Det här med att gammal kärlek aldrig rostar tror jag inte ett dugg på. Jag tror att kärlek antingen håller sig konstant som en varm känsla i magen eller mattas av och försvinner i nåt som bäst kan jämföras med likgiltighet. Alla gamla kärlekar fastnar inte lika hårt i medvetandet och det gäller alldeles oavsett om det gäller kärlek till en annan människa eller kärlek till en film.
Med det i bakhuvudet gick jag till Filmspanarnas gemensamma biobesök i lördags. Månadens val var Total Recall, remaken på filmen med Arnold Schwarzenegger som jag tycker så hemskt mycket om och som kan beskrivas som en konstant filmkärlek för mig. Hur skulle det gå? Hur skulle det bli? Hur illa kan det vara liksom? Skulle regissören Len Wiseman slakta min gamla favvo jämns med fotknölarna eller skulle han göra något alldeles eget, något som jag kunde se utan obligatoriska jämförelsegrubblerier i biofåtöljen.
Colin Farrell är Douglas Quaid, mannen som beger sig till Rekall för att få nya minnen inplanterade. Han lever i en dyster värld som består av två länder, Brittiska federationen och på andra sidan jordklotet, Kolonin. Däremellan finns en form av gigantisk hiss, eller högteknologiskt tunnelbanetåg om man så vill, som går genom jordens inre och som kallas The Fall. The Fall tar mängder med pendlande människor till sina jobb i Kolonin och vagnen är i det närmaste identisk den jag satt fastspänd i 1991 i London när jag besökte Alien War.
Nu kan jag välja mellan att antingen försöka förklara storyn eller att inte göra det och jag väljer det senare. Om Total Recall-originalet kan uppfattas som luddigt, snurrigt och totalt ologisk så är det ingenting mot denna film. Jag tror att det absolut smartaste man kan göra om man vill se den här filmen är att låta hjärnan gå på tillfällig semester. Pausa hjärnan och skruva upp synen till max, för det här är en fröjd för detta sinne. Effekterna, världarna, scenografin är superhäftig och jättepåkostad och jag kommer på mig själv med att krysta fram WOW-ljud fler än en gång, fast tyst då för att inte störa. Sen tänker jag även den förbjudna tanken, den där jag skäms lite för men ändå känner måste upp till ytan: Varför gjordes inte filmen i 3D? Den skulle som kanske första film någonsin verkligen göra sig i det formatet.
Skådespelarmässigt känns Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel bitvis mer som statister än som huvudrollsinnehavare. Dom fungerar som skyltdockor för asballa CGI-kläder och gör sitt bästa med att föra den luddiga historien framåt men det är gott så, jag har inget negativt att säga om någon av dom. Kate Beckinsale kan ta mer stryk än någon kvinna jag känner till, Anna Laurell blir tuff som överkokt broccoli i jämförelse. Men hon är cool Kate, hon funkar bra i den här rollen även om hon verkar ha fler liv än en katt och jag hoppades att hon skulle dö snabbt, kvickt och NUUUU under filmens sista halvtimme för det blev bra segt med alla dessa utdragna fajtingscener.
Betygsmässigt pendlar filmen mellan en stark fyra (för det visuella), en trea (för skådespelarprestationer och musik) och en svag tvåa (för den omgjorda historien och för jag sista halvtimmen fick träsmak Ben Hur-style). Samtidigt ÄR det en actionstänkare och alla som inte sett originalet kan nog tycka att det här är nyskapande och fräsigt på många sätt.
För mig blir Total Recall anno 2012 en kärlek som rostar, flagnar och fort glöms bort medans originalet bibehåller sin plats i mitt bultande filmhjärta.
Här är dom andra filmspanarnas tankar om filmen: Har du inte sett den?, The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer och DIMDB.
