Ibland känns det som att det prånglas ut tolv spökfilmer på ett dussin, mediokra snabbmatsfilmer som ska mätta oss skräckfilmstokar med billiga tricks. Men så ibland kommer det en film som faktiskt sticker ut från mängden utan att för den skull vara superannorlunda. Det låter konstigt va?
Kanske sticker filmen ut en smula för att Nicolas Cage spelar huvudrollen och för att han spelar professor så man tror på honom? Kanske sticker den ut en smula för att jag faktiskt blev rädd några gånger? Kanske sticker den ut för att professorns son försvinner under Halloween-firande och jag är så inne i den här känslan att filmen blir extra mysig bara för det. Ungefär som julfilmer i december, typ.
Jag hade en riktigt trevlig stund med filmen. Ett extra plus är att titta på den med hörlurar på natten med ganska högt ljud samt vara nykissad innan. Ja, ny-annat också för den delen, för man hoppar till, det är liksom oundvikligt.
Det här var sista filmen i årets skräckfilmsvecka och imorgon återgår bloggen till sin vanliga behagliga mesighet igen.
Filmitch skriver om en annan skräckfilm idag och Sofia gör en kulturgärning och drar fram finfine Wesley Snipes i ljuset.
Sen vill jag passa på att säga TUSEN TACK till mina två fina filmbloggarkamrater för gott samarbete denna rysliga vecka och TACK för en hel massa härliga filmtips!
Vill du höra mer om just den här filmen, lyssna på podcasten Snacka om film där jag och Steffo nagelfar denna lilla rulle. Avsnitt 8. Här.