Etikett: Laurie Holden

Publicerat

DRAGGED ACROSS CONCRETE

Jag har sett fram emot den här filmen SÅ länge. SÅ länge!

S. Craig Zahler har efter filmerna Bone Tomahawk och Brawl in Cell Block 99 blivit något av en uppstickar-regissörs-favorit hos mig och det här är alltså hans tredje film. Han jobbar återigen med Vince Vaughn (som gör sitt livs roll i Brawl…), Don Johnson och Jennifer Carpenter (också från Brawl…) men han har den här gången gett en av huvudrollerna till ingen mindre än Mel Gibson.

Brett Ridgeman (Gibson) och Anthony Lurasetti (Vaughn) är polispartners och jobbar hårt för att hålla buset borta från gatan. Under ett av jobben handfängslar dom en knarkhandlare mot en brandstege och blir filmade. Det pratas om övervåld och dom blir avstängda i sex veckor utan lön.

Brett har en handikappad fru och tillika ex-polis hemma samt en tonårsdotter som blir  överfallen gång efter annan på väg hem från skolan. Anthony planerar att fria till sin out-of-his-league-flickvän med en ring han egentligen inte har råd med. Man kan säga att dom båda kanske inte riktigt är i fas med sin personliga ekonomi så pass att dom klarar 1,5 månad utan lön. Så, dom får ett ”undercoverjobb”. Dom ska hålla koll på en droghandlare som gått under jorden.

Shit goes down. Det är klart att shit goes down. Hela filmen osar detta och har man sett mer än fem minuter av någon av S. Craig Zahlers tidigare filmer fattar man det. Det är bara att vänta ut det. Och man får vänta. Han är inte snabb i berättandet den gode S. Craig men det är trevligt. Det tar tid och jag hänger med och jag köper alldeles åt helvete för långa scener för jag sitter på helspänn och vet aldrig vad scenen ska utmynna i. Oftast händer ingenting speciellt men det vet jag ju inte förrän efteråt.

Jag tycker inte det här är S. Craig Zahlers bästa film men jag tycker den är sevärd, välgjord och fullt logisk i Zahlers egna filmuniversum. Kantboll på fyra.

Publicerat

DUM OCH DUMMARE 2

Det finns tre sorters Dum och dummare-människor här på jorden: dom som sett första Dum och dummare och skrattat läppen av sig, dom som sett första Dum och dummare och inte fattat humorn alls och dom som aldrig skulle få för sig att se någon Dum och dummare, inte ens med en laddad pistol mot tinningen.

Det finns tre sorters Dum och dummare 2-människor här på jorden: dom som sett den första och har längtat efter denna uppföljare sedan 1994, dom som inte sett första men som ser den här ändå och dom som fortfarande aldrig skulle se en Dum och dummare-film hur många siffror som än kommer efter men som ändå berättar hur jävla dålig filmen är, gärna högt och gärna tydligt så alla både hör och ser att här är en människa med en annan typ av humor, kanske till och med en sofistikerad smak, en som aldrig skulle sjunka så lågt som att skratta till skämt baserade på kateterhumor, fis-i-bil-panik eller rövsmörsdofter.

Jag tillhör kategori ett både vad gäller originalfilmen och uppföljaren. Jag älskar Dum och dummare och jag var överlycklig när nyheten att det skulle komma en Dum och dummare 2 släpptes. Att både Jim Carrey och Jeff Daniels skulle reprisera sina rollfigurer Lloyd Christmas och Harry Dunne var stort, det var som att få träffa sina svagbegåvade kusiner från landet igen. Glädje med skämskuddevarning om man säger så.

Jag har svårt att se att någon som gillar originalfilmen tycker att den här filmen är helt värdelös, det är liksom samma film bara med en liten annan twist på skämten. Detta är filmens styrka och svaghet. Det blir småputtrigt, fnissigt och mysigt men det blir inte samma gapflabb som i första filmen, vilket är helt logiskt. I biopubliken skrattades det gott bland både vuxna och tonåringar, filmen håller ett genomgående bra tempo och det är inga direkta svackor. Jag är nöjd och glad, det var härligt att se något rättigenom hjärndött, det är en riktig må-bra-grej ibland. Rövsmörshumor ska verkligen inte underskattas.

PS. Bill Murray gör en roll man aldrig sett honom göra förut. Håll ögonen öppna, det är lätt att missa honom. DS.

 

Publicerat

The Mist

En läbbig dimma drar in över den lilla staden. Det är en såndär dimma som gör att man knappt ser handen framför sig.

David Drayton (Thomas Jane) åker till snabbköpet med sin lille son Billy  och dom blir strandsatta där tillsammans med en samling andra intet ont anade människor som bara ville handla lite mjölk och bröd.

David inser att dimman inte är nån vanlig övergående svennedimma utan att den döljer något sjukt läskligt men ingen tror honom till en början. En stor tentakel tar sig in och det är bara början på en kalabalik av guds nåde för när pressen är som störst och förmågan till samarbete som viktigaste så är det inte säkert att dina medmänniskor är dina vänner.

The Mist är baserad på Stephen Kings roman Dimman och det här är inte regissören Frank Darabonts första försök till en King-filmatisering. Nix pix. Redan 1994 gjorde han Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption) och 1999 Den gröna milen och med tanke på dom utomordentligt fina slutresultat Darabont fick ihop med dom första två filmerna så tycker jag det är extra synd att filmbolaget inte vågade lita på Darabonts vision att göra The Mist svartvit. Jag tror filmen hade vunnit extremt mycket på det. Effekterna hade funkat bättre och hela 50-talskänslan hade blivit mer genuin. Nu finns den svartvita versionen so Director´s cut och jag ska absolut försöka se den så fort jag får chansen.

Jag gillar The Mist. Jag gillar stämningen och färgerna och känslan och trots att filmen är läskig så är den samtidigt mysig. Visst har den sina upp-å-nedgångar men som helhet är det en underhållande och sevärd liten film som faktiskt fick mig att uppskatta livet en hel del efteråt.