Etikett: Leif Andrée

Publicerat

BANG BANG ORANGUTANG

Å herregud säger jag bara. Vilken jävla START på en film!

Redan första minuten är jag beredd på att såga filmen jäms med fotknölarna. Det ä hackigt och fult och stressat filmat, det ser ut som en mix av Dag och natt och Den elake polisen. Persbrandt när han är som bäst och Svullo alltså. En mix av det. Man storknar ju. Det krockar i skallen, det känns liksom inget bra. Alls. Men så HOPPLA! Det händer nåt. Det händer NÅT precis där i början som får mig att hoppa till. Som får hjärnan att hamna i en bubbla och vilja vara kvar där. Oj! Wow! Snyggt jobbat Peter Asmussen och Simon Staho som skrivit manus. Snyggt jobbat Simon Staho som regisserat också. Nu har han visserligen hela Sveriges skådespelartrojka i ensemblen men ingenting inbillar mig att det gör saker och ting lätt även om han har mycket erfarenhet och kunskap i människorna framför kameran. Finns ju en del riktiga egon där också. Men ärligt talat, det är ingenting som märks i filmen.

Det är något med filmen som känns så väldigt mänsklig. Ledsam. Sorgsen. Mikael Persbrandts Dramatensvenska må glida igenom i vissa scener och hans fitteslickarmustasch är verkligen inte klädsam men jag kan ändå känna med och för hans Åke, pappa till Oscar och Emma, make till Nina (Lena Olin) och bror till Mats (Jonas Karlsson). Åke vill ställa saker och ting till rätta men vissa saker kan man inte förändra, vissa saker är helt enkelt för sent hur mycket man än vill tänka motsatsen.

Samtidigt, den där känslan av att det är Den elake polisen jag tittar på går inte över. Filmen är liksom filmad så. Smal rektangulär bild, klara färger, ganska jobbigt ljussatt och Reine Brynolfsson med en heliumballong. Jag kan verkligen  förstå personer som sågar filmen. Det är som att filmen har ett yttre lager som inte stämmer med det inre och antingen fastnar man på det yttre lagret och orkar inte/bryr sig inte/kan inte knacka sig igenom det för att nå det inre eller så lyckas man se igenom ytan och förstår det som finns bakom.

Jag tror jag förstår. Åtminstone kan jag känna det jag tror jag förstår. Fy fan att vara Åke. Fy fan. Fy fan att vara hans fru också eller hans föräldrar. Fy fan att vara lilla Emma. Fy fan vilket jävla liv. Samtidigt, det är sånt här som händer, hela tiden, varje dag. Familjer går sönder och det finns massor med anledningar till det men människorna måste försöka överleva ändå. Överleva på alla sätt som går.

Filmens plus är skådespelarna och manuset, filmens minus det rent visuella. En krock i både kropp och själ.

Publicerat

DEN BÄSTA AV MÖDRAR

Det finns filmer som inte bör beskrivas i text för inga kombinationer av bokstäver kan göra filmen rättvisa. Den bästa av mödrar är en sån film.

Det finns skådespelarprestationer som är i det närmaste utomkroppsliga, som känns så bortom och över allt just denna skådespelare borde klara av. Maria Lundqvists porträtt av Signe är just det, en utomkroppslig uppvisning, ingenting mindre än så.

Det finns filmrecensenter som borde ha en näsduk instoppad i munnen när dom pratar om film för att inte förstöra, inte förminska eller förvanska filmupplevelsen för dom som inte sett filmen i fråga. Jag trycker in en i munnen nu.

*khhdllu scchcheekkeee kfllisseddeemmm*

Publicerat

Svensk söndag: OM JAG VÄNDER MIG OM

.

.

.

Svensk film = ångest. Ska det vara punkt, frågetecken eller utropstecken efter det påståendet? Innan man bestämmer det kanske man ska fundera ett varv till på om påståendet överhuvudtaget är stämmer.

[funderar]

[funderar]

[funderar]

Personligen tycker jag att många svenska film försöker gestalta ångest men att långt ifrån alla lyckas. Att en film handlar om ångest är en sak, att det dryper från TV:n och att jag ligger i fosterställning i soffan och mår piss på grund av det jag ser på filmen är en helt annan sak. Dessutom, den gamla sanningen enbart ångest gör ingen film stämmer verkligen.

Jag tycker Ruben Östlund är otroligt duktig på att gestalta jobbiga vardagssituationer och underliggande konflikter, kanske är han den bästa regissören vi någonsin haft om man ser till just dessa ämnen. Men banne mig, Björn Runge är inte långt efter. Om jag vänder mig om är en film i solklar ”Östlundsk” anda även om den gjordes ett år före Östlunds första film Gitarrmongot.

