe så hände något förunderligt. Folk stängde av mobilerna OCH började flytta runt. Det blev liksom ÄNNU mer uppsluppen stämning och när filmen började var det som att publiken bara väntade på att spiltan skulle öppnas och att kosläppet äntligen skulle vara ett faktum.

Det som överraskade mig positivt var att inte en enda i salongen bjussade på en lysande mobilskärm på hela filmen och jag hörde inga som kacklade för att störa. Det jag hörde var genuina skratt, spontana applåder under filmens gång samt en jätteapplåd när eftertexterna började rulla. Otroligt härligt måste jag säga! Sen är det en väldigt härlig film också. Bitvis. Och ganska seg också. Bitvis. Jag har stött och blött mina åsikter med mig själv hela natten för att komma fram till vad jag egentligen tycker om filmen och det är banne mig inte lätt, det hjälpte inte ens att klappa händerna fram på småtimmarna.

Chris Pratt är den perfekta svennebananhunken i rollen som Peter Quill/Star-Lord. Han ser precis lagom vanlig ut och han är väldans charmig men han har ett litet problem som just i denna film blir ett ganska stort: han är inte helt hundra när han ska spela mot figurer som inte finns.

När jag var på Harry Potter-museet utanför London berättades det att studion byggde upp fullskaliga modeller av alla påhittade djur som Hogwartsbarnen skulle spela mot för ingen kunde begära av en 10-11-12-åring att dom skulle veta var dom skulle titta och var händerna skulle vara om dom enbart agerade mot ingenting framför en greenscreen. Kanske hade Guardians of the Galaxy-regissören James Dunn tjänat på att tänka likadant för även 35-åringar kan ha uppenbara svårigheter med att låtsas bära runt på en liten tvättbjörn vid namn Rocket eller titta på rätt ställe när han ska prata med en vandrande trädstam som heter Groot.

Rocket och Groot är annars filmens stora behållningar tycker jag. Tvättbjörnen med Bradley Coopers röst är en riktig comic relief och att Vin Diesel gör rösten till Groot är kanske inte så viktigt även om han gör det jättbra. Det bästa med Groot är att han är för denna film vad Hodor är för Game of Thrones: en stor personlighet på sitt relativt enstaviga vis.

Filmens kvinnliga fägring Gamora spelas av Zoe Saldana och hon är filmens tveklöst svagaste kort. Hon har noll kemi med Chris Pratt och hon är alldeles för opersonlig överlag för att fylla den kostym Gamora kräver. Jag satt och tänkte under filmens gång vilka tjejer jag hellre hade sett i den rollen och det var inte svårt att hitta flera. Emma Stone såklart, hon är given och hade varit perfekt och till och med Jada Pinkett Smith hade funkat bättre än Saldana. Men den jag satt och fnulade mest på var Anna Faris, det hade varit spännande att se henne i en sånhär stenhård actionroll. Att hon dessutom är gift med Chris Pratt borde ha fått filmens PR-byrå att göra snigelspår över hela Hollywood Boulevard.

Nåja. Kanske är det dumt att klaga på EN skådespelare när alla dom andra är så bra, det känns bara så typiskt att det är tjejen som inte levererar. Det är så synd. Men när ett animerat träd visar mer äkta känslor än den kvinnliga huvudrollen då måste jag åtminstone reagera liiite.

Men det finns många scener i den här filmen som är uppe och sniffar på riktigt höga betyg, en handfull kanske ända upp på toppbetyget, fast det hjälper inte. Bråk-skrik-slåss-scenerna är för många och för långa och blir här rent TV-spelsaktiga när det så uppenbart inte finns en mänsklig gen i bild så många minuter i stöten. Samtidigt blandas det in en hel drös populärkulturella referenser, vilket är sånt som jag själv verkligen uppskattar, men jag märker att publiken delas upp i två läger här. Ett som har åldern inne och vet vad Footloose, Kevin Bacon, blandband och Jackson Pollock är och ett läger som helt enkelt är för unga.

Extrascenen, den som kommer efter den maratonlånga eftertexten, är ett ypperligt bevis för just detta. Jag vill inte spoila nåt så jag säger bara: sitt kvar, titta på den. Lägger du huvudet på sned och säger ”ååååååååå” eller säger du ”har jag väntat en kvart på DET HÄR LILLA?”. Den som fattar  fattar, så är det och så är det med hela filmen. Jag själv fattade den, jag tyckte om den men den berör mig inte. Det finns NOLL stakes här. Ingenting står på spel. Alla med puls inser att det kommer att komma en Guardians of the Galaxy 2 och att alla huvudkaraktärer är så balla att ingen kan försakas. Det är inte Game of Thrones det här tyvärr, trots ”I am Groot”.