Etikett: Laurie Metcalf

Publicerat

LADY BIRD

Vi är i Sacramento, Kalifornien. Det är 2002. Christine (Saoirse Ronan) vill inte kallas Christine längre, hon heter Lady Bird. Hon är 17 år och bestämd som satan, vet precis vad hon vill och går i klinch med sin mamma Marion (Laurie Metcalf) tusen gånger om dagen. Pappan (Tracy Letts) låter henne vara lite mer, i alla fall är det så hon uppfattar det och dom bråkar inte en bråkdel lika mycket som hon gör med mamman.

Lady Bird vill gå i en skola någon annanstans. Hon längtar bort, ut, uppåt, ditåt och i en tid i livet då världen till synes ligger helt öppen för en är det kanske svårt att tänka på alla men och om och ifall-att som ska stämma för att drömmar ska kunna bli verklighet. Sånt som vi vuxna vet existerar överallt hela tiden men som unga inte ska tänka på. Det är livet liksom. Tonåringar ska vara orädda och oregerliga. Dom ska brottas och stötas och blötas och bli egna personer. Men. Det är extremt svårt för mig att titta på filmen utan att identifiera mig med mamma Marion. Att vara Marion är min vardag och min Lady Bird-tid är kanske lite för långt borta för att jag ska tycka att dottern är en behaglig filur att beskåda.

Å andra sidan, hon är inte med i filmen för att vara behaglig. Inte för att behaga heller. Hon bara ÄR och som sådan är hon en väldigt bra skriven rollfigur. Självklart uttrycker hon sig genom teater, hon är en kulturtant i en ung kvinnas nyfikna veta-bäst-kropp och det gnolar i mig när jag ser henne. Hon är både jättehärlig och skitjobbig samtidigt. Sådär som man är när man är 17.

Jag tror det är många unga tjejer som kommer kunna identifiera sig med Lady Bird. I och med det är filmen både välbehövlig och lyckad. Greta Gerwig har skrivit och regisserat och fått med både Lucas Hedges och 2017-års-rising-star Timothée Chalamet i manliga biroller men hur det än är så är det här Saoirse Ronans film. På gott och ont. Mest på gott.

 

Publicerat

Veckans klassiker: JFK

Ooookej. Nu är det femte gången gillt.

Fyra gånger förut har jag försökt se JFK och inte en enda av dessa har jag lyckats hålla mig vaken under filmens alla tre timmar. Jag har alltså sett hela filmen men aldrig i ett svep och varje gång jag stoppat filmen i spelaren har jag känt ett riktigt tok-sug efter att se den. Det går således inte att skylla på att jag skulle ha varit jättetrött, blasé eller känt ett oinspirerat suckigt måste. Den här gången, den femte, kan vara den sista gången jag ger mig på filmen och jag ska försöka förklara varför.

Joe Hutshing och Pietro Scalia vann en Oscar 1992 för Bästa klippning. Personligen tycker jag priset det året kunde ha fått heta Snabbaste klippning för här ligger till och med MTV i lä. Jag bestämde mig för att försöka räkna klippen under en random minut i filmen, det blev mellan minut 55 och 56. Jag fick fan spasmer i ögonen när jag koncentrerat satt med en såndär klickräknare i handen och tröck för kund och fosterland och jag erkänner, jag gav upp. Det kändes hux flux inte viktigt längre, det viktiga var att jag just då förstod varför jag faktiskt inte orkar med filmen i sin helhet: det blir FÖR mycket.

Det kryllar av kända manliga skådespelaransikten med massiva glasögonbågar. Kryllar! Dessa män dyker upp i filmen som gubbar i lådor, utan att presenteras ens på ytan och jag sitter där och Tommy Lee Jones i blekt hår försöker hålla reda på situationer, skottvinklar kan Joe Pesci agera utan att falsettskrika och svartvita dokumentära filmklipp blandas med Kevin Costner ser trevlig ut i hornbågade glasögon spelfilmsscener. Precis lika jobbig som meningen här innan är att läsa är filmen att beskåda. Det är ett heltidsarbete i hjärnan att hänga med i svängarna och jag pallar inte hur mycket jag än vill. För vill vill jag. Mycket till och med. Men tre timmar är långt tid.

Första timmen är helt klart värst. Under andra timmen finns det lugnare scener där hjärnan och ögon får vila och det är så skönt och så bra att det stör mig att det inte är längre perioder. Tredje timmen, ja då är jag mör. Historien är välskriven, den bör berättas och Oliver Stone är en kompetent regissör men i fallet med JFK är det inte nog, inte för mig. Jag hade hellre sett att filmen var fem timmar lång och att jag slapp känna mig som en tryck-kokare i skallen efteråt.

Gary Oldman är Lee Harvey Oswald och som vanligt när det gäller Gary Oldman så ÄR han sin karaktär. Så jäkla imponerande! I ärlighetens namn finns det mycket med filmen och skådespeleriet som är imponerande men efter femte – och sista? –  tittningen så blir betyget precis detsamma som alla andra gånger. En trea, ett ganska trist betyg för en film som denna men rättvist tycker jag.