Här behandlas ämnen som otrohet, svek, rädslor, skilsmässa och annat kul, plus hur man beter sig om man är murare, i desperat behov av pengar och får ett svartjobb som innebär att man för 50000 ska mura igen samtliga fönster i en villa åt ett par som har för avsikt att aldrig mer gå ut.

Om jag vänder mig om är en lyckad film på många sätt. Regissören Runge har själv skrivit manus och det är ett fyndigt sådant. Skådespelarna är väldigt duktiga och gör egentligen inga fel, mitt enda ”problem” är rollfördelningen som är så otroligt icke-överraskande. Marie Richardssom spelar våpig otrogen fru, Pernilla August osminkad ledsen fru, Peter Andersson är lite creepy, Ingvar Hirdwall är världsfrånvänd och egensinnig, Ann Petrén galet bitter och Magnus Krepper har sotarmössa. Gäsp. Såklart. Det. Ska. Vara. Så.

Vad hade hänt om det gjorts en rockad? Om Leif Andrée var creepy istället för den vanliga snubben? Om Pernilla August var lättklädd och förförisk? Om Jakob Eklund var hantverkaren? Jag tror filmen hade vuxit, i alla fall i mina ögon. Fast en starkt trea är väl inte fy skam?

Publicerat

EN PLATS I SOLEN

Ingen kan säga att jag inte är idog i alla fall.

Jag känner mig som en speedad iller när jag tänker på alla mina försök att se Liza Marklunds filmade böcker med Malin Crépin i huvudrollen som Annika Bengtzon. Sex filmer, sex försök och alla gångerna har jag haft dom bästa förutsatserna. Jag har verkligen tittat med öppna ögon, jag har varje gång velat tycka att det är bra och varenda gång, sex gånger på raken, har det känts som att jag hoppat magplask från treans trampolin. Inte femman, trean. Vissa gånger har det känts som om bålen ska släppa från resten av kroppen, vissa gånger har det svidit litegrann men det har alltid känts som att det hade gått att göra bättre, lite snyggare, lite mer utan stänk.

Att filmatisera omtyckta böcker är en vansklig uppgift. Det krävs att alla i ledande position verkligen tycker om det dom gör och respekterar förlagan för när det glitchar nånstans i leden märkt det väldigt tydligt. Jag får känslan av att dessa sex filmer är gjorda enbart av EN enda orsak: att tjäna pengar. Det finns inte ett uns av genuin och kärleksfull vilja att sätta levande synliga ansikten på dessa litterära karaktärer, det är bara löpande band, det är snabbmat, det är liksom ingen finess på det hela.

Här får Annika Bengtzon åka ner till Marbella när en svensk familj hittas gasmördad. Som vanligt finns det många trådar, mycket tänkvärt speciellt om vad människor är beredda att göra för att få en plats i solen men också som vanligt så sjabblas kärnan av historien bort.

Jag är glad att det här är den sista filmen i serien. Jag är glad för att den här filmen var den sämsta, för att jag lyckades ta mig igenom nio timmar av halvkass svensk kriminaldrama, för att det är över nu. Kommer det fler filmer så säger jag nej tack, då hoppar jag över. Nu räcker det liksom.

Publicerat

LIVSTID

Nämen NU snackar vi!

Livstid börjar med fem minuters faktiskt spänning. Jag njuter samtidigt som jag räds en smula att den schyssta början snabbt ska blekna och att resten av filmen ska bli lika beige som dom fyra föregångarna (Nobels testamente, Prime time, Studio Sex och Den röde vargen) men min rädsla visar sig vara obefogad. Livstid är en BRA film.

Men vari ligger skillnaden? Varför funkar den här filmen? Varför känns samtliga skådespelare som att dom skärper sig, som att dom hoppat upp ett snäpp? Min enda förklaring är regissören Ulf Kvensler. Han har regisserat en film i serien och det är Livstid och jag kan inte låta bli att fundera på hur resten av filmerna hade varit med honom i registolen. Jag imponeras, jag gläds, fan det GÅR JU att göra spännande film av dom här böckerna, varför görs det inte oftare? Varför ser inte dom andra regissörerna det Kvensler ser?

Livstid är inte en bättre historia än dom andra i serien men överföringen från bok till film har skötts på ett alldeles ypperligt sätt. En försvunnen liten pojke, en skjuten polispappa, en psykotisk mamma, en polis som är vän till familjen hamnar mitt i mordutredningen och den döde polispappan som även är ”känd från TV” har en gloria som snart hamnar på sned.

Jag känner mig glad. Det känns skönt att det femte försöket ÄNTLIGEN bar lite frukt. 89 minuter svischade förbi och jag blev underhållen på precis det sätt som kriminalfilmer som dessa ska leverera. En skönt stund framför TV:n, inga direkta irritationsmoment, en historia som håller, karaktärer som visar känslor som jag faktiskt tror på, befogad musik och en god eftersmak. Härligt. Tack!

Publicerat

DEN RÖDA VARGEN

Jag skriver ganska ofta om likriktningen i svenska filmer, om det tröttsamma och tråkiga i att se samma skådisar i film efter film efter film och i samma typ av roller. Det känns som att nya ansikten väldigt sällan får en chans. I Den röda vargen finns ett par nya ansikten som kanske inte borde ha fått en chans och jag hoppas verkligen att dessa – ingen nämnd, ingen glömd – har blivit castade i form av statister med dialog och inte som skådespelare.

I Den röda vargen samsas riktigt underpresterande folk med storheter som Per Ragnar, Stefan Sauk och Stina Ekblad och det är kanske just därför filmen ändå behåller någon form av värdighet. Historien är heller inget större fel på. En mördad man i Luleå leder till ett attentat som skedde för trettio år sedan och en grupp extremister som skickar brev till mördade män och kvinnor med maocitat. Lite hattigt berättat men nånstans känner jag att slutresultatet ändå är helt okej.

Annika Bengtzon som huvudkaraktär är en rätt perplex kvinna. Det är svårt att tycka om henne. Hon är kall, hon är egoistisk, hon sätter karriären framför allting annat och när det går åt helvete är jag som tittar inte särskilt överraskad. Jag tycker på riktigt att hon är en rent usel morsa. Jag förstår mig liksom inte på henne och visst, det är okej, jag behöver inte fatta allt men det underlättar i denna typ av film om jag känner nån form av lojalitet och medkänsla för huvudrollen och det gör jag inte här, inte ett uns.

Det är ingen stark trea jag ger den här filmen, den fjärde i serien. Det är mer en tvåa som precis halkat på en trottoarkant och kommit över på den tredje sidan, så svag är den men det är samtidigt den hittills bästa av delarna. Man kan säga att kraven är inte så höga.

Publicerat

STUDIO SEX

Min absoluta favoritbok av Liza Marklund är Studio Sex, den klår till och med Gömda.

Studio Sex läste jag i ett svep under ett dygn, ett dygn under vilket jag egentligen inte hade tid att läsa. Men ibland blir det så, ibland fastnar jag för en bok som liksom skriker på min uppmärksamhet som ett utsvultet barn och då är det bara att ta fram flaskan och mata – eller läsa som i det här fallet. Och jag läste å läste och imponerades svårt av både historien och bihistorien som vävdes samman i ett där och då helt perfekt slutresultat. Jag förstår att det inte är enkelt att göra film av detta. Jag förstår att just bihistorier och speciellt sådana som utspelar sig i en annan tid på en annan plats är i superkniviga att få till så att eventuell twist inte glöms bort, avslöjas för tidigt eller schabblas bort helt.

Att titta på Studio Sex objektivt är omöjligt för mig. Det går inte. Jag kan inte. Frågan är om det ens är möjligt, om jag ens borde försöka. Jag tror inte det. Många av oss som läst Liza Marklunds böcker om journalisten Annika Bengtzon har ju gjort det innan filmerna kommer så jag är definitivt inte ensam om mitt problem och just i det här fallet känns det verkligen som ett sådant. Som ett PROBLEM.

Malin Crépin är helt okej som Annika Bengtzon. Mer eller mindre okända skådespelare används i biroller och det är befriande skönt att se och absolut inget som hamnar på min minuslista . Ändå blir det liksom inte bra och den här filmen är klart sämst av dom tre som släppts trots att grundmanuset – boken – är den mest välskrivna och mångbottnade. Eller så är det just det. Bra manus kan inte behandlas som snabbmat. Studio Sex hade behövt vara 15-20 minuter längre för att alla delar av historien skulle ha fått tillräcklig plats och nu gnäller jag inte bara för att gnälla, jag gnäller för att dom som såg filmen tillsammans med mig – och som inte läst boken – faktiskt inte förstod alla turer i filmen. Jag själv blir mest ledsen på när bra böcker slaktas på det här sättet. Den här förbaskade slit-å-släng-mentaliteten som genomsyrar allt från soffor och musik till nylonstrumpor och filmer nuförtiden.

Studio Sex handlar om unga tjejer som hamnar tokigt i tillvaron, om politiker som utnyttjar sin position i samhället, om narcissistiska män med skev självbild, om att pengar styr, om rädslor, om mod, om vägval och problemlösning på hög personlig nivå. Filmen hade kunnat bli så jävla bra. Nu blev den inte det. Läs boken istället.

Publicerat

PRIME TIME

En känd TV-programledare blir mördad på ett slott i Sörmland. Tio mer eller mindre kända personer är närvarande och en viss journalist vid namn Annika Bengtzon är på plats och lägger näsan i blöt som värsta Miss Marple. Det hade kunnat bli en riktigt skön Agatha Christie-look-alike-film av det hela men nejånejånejåneeeeej det blev det inte. Det blev som man säger – pannkaka.

Pannkaka är gott, jädrigt gott faktiskt. Jag äter mycket och gärna pannkaka men jag äter det helst med nån form av sött tillbehör. Jordgubbssylt, smörstekta kaneläpplen, hjortronsylt, egenplockade trädgårdshallon, glass av något slag, blåbär, bananpengar, lönnsirap, vaniljgrädde – och nu börjar det kurra i magen känner jag – valnötter, hemgjord chokladsås och listan kan göras hur lång som helst. Däremot, om en klåpare steker pannkakor och serverar dessa med ljummet vatten och riven bark då har jag inte svårt att tacka för maten redan innan den ätits upp. En sån pannkaka är Prime time. Urvattnad, smaklös och mycket tråkigare än den borde vara. Det är ju bara att följa receptet, hur svårt kan det vara?

Liza Marklunds bok som ligger till grund för filmen är bra, den är nästan på gränsen till spännande. Jag sträckläste den under en sommardag och tänkte väl inte mer på den efteråt men jag hade en skön lässtund under tiden. Filmen hade kunnat vara detsamma, den hade kunnat underhålla lättsamt och trevligt men utan att bli just sådär smaklös som jag tycker att den är. Den bränner aldrig till. Skådespelarna går på halvfart, det känns som Johnny Bråttom varit både scripta, regissör och klippare och jag retar mig ett tag men inte så mycket. Filmen är liksom inte värd det.

Jag valde, jag såg, jag överlevde helt utan men. Fyra filmer kvar att beta av.

Fyra.

Fyra?

Fyra!

Publicerat

NOBELS TESTAMENTE

”Från producenterna av Millenium-Trilogin”, så står det på filmaffischen, så säljs filmen in. Intressant det där.

När Liza Marklunds första bok Sprängaren blev film 2001 gjordes ett i mina ögon superfatalt misstag: Colin Nutley fick regissera filmen och som ett brev på posten fick Helena Bergström huvudrollen som journalisten Annika Bengtzon. Jag tror alla som har läst böckerna kan hålla med mig om att bokens Annika är väldigt långt ifrån filmens Annika och att Helena Bergströms kändisskap är problemet som ligger där emellan.

Tänk om dom rollbesatt annorlunda redan då, tänk om dom gett en någorlunda okänd skådespelerska chansen och därmed också gjort bokens huvudperson rättvisa. Så blev det inte och två år senare var Nutley/Bergström på´t igen med nästa bok, Paradiset, men efter det tog det slut. Det blev tyst som i graven. Böckerna fortsatte sälja som smör men några fler filmer blev det inte, inte förrän nu.

Fyra filmer kommer under 2012, varav Nobels testamente är den första, regisserad av Peter Flinth. Annika Bengtzon spelas nu av Malin Crépin, ett val som känns betydligt mer klockren än det förra. Björn Kjellman och Leif Andrée i återkommande biroller gör inte heller ont. Just den här boken har jag inte läst och kan alltså inte jämföra historien på detaljnivå men filmen är föga spännande. En kvinna blir mördad mitt på dansgolvet på Nobelfesten bara några meter från Annika Bengtzon och som nån slags nyckelvittne förbjuds hon att skriva om det som hänt. En journalist som inte får skriva är som en sångerska som får talförbud men Annika jobbar på lite ”alternativt” med redaktionens goda minne. Hon kör research, letar upp info om den döda kvinnan och hamnar – såklart – i händelsernas centrum.

Vilka är det då som förväntas se, hyra och köpa den här filmen? Är det Beck-folket? Är det Maria Wern-fansen? Är det dom som idogt väntar på att nåt vettigt ska göras med Camilla Läckbergs romaner? Är det tyskarna? Om jag tänker efter så det knakar, om jag tjongar till med en gissning så vild att mitt hår krullar sig så det ser ut som Elisabet Höglunds, om jag verkligen försöker sätta mig in i situationen att JAG var den som skulle sälja in den här filmidén till konsulenter och sponsorer och då förväntas kunna svara på frågan, alltså helt oavsett anledning så skulle mitt svar inte kunna bli annat än ett ljummet kraxande jag vet inte.

Att böckerna har en stor läsekrets förstår jag, det är relativt välskrivna böcker, skönt enkla att läsa i hängmattan, på flygplatser och den där kvarten innan man somnar en vardagkväll. Men filmerna. Ahuuummmm. Jag vet faktiskt inte.

Nobels testamente har en aura av löpandebandkänsla över sig, precis detsamma som vissa Beck-filmer har. Kanske beror det på att jag ser så väldigt mycket film, kanske beror det på att jag är överkänslig för smitvägar och plastighet, kanske beror det på att manuset inte är välskrivet nog men slutresultatet duger inte. Har man inga som helst krav, tycker man att alla-pratar-svenska i kombination med en ytlig deckargåta är gott nog för en filmkväll – precis som jag kände alldeles nyss – då duger filmen absolut men den behöver glass, latte, skön filt, fluffig kudde och möjlighet att ta en powernap som frivilligt tillval.

Det kommer alltså fem till filmer i serien, jag är inte direkt sådär jättepepp på dom men samtidigt känner jag mig själv. Håll koll efter Studio Sex, Den röda vargen, Prime Time, Livstid och en Plats i solen, dom lär dyka upp här på bloggen vad det lider.

Publicerat

Fredagsfemman # 6

5. Kvinnan som kan skära grönsaker i sömnen

Geena Davis är en av filmhistoriens tuffaste kvinnor i filmen Long kiss goodnight. Imorgon kväll visas filmen på TV3. Stoppa i bettskenan och ladda upp med redigt med kaffe för reklampauser kan ge vilken filbunke som helst magsår. Men har du inte sett filmen så är den värd att ses – även med idiotavbrott.

 

4. Mannen med knivskarp humor som vapen

”Kvällspressens relation till sanningen är som mitt rövhål: beundransvärt tänjbart.” En man som kan uttrycka sig så i skrift förtjänar all cred han kan få. Jonas Gardell slår huvudet på spiken gång på gång på gång och hans hjärna är en till synes aldrig sinande källa till punchlines. Jag läser hans krönika om humor och håller med. Kan man skratta åt elände har man mycket att vara glad åt.

 

3. Kvinnan med för stort namn för sitt eget bästa

Att vara begåvad inom fler områden än ett är aldrig lätt, i alla fall inte om vederbörande vill bli tagen helt på allvar. Madonna har gjort mycket i sitt liv men det allra bästa hon presterat inom filmmediet är som regissör till filmen W.E (och detta säger jag trots att jag verkligen gillar filmen Evita). Jag var full av fördomar, jag erkänner detta, men dom fick jag äta upp likt kylskåpskalla rester för den här filmen – och Madonna som regissör – bör tas på allvar.

 

2. Kvinnan utan namn

Med knastertorr humor och världens sämsta killsmak gör Klara Zimmergren entré i Kvarteret Skatan-ensemblen. Jag är lite rädd för Klara Zimmergren. Hon är så JÄVLA bra. Otäck på nåt vis. Är hon allvarlig? Hur kan hon hålla sig för skratt? Förstår hon ens hur klockren hon är, jag menar, ”slänga skräp, som man säger”, hahahaha. Gå på bio i helgen så förstår du grejen.

 

 

1. Musketörerna!

Onsdagen den 14 oktober 2009 såg jag den här föreställningen första gången. Ett drygt år senare köpte jag biljetter igen och nästa vecka är det dags att använda dom. Jag har varit så rädd att biljetterna skulle komma bort eller att nåt annat dumt skulle komma i vägen men nu finns det ingenting som kan stoppa mig, nästa vecka ska jag äääääntligen få se De tre musketörerna på Stockholms Stadsteater igen.

Johannes Bah Kuhnke, Leif Andrée, Alexander Lycke (stället för Fares Fares), Andreas Kundler, Sofia Ledarp, Lars Göran Persson, Ann-Sofie Rase,  Gerhard Hoberstorfer, Frida Westerdahl och Jan Mybrand (med flera) är så mycket ballare, tuffare och coolare än alla filmiska musketörer jag någonsin kan komma på. Det här är den bästa teater/musikal jag sett, det här är världens energiboost för både kropp och själ och tjohooooo, jag ska få se den IGEN!