YRROL – EN KOLOSSALT GENOMTÄNKT FILM

”Är möten med andra människor verkligen så viktiga att vi är beredda att dö för dem?” Den frågan ställer sig Johan Ulveson i filmens början och jag undrar om det inte är där och då det märks att filmen gjordes 1994.

Det här är en mening jag i över tjugo år aldrig ens vågade tänka men nu sitter jag ändå här och väntar på UPPFÖLJAREN till Yrrol som har svensk biopremiär imorgon (19/10). Lyrro heter den filmen och är skriven och regisserad av Peter Dalle, precis som dagens film. Han skrev visserligen manuset tillsammans med Rolf Börjlind men annars andas filmen väldigt mycket Dalle.

Sketcher som radas upp efter varandra till synes utan egentlig röd tråd men filmen är verkligen precis som undertiteln antyder, den ÄR kolossalt genomtänkt. För det är det där med människor som verkar gäcka Herr Dalle, det där med möten, med letandet efter kärlek, förståelse, respekt. Och nu när jag ser om Yrrol för jag vet inte vilken gång i ordningen (50:e??) slår det mig som en knytnäve i ansiktet vilken otrolig skillnad det är på humorn då och nu.

Jag tycker fortfarande att många delar av filmen är fruktansvärt roliga, alltså jag skrattar HÖGT, men jag inser också att inte många minuter av den här filmen hade kunnat publiceras offentligt 25 år senare. Därför ska det bli extremt spännande att se hur Lyrro blir, om Peter Dalle spränger gränser och tar humorn ett steg längre än man ”får” och ”bör” nuförtiden, det var ju precis det han gjorde då. Nämligen.

Svartmuskiga terrorister i flygplan, mansgissare, pedofil-Bosse med klubban, lyteskomik, alla skämt som handlar om hur kvinnor och män ”är och alltid har varit” (”Man kan ju göra så, men det är inte rätt”), det blinda paret som inte vet den andres ursprung, Cosbylainen, Ulla Skoogs misshandlade nuna, byxlöst i hotellobbyn, alltså det är EONER från det PK-samhälle många av oss lever i nu och det här är ju den typ av humor jag och många med mig är uppväxta med. Det är inte helt lätt att jobba bort den, det jag tycker är roligt tycker jag ju är roligt även om jag märker att jag får en bismak i munnen för att jag är medveten om att jag egentligen tycker….”fel”. Är det sjukt eller bra, egentligen?

Yrrol är en svensk klassiker inom komedigenren, det kan ingen ta ifrån den och jag tycker den håller så himla bra fortfarande. Suzanne Reuter är så jävla världsbäst på att vara bitchig, Ulla Skoog matchar henne perfekt i både tajming och komisk genialitet, Claes Månsson skrider runt och är Claes Månsson i all sin härlighet och Johan Ulvesson gör alla sina roller perfekt oavsett om han är i bakgrunden eller i centrum.

Det är många citat som är tagna från den här filmen som droppas både här och där i dagligt tal och detta trots att jag inte tror alla vet att det är just Yrrol-filmen som är ”den skyldige”. Tjugofem år har alltså gått. Filmen är fanimej ett tidsdokument över ett Sverige som var och som antagligen aldrig kommer att komma tillbaka. Man måste få skratta åt det, man måste det! Och hur twistad och galen Lyrro än blir så hoppas jag att vi kan skratta åt den på samma sätt. Skratta med varandra och den galna värld vi bor i – inte åt.

Claes Månsson – smaken du aldrig glömmer.

Yrrol finns att se på C More.

MÅSTE GITT

 

Metin (Can Demirtas) bor i Jordbro med sin mamma och yngre bror. Han försörjer sig på att pantsätta kinesiska Rolex-kopior, råna kiosker och tända eld på bilar åt folk som vill ha hjälp med sånt och hans kompisgäng är av samma skrot och korn.

I hemlighet skriver han dagbok, för någon form av ”logg” över all skit han gör och är med om, med klockslag, namn på kumpaner, allt. Hela hans liv här på jorden hänger på att den där svarta boken aldrig blir synlig för någon, han skulle inte leva många sekunder om han tok-golade på det sätt som texterna i boken visar. Samtidigt när han en dröm om att bli skådis och söker i hemlighet till en teaterskola. När informationen om intagningen kommer åker han till skolan för att provspela och det går rätt sådär för att vara diplomatisk. Det mest häpnadsväckande är att han tappar den svarta boken och en av skolans lärare (Lena Endre) hittar den. Och hennes man är bokförläggare.

Att gå och se en svensk film på premiärdagen (alltså en fredag) och salongen är knökfull hör inte till vanligheterna (och ja, jag bortser från 100- och 101-åringar och män som hatar kvinnor och heter Ove nu). En salig blandning av ungdomar, medelålders och gamlingar samsades om platserna och det var KNÄPPTYST under hela visningen – förutom ljudet av en hel massa skratt. Inte en lysande mobilskärm så långt ögat nådde! Att filmen dessutom avslutades med jubel och applåder när eftertexterna rullade är något jag inte varit med om varken före eller efter Trevligt folk, ja, förrän nu då.

Jag blev alldeles glad av den här filmen! Can Demirtas och Ivica Zubak har verkligen fått till ett kanonmanus och att Can själv gör huvudrollen är ett genidrag. Så jävla likeable (som Quincy Jones III skulle ha sagt). Vilken härlig start på det svenska filmåret!

Mitt betyg:

Snart-18-årige-sonens betyg:

Jag pratar om den här filmen i avsnitt 71 av filmpodcasten Snacka om film.

Skräckfilmsvecka & Svensk söndag: BESÖKARNA

Det var det härliga filmåret 1988 det hände, det gjordes en skräckfilm i Sverige som faktiskt var riktigt läskig!

Bröderna Patrik och Joakim Ersgård skrev manus, castade stora namn som Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost i huvudrollerna och dåvarande Joakim Ersgård – nuvarande Jack Ersgard – regisserade.

Frank (Bergqvist) och Sara (Endre) flyttar med sina två relativt små barn till ett stort hus på landet och som sig bör i denna typ av film är det:

* ett hus med träfasad

* ett hus som ligger väldigt långt från närmsta granne

* ett hus med trappa upp till en vind

* en vind som ingen varit på på åratal och där det hänger metervis med spindelväv från taket

Frank har dessutom inget säkert arbete utan jobbar som frilansare och när det skiter sig med projektet han varit så bombsäker på att få går han ner sig mentalt, börjar dricka, blir aggressiv, sover dåligt och ljuden han hör i väggarna blir inte direkt tystare. Tapeterna vägrar sitta kvar på väggarna, det luktar metall i barnens rum och uppe på vinden händer det nåt mystiskt, Frank är säker på det. Sara är dock inte lika säker.

Det var många många år sedan jag såg Besökarna sist och som vanligt med minnet kan det ibland spela en ett spratt. Jag mindes filmen som väldigt spännande, rent ruggig bitvis och med en strålande Kjell Bergqvist vars ögon verkligen kommer till sin rätt uppspärrade och i ”rädd-mode”. Jag kan meddela att mitt minne inte svek mig. Besökarna är fortfarande bra och den lyckas med små medel hålla mitt intresse uppe från början till slut. Framförallt tycker jag filmmakarna lyckats med ljudet.

Visst finns det vissa scener som blir överdrivna, kanske till och med alla scener med Johannes Brost i bild, men jag köper det. Besökarna är en godkänd film och ett solklart filmtips till alla som inte redan sett den.

Idag har Filmitch sett seriemördarfilmen The town that dreaded sundown.

Det var sista filmen för detta års skräckfilmsvecka och jag vill passa på att tacka Filmitch så mycket för engagemang och temasällskap. Nu blir det lite mer ”vanlig” film på bloggen framöver men här och där uppblandad med skräckfilmerna som inte platsade denna vecka. Det är ju så härligt med skräckisar, är det inte?

Svensk söndag: SKUMTIMMEN

.

.

.

”Från producenten av MILLENIUM-TRILOGIN” står det på filmaffischen. Jaha? Vad ska jag göra med den informationen? Hjula? Lägga den under kudden och fingra på det i sömnen? Tänka att filmen är bra även om jag tycker det motsatta?

Jag försöker analysera det PR-mässiga i den meningen men blir inte klokare, snarare tvärtom. Borde det inte ha stått ”Från mannen som REGISSERADE två tredjedelar av MILLENIUM-TRILOGIN” istället? Det känns betydligt mer insäljande. Eller så kanske det inte behövt stått någonting alls?

Lena Endres ansikte på en filmaffisch säljer sig själv, likaså Daniel Alfredson som regissör och kanske även författaren Johan Theorin även om jag själv inte har lyckats ta mig igenom en enda av hans böcker. Jag har gjort idoga försök. Många, flera men det funkar inte. Nu står böckerna i bokhyllan och samlar damm.

Fördelen med att jag läst första delen av boken är att jag känner till grundhistorien och fick in nån form av Theorinsk öländsk känsla i systemet. Nackdelen med att inte läst hela boken skulle jag säga inte alls är en nackdel. Hade jag läst hela boken tror jag nämligen inte att jag hade sett klart filmen. Nu fanns det ett litet korn av vetgirighet hos mig, jag ville veta hur mysteriet med den döde lille pojken Jens utvecklades så jag härdade ut men det var banne mig inte med ett leende på läpparna.

Skumtimmen känns som ett filmiskt hafsverk. Jag tror inte på nåt i filmen. Precis allt är luddigt, överdrivet, konstigt, förenklat, ytterligheter som kanske inte borde gå att kombinera men jodå, det går… Inte ens Lena Endre övertygar. I brist på bättre ord så känns hela filmen mest bara …skum.

Fredagsfemman # 86

5. Skumtimsproblem

Jag ville så gärna tycka om Johan Theorins bok Skumtimmen. Jag läste bra långt innan jag gav upp, gav den fler chanser än jag normalt sett ger en bok. Men det hjälpte inte. Hans språk når inte fram till mig, det blir bara floskligt och sömnigt. Däremot är det en historia som jag tror gör sig väldigt bra på film. Därför tänker jag gå och se den. Lena Endre och Thord Petersson borde vara perfekta i huvudrollerna och Daniel Alfredsson har regisserat. Det är inte bara lyssna som är det nya läsa, film är det nya bok.

.

.

4. Monsters of film på VOD

Igår drog skräckfilmsfestivalen Monsters of film igång i Stockholm och jag var på invigningen tillsammans med några filmspanarvänner. Lördagens filmspanarfilm kommer dessutom bli en av festivalens skräckisar. Monsters of film håller på ända till på söndag och visar en hel drös med intressanta filmer. Nu till det riktigt superintressanta i kråksången. Alla människor på bor ju inte i Stockholm men många är väldigt intresserade av skräckfilm. Det har festivalens huvudarrangör Njutafilms förstått. Så i samarbete med SF Anytime kan man se flera av festivalens filmer på video on demand. Klicka här så ser du hur det går till. Heja säger jag! Toppenbra! Som grädde på moset har jag och Filmitch recenserat två av festivalens filmer och dessa texter finns att läsa på våra bloggar imorgon kl 08 respektive kl 14.

.

.

3. Den där eländiga rosa överstrykningspennan

SF har sedan rätt lång tid tillbaka nåt som heter Smultronstället. Enligt deras egen förklaring : ”Med Smultronstället har vi gjort det lättare för dig att hitta de där filmerna som stannar kvar länge. Smultronstället är vårt sätt att samla filmer som vi själva gillar och vill rekommendera till alla filmälskare. Smultronstället är utmärkt film, helt enkelt.” Jag tycker idén är rent usel. SF bestämmer alltså med hjälp av en rosa märkpenna vilka filmer som är utmärkta. Genom att välja ut filmer som Kära passagerare, Bon appetit, The Grandmaster och Promised Land kanske dom lyckas få nååååååååågra 65+-besökare till biografen som annars inte hade gått MEN dom lyckas garanterat skrämma bort drösvis av människor i yngre ålderskategorier från dessa filmer enbart genom att ”artbestämma” dessa på förhand.  Spiken i min kista kom nu när jag såg att Hotell ”förärats”med att bli smultronställetfilm. Hotell är en film som borde marknadsföras med vidd och bredd – inte genom att förminska den, få den att kännas smal och ”fin”. Det här gör mig irriterad. Elitismstämpel kan banne mig inte gynna någon film!

.

.

2. Kim Bodnia

Bron 2 har börjat. I say no more.

.

.

.

1. Filmspanarträff!

Imorgon smäller det, det är dags för september månads filmspanarträff. Sist flera av oss sågs var på Malmö Filmdagar så det känns som att det är på tiden för gemensam bio, middag och brainstormning inför nästa tema. Förra temat var ju så KUL, kan vi bräcka det? Har du en filmblogg och vill vara med i vårt gäng, mejla mig på fiffi@fiffisfilmtajm.se så skickar jag information.

THE MASTER

The Master är ingen lätt film att förstå sig på, det är lika bra att jag skriver det på en gång. Jag tänker inte ens låtsas att jag fattar.

En del såna här knas-kluriga filmer biter sig fast i mig och jag kan inte sluta tänka på historien men The Master fungerade annorlunda. På väg hem från biografen är mat det enda jag tänker på. Jag tycker nämligen att The Master är uppbyggd som en trerätters middag.

Till förrätt fick jag en desillusionerad, sexfixerad, alkoholberoende och till synes avsmalnad (och sjuk?) Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som ligger och torrjuckar mot en gigantisk kvinna gjord av sand. Det klinketiklonkas av nån snäll men freebejsande xylofonjazz i bakgrunden och jag får känslan av att musiken vill få mig i rätt stämning. Den vill få mig att förstå att det här är en intelligent film, en intellektuell film till och med.  Den utvalda drycken till Quell-toasten är nån häxblandning av allsköns flytande vätska som Giftinformationscentralen skulle vråla NOOOOOO bara dom visste att den ens existerade. Vad är det han dricker? Bensin? Lut? Aceton? En blandning av dessa tre?

Till huvudrätt serveras Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), en redig köttbit med stekgrad rare. En stor man, en ledare för Sekten, en mästare om man så vill. Han kan det här med retorik, han vet att ta plats – och att få den – och trots att den inte är speciellt god den där jättebiffen så vill jag ha mer. Såsen sköter frugan Peggy om (Amy Adams) och den läggs inte på tallrik utan i handfat.

Desserten The Master serveras kall och smaklös av regissören och manusförfattaren Paul Thomas Anderson. Han presenterar den som något mustigt, något matigt, något smart och gott men det smakar…ingenting. Jag går från den där två-och-en-halvtimmeslånga middagen med en smak av oblat i munnen. Inte det minsta irriterad men heller inte uppfylld av något. Hela upplevelsen kan inte ens beskrivas som knepig den bara…var.

Som i alla filmer av denne man osar det av oförlösta sexuella känslor och nedtryckta aggressioner och jämför jag med filmer som There will be blood, Boogie Nights och Punch Drunk Love så gör The Master inte mig besviken. Om jag däremot fotar den här middagen, plastar in den som om den skulle presenteras utanför en turistfälletaverna i Chania och sedan jämför med Magnolia, den filmiska motsvarigheten till Nobelmiddagen i bufféform, ja då vill jag måla mig blå i ansiktet, sträcka armarna mot luften och kanske inte skrika FREEEDOOOOM men väl VAAAD HÄÄÄÄÄÄNDE???

Att Joaquin Phoenix, Philips Seymour Hoffman och Amy Adams är nominerade för skådespelarpriser på Oscarsgalan är helt och hållet välförtjänt, precis som att filmen och regissören inte är det. Det är förvånande och imponerade vad dessa tre skådespelare har lyckats göra med dom givna ingredienserna, att Paul Thomas Anderson glömt kryddburkarna hemma är liksom hans problem.

Fredagsfemman # 52

5. Fifi Awards

För tredje året i rad kommer jag att liveblogga under hela Oscarsgalan. Jag kallar det ”Fiffi blogs Oscar”. Jag fick ett ryck och googlade detta och sprang på en ganska rolig grej: Fifi Awards. Det är ett pris som tydligen funnits i 40 år och har med dofter/parfymer att göra. Tänk vad man kan lära sig av detta intörnätt.

 

4. Community

Jag började innan jul och nu har jag ÄNTLIGEN tagit mig igenom hela första säsongen av dom vuxna knasbollarna som av olika anledning behöver återuppta sina studier. Jag har haft roliga och mysiga timmar framför TV:n. Tack för tipset!

 

3.The Master

Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams OCH Lena Endre. Det här är en film jag sett fram emot – mycketmycketmycket – och IDAG har den premiär. Så fort jag får tre timmar över ska jag springa iväg och se den.

 

 

2. Kathryn Bigelow

Idag har Zero Dark Thirty premiär, en film som jag tycker ALLA skulle se. En så EXTREMT välgjord film ser jag sällan och regissören Kathryn Bigelow går verkligen från klarhet till klarhet. The Hurt Locker var en bra film, den här är fenomenal. Vad månne det bliva härnäst? Och varför använder jag ett språk som inte ens Rasken skulle ta i sin mun?

 

1. Mellofokus.

Nu börjar den där tiden på året då en viss del av min hjärna – och hjärta – ställer om fokus från filmtajm till melodifestival. Imorgon är den första delfinalen och sex lördagar framöver vet jag exakt vad jag ska göra. Förutom nästa lördag. Filmspanarna – Mello? Mello – Filmspanarna? Hur ska jag gööööööra? Svaret är solklart.

Fredagsfemman # 31

5. Johan Therorins samlade verk ska bli film

Jag håller på att ta mig igenom Johan Theorins böcker (har avverkat Sankta Psyko och halva Skumtimmen och dom andra två ligger och väntar i min pockethög) och jag är inte helt övertygad om författarens storhet. Kanske faller jag lite mer pladask åt filmatiseringarna nu när Daniel Alfredsson ska regissera Skumtimmen med Lena Endre i huvudrollen.

 

4. Jane Campion

Den här begåvade regissören var med på listan redan när det var #19 men nu är hon faktiskt mer aktuell än någonsin – i alla fall på min blogg. Hela nästa vecka förvandlas Fiffis filmtajm till en slags Jane Campion-camp och det har varit med stor glädje och entusiasm jag har tagit mig an hennes filmer. ALLA hennes filmer.

 

3. Cosmopolis

Idag har David Cronenbergs nya film Cosmopolis premiär, en film jag sett fram emot SÅ länge. Jag vet i nuläget inte hur det ska gå till men jag hoppas få tid att se den i helgen. Kanske går den som arla-morgonstundsbio imorgon bitti eller som nattbio natten mot typ måndag?

 

 

2. Filmspanarträff imorgon

Tiden går fort när man har roligt och nu har det gått en månad sedan sist. Tyvärr kan jag inte vara med på träffen imorgon så jag har en vikarierande samordnare denna gång: Henke från Fripps filmrevyer. Så har du en filmblogg och vill hänga på, mejla honom så berättar han hur det går till (frippsfilmrevyer@gmail.com)

 

1. Semester.

Jag kan inte fatta det. Det är dags.

Snart. Väldigt snart.

 

Hobert-helg: HARRYS DÖTTRAR

Det är inte med glädje i tangentfingrarna som jag skriver att detta är den sista Hobertrecensionen denna blogg kommer se på en lång tid framöver men likväl är det sant. Filmerna är slut, jag har sett alla. Tutti.

Att följa Richard Hoberts filmskapande har varit en ren fröjd även i tider då motorsågen freebejsat på vardagsrumsgolvet. Jag tycker han är en regissör som får oförtjänt lite uppmärksamhet och cred för sina alster. Okej att Sven-Bertil Taube och Sven Lindberg fått Guldbaggenomineringar – och vunnit – men många av filmerna är verkligen så mycket bättre än snacket om dom säger. Harrys döttrar är definitivt en av dom.

Systrarna Marie (Lena Endre) och Ninni (Amanda Ooms) är båda gravida. För Marie är det lite av sista chansen att få ett barn och Ninni har länge drömt om att bli mamma. Lyckan är fullständig, det känns nästan lite för bra för att vara sant. Maries man Erik (Jørgen Langhelle) är en hygglo norrman i stickad tröja och Ninnis Jonas (Peter Gardiner) en snäll kostymnisse. Pappa Harry (Iwar Wiklander) har all rätt att vara stolt över sina döttrar och att med stor förväntan se fram emot att bli dubbelmorfar.

Ibland kommer Livet med en stoppskylt i högsta hugg och ser till att ingenting blir som man trott och hoppas. Livet kan vara jävligt på det viset. Ingen av oss går säker, det han hända vem som helst när som helst. Den tunna tråd som vi spänt mellan vaggan och graven och som vi så inbillat kontrollerat försöker balansera på för att hela, rena, friska, framgångsrika och lyckliga ta oss till andra sidan, den tråden kan knipsas av i ett ögonblick och sen är Livet inte Livet längre, Livet byter skepnad och blir något annat. Ibland leder knipset så småningom till något bättre, ibland leder det ingen vart alls och  ibland kommer man inte igenom det svarta men hur det än blir så känns knipset aldrig någonsin rättvist. Varför jag? Varför händer det här mig? Ja, prova att vända på det. Varför inte? Varför skulle det inte hända mig?

Harrys döttrar är ett svart drama om något av det mest jobbiga som kan hända i livet (vet du inte exakt vad filmen handlar om, hyr den men läs inte fodralets baksida) och jag vet inte om det finns två kvinnliga skådespelare i detta land som kan gestalta detta bättre än Amanda Ooms och Lena Endre. Ooms fick en Guldbaggenominering för sin rollprestation men vann inte (det gjorde Maria Lundqvist för Den bästa av mödrar) och om jag visste att det skulle hjälpa att postumt hungerstrejka på Sergels torg ett par timmar för att ge henne en bagge så skulle jag göra det. Hon är….otäckt bra. Lena Endre lyckas med små små medel visa vad hon känner men utan att prata, vilket för mig är den stora skillnaden mellan teater och film och mellan en medioker skådespelare och en stjärna. Lena Endre är en stjärna, i alla fall i min alldeles egna vintergata.

Harrys döttrar är en film som fram till en speciell scen då ett brev har huvudrollen är uppe och sniffar på en fullpoängare. Den griper tag i mig från första sekund och ja, ända fram till brevet och sen hittar den inte riktigt tillbaka till mig. Ändå är eftersmaken mer än god. Det här är en stor liten film och med tanke på vilka känslor skådespelarna lyckas få fram när kameran är på så visar den mer än väl Richard Hoberts fingertoppskänsla för personregi. Det här är inget som görs i en handvändning. Det här är psykologi, det här är yrkesstolthet, det här är kärlek och nu är det slut. Jag måste vänta X antal månader och år på en ny Hobertfilm men jag väntar gärna, det gör jag, för jag vet att jag väntar på nåt gott. Tre solar var inte lågvattenmärket, det var Där regnbågen slutar men strunt i det, resten var gott och mer än så.

Här finns filmen att hyra.

Fredagsfemman # 11

5. Voddler

Jag fick en förfrågan om att vara med i Voddlers bloggpanel och självklart sa jag ja. Sen tänkte jag att det kanske kunde bli pinsamt eftersom jag haft såna jäkla problem med att få tjänsten att fungera (och skrivit spaltmeter om detta). Men till min stora glädje har Voddler piffat till sig ordentligt då deras offline-tjänst är den perfekta lösningen för alla som liksom jag haft problem med buffrande och pixlande och andra störande moment pga svajig uppkoppling eller datorer med svaga grafikkort. Så nu är jag BARA glad! Det här kommer bli bra.

 

4. Patricia Clarkson

Titta så glad man kan bli av en fjärdeplats på Fredagsfemman! Patricia Clarkson skulle kunna prenumerera på en plats på min lista, SÅ bra tycker jag att hon är. Hon är en skådespelare av yppersta klass, en sån som kan lyfta minsta biroll och ge stjärnglans åt en riktig C-film men som aldrig riktigt får den cred hon förtjänar. Man skulle kunna säga att hon är den kvinnliga motsvarigheten till Stanley Tucci (förra veckans tvåa på denna lista). Så döm om min förvåning när jag sprang på en film med dessa två i HUVUDROLLERNA (recension kommer nästa vecka). Tills dess kan du ju alltid kolla in hennes makalösa CV . Jag kan lova att du har sett henne i mängder av filmer fast du kanske inte tänkt på vem hon är. Heja Patricia!

 

3. Instagram

Jag twittrar inte, jag facebookar inte, jag skriver och skickar inte vykort längre och jag har lagt bokskrivandet på is. Det enda jag gör är att filmblogga dygnets alla vakna fritidstimmar – tills nu. Jag vet inte om Instagram är min grej heller, jag är en riktig nybörjare och lägger inte upp sjutusen bilder om dagen men än så länge tycker jag det en kul grej. Jag heter fiffilino där och min sida är privat så vem som helst blir inte insläppt men är du instagramfrälst kan du kan ju alltid skicka en förfrågan (eller skriv ditt alias i kommentarsfältