Etikett: Lauren Ashley Carter

Publicerat

Skräckfilmsvecka: JUG FACE

Bara tanken på obskyra små inskränkta sekter (om du fick detta till insekter så läste du för fort) kan få mitt blod att frysa till is. Jag tycker det är otroligt läskigt med hjärntvättade människor som tror på ”nåt” så hårt att dom är villiga att offra både nära, kära och sig själva för detta ”något”.

I den här amerikanska snårskogen bor ett par (tre…typ….? Eller EN stor incestuös? Fan vet…) familj vars liv kretsar kring ”the pit”, avgrunden i skogen med en botten fylld av lerigt vatten och en skäggig man, Dawai (Sean Bridgers) som ser i syner och tillverkar lerkrus föreställande ansiktet på den i ”klanen” som är den nästa att offras. Avgrunden behöver nämligen blod.

Den unga tjejen Ada (Lauren Ashley Carter) hittar jugfejset som är näst på tur och ser att det är hon själv! Hon får panik, snor kruset och gömmer det i skogen. Hon kan ju inte dö! Inte nu! Hon är nämligen gravid efter en het sejour i skogen med sin….bror….och har hon precis blivit bortgift med den tjocke grannpojken Bodey (Mathieu Whitman). Kontraktet är skrivet och vad jag förstår har föräldrarna fått pengar för henne. Kravet är dock att hon ska vara ren, ha hållit sig ”trogen” och det ”kontrollerar” hennes mamma (Sean Young!) genom att stoppa upp fingrarna i Ada som om hon grävde efter guld eller letade…..köttfärs.

Alltså det är så mycket i den här filmen som är läskigt! Och sjukt! Det jag skrivit här ovan är liksom bara ett skrap på ytan. Jag tror att jag mycket väl skulle höja betyget vid en omtitt men ärligt talat vet jag inte om det kommer att bli någon sådan. Filmen är inte tung eller jobbig, inte egentligen, det är bara det att vanligt folk kan vara så inihelvete….creepy.

Idag skriver Filmitch om en helt annan skräckfilm, eller har han sett samma film kanske?  Sofia skriver om en film från 1996 som är som två filmer i en.

Publicerat

THE WOMAN

För nån vecka sedan skrev jag om manlighet här på bloggen och i början på juli kommer fortsättningen, kvinnlighet. Om jag inte redan hade skrivit klart det inlägget hade jag mycket väl kunnat skriva om den här filmen och enbart den.

Kvinnlighet som miljö och arv, kvinnlighet som fördom i mina och andras ögon, hur gestaltas den på film? The Woman har så många olika mer eller mindre starka kvinnoporträtt att det skulle gå att skriva en doktorsavhandling om kvinnlighet bara genom att dissekera filmen en smula. Det tänker jag inte göra men jag tänker skriva en hel del, det är nämligen en väldigt intressant film både ur kvinnlig och manlig synvinkel.

En liten småstadsidyll. En dysfunktionell familj. En kuvad fru, en störd man, en söt lillasyster, en brådmogen mellanbror och en storasyster som med kort svart hår ses som egen i sin omgivning. Pappan Chris gillar att vara ”man” i betydelsen familjens överhuvud. Han säger hur saker och ting ska vara, han bestämmer, hans ord är lag. Han gillar även jakt, geväret känns som hans bästa vän, som en metallisk förlängning av högerarmen.

På en liten kvällsjaktrunda ser han en kvinna vid vattenbrynet. Smutsig, trasig, djurisk och i hans ögon – förstår jag – fascinerande. Vid blotta åsynen av henne får han en idé. Han ska tillfångata henne, låsa in henne i källaren och göra henne till en civiliserad och ”riktig” kvinna. Det ska bli familjens gemensamma uppdrag, nåt att samlas kring, hjälpas åt med.

Ur manlighetssynpunkt så känns Chris som en klassisk grottmans-man. I sitt arbete som advokat är han välklädd och belevad men när han kommer hem åker camobyxorna på. Chris använder härskartekniker, han utnyttjar sin kroppsliga styrka för att få som han vill, han förgriper sig sexuellt på dom han ser som sina ägodelar och han lyckas få kvinnorna i sin närhet att känna att dom inte är värda leran under hans skor. Han använder sig även av våld på det sättet Filmmedia skrev om på manlighetstemat, ett sätt som där beskrivs som vanligt men som jag sällan lagt märke till i nyare filmer. Summan av detta är en man som jag personligen skulle vilja gå loss på med en spikklubba.

Kvinnorollerna är välskrivna och komplexa. Det är ingen uppenbar förenkling av verkligheten manusförfattaren och regissören Lucky McKee pysslat med här, han har låtit dom kvinnliga karaktärerna visa kvinnlighet på väldigt många olika sätt. Det är hela spektrat och jag gör inte bara vågen för att det är vågat, jag gör det för att det är alldeles lysande genomfört. Mamman som blundar för verkligheten, som vill vara den goda frun. Dottern som uppenbarligen behövt stå ut med pappans nattliga besök under många år. Lillasystern som ännu inte tagit skada av sin omgivning. Lärarinnan med den korta kjolen som genomskådar och bryr sig och så skogskvinnan, hon som lever på rått kött och som dödat med sina bara händer så länge hon kan minns.

Som film betraktad är det här perfektion. Manuset är lysande, skådespelarna är grymma, det är vackert filmat, musiken förhöjer stämningen och filmen har väldigt många bottnar. Den är gripande, vidrig, väldigt blodig, grym och tänkvärd och detta paketerat i nåt som känns fräscht och nyskapande.

Jag önskar att jag hade kunnat se de här på bio, jag undrar hur jag hade reagerat då med tanke på hur jag försvann in i filmen trots att jag såg den på en liten laptop. Så jävla bra helt enkelt!

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.