FILMÅRET 2000

Jag har typ kliat sönder hårbotten. Jag har sett ut som en förvånad uggla i timmar nu, alltså, listan över bästa filmerna från 2000 har varit den svåraste hittills att få ihop. Anledningen? Det finns ingen….topp. Jag har inga solklara favoritfilmer från året. Jag fick fram femton tämligen jämlika filmer och om jag inte hade varit rätt bra på beslutsfattande så hade listan lika gärna ha kunnat bli till med lottens hjälp.

Alla filmer som hamnade på topp-10 är filmer jag sett många många gånger och det är filmer jag tycker väldigt mycket om. På så sätt är dom alla värdiga en listplacering. Så nu kör vi. In i dimman.

.

.

10. Jalla! Jalla!

Josef Fares långfilmsdebut är ruskigt bra – fortfarande. Charmig som tusan!

.

.

.

9. The Cell

Tarsem Singh är en av mina favoritregissörer, i alla fall rent visuellt. Här lyckas han göra en riktigt spännande science fiction-thriller med Jennifer Lopez, Vince Vaughn och Vincent D´Onofrio. Se den om du inte redan gjort den!

.

.

.

8. Unbreakable

Man kan säga mycket om M Night Shyamalan, både bra och dåliga saker MEN när han får till det så får han till det. Unbreakable är kanske inte världens bästa film MEN stämningen är mums och den släpper inte taget. Den tål att ses om många gånger.

.

.

.

7. Mina jag & Irene

Bröderna Farrellys historia handlar om den genomsnälle polisen Charlie Baileygates (Jim Carrey) som har så många års känslor och aggressioner nedtryckta i själen att han blir totalt personligthetsförändrad när han väl blir arg. Han blir Hank. Hank med hakan. Hjärtskärande och galet jävla rolig film!

.

.

.

6. Den bästa sommaren

En av Ulf Malmros allra bästa filmer. En av Kjell Bergqvist allra bästa rollprestationer.

.

.

.

5. Almost Famous

En fullpoängare då och en fullpoängare nu. En lyckad film in i minsta mikroskopiska del av varje bildruta.

.

.

.

4. Best in show

När Christopher Guest regisserar en film han skrivit manus till tillsammans med Eugene Levy (Mr Levenstein i American Pie-filmerna), vet du vad jag gör då? Jag tittar på filmen, gör ett fyrfaldigt leve i huvudet och blir alldeles gladbubblig i magen för det här är en typ av humor som passar mig som handen i fucking handsken! Best in show handlar om….hundmänniskor, hundutställningar och hundar. Askul är det. Jag lovar!

.

.

.

3. Erin Brockovich

Julia Roberts spelar Erin Brockovich och Erin Brockovich spelar Julia, servitrisen. Aaron Eckhart är med, Albert Finney är med och Steven Soderbergh regisserade. En boats-film som håller, som inte är mesig, som bara är engagerande och bra. En värdig tvåa på listan!

.

.

.

2. Cast away

Ja vad ska jag säga? Tom Hanks och hans volleyboll Wilson blåste mig helt av banan när jag såg Cast Away första gången och nu såhär en tio gånger senare blåser det fortfarande. Hanks fick se sig slagen av en gladiator i Oscarsracet men för mig är han en tämligen ohotad skådespelaretta detta år. Vilken uppvisning!

.

.

1. Billy Elliot
Absolut sist på bollen, jag vet och det är själva fan att det skulle ta tjugo år att se denna film men det ÄR precis så lökigt som ordstävet säger: Bättre sent än aldrig! Det här är nämligen en helt felfri film. Det är 5/5 alla dagar i veckan och en film som hade mig i sitt grepp från dess absoluta början till eftertexternas slut. Jamie Bell ÄGER varenda scen!

 

 

.

Bubblare: Tillsammans, Battle Royale, Memento, Wonder Boys, Legenden om Bagger Vance och Maelström.

.

Idag listar flera av mina filmspanarvänner sina listor från detta år. Klicka vidare för att se deras favoriter.
Flmr
Filmitch
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Spel och film

Måndagar med Matt: LEGENDEN OM BAGGER VANCE

Legenden om Bagger Vance känns som Hollywoods variant av den svenska klassikern Persona.

Charlize Theron är Bibi Anderssons syster Alma, Matt Damon är Gunnar Björnstrands herr Vogler och Will Smith är läkaren i Margareta Krooks tappning. Filmens regissör Robert Redford är givetvis Ingmar Bergman himself. Övriga jämförelser mellan ett svenskt svartvitt närgånget drama och en amerikansk golf-film tänker jag inte ge mig in på men nånstans tycker jag känslan av ”riktig film” slår mig. Legenden om Bagger Vance är en riktig film.

Vad är det som gör att det här är en riktig film…..då? Jo. Det finns absolut ingenting att klaga på vad gäller produktionen. Allt från scenografi till klippning till ljussättning, musik och smink är perfekt. Inte en miss så långt ögat – eller min mulle-lupp – når. Skådespelarna är perfekt castade, huvudroll som biroller och statister. Jag får känslan av att ingen har haft bråttom, att det finns en redig budget att greppa dollarsedlar ifrån, det är liksom ingen panik, allt hinns med. Sen hjälper det nog till att jag är barnsligt förtjust i både Damon, Theron, Smith, Redford – och golf!

Rannulph Junuh (Damon) är en golfspelare som tappat stinget, greppet, swingen, putten och livsgnistan efter en sejour som militär. Kriget satte spår och intresset ligger mer i att se botten av glaset än att reda ut förhållandet med Adele Invergordon (Theron) som rann ut i sanden när han gick ut i krig. Adele ärver en…..herrgård?….med tillhörande golfbana och i ett försök att få fason på ekonomin lyckas hon få två av  USA´s  mest kända golfspelare att spela mot varandra med en vinstsumma på 10000 dollar i potten. Men stadens egen golfson Junuh borde ju vara med på ett hörn tycker Adele men det tycker inte Junuh. Inte förrän en mystisk caddie letar upp honom och trycker på rätt knappar.

Caddien Bagger Vance (Smith) vet inte bara vilken klubba som är bäst att använda vid varje givet slag, han vet även vad han ska säga – i alla lägen. Han känns lite som jesusfigur på det sättet, en jesusfigur med golfbag.

Alltså, jag tycker om det här. Vilken jävla mysig film! En riktig söndagfrullefilm är det, gärna med en balja thé, nybakade scones, philadelphiaost och björnbärsmarmelad. För den är lång, 126 minuter, så det behövs nästan brunch under tiden. Men det gör inget. Golfmys the Redford Way är aldrig fel. Inte Matt Damon i fortsatt brunbeige mundering heller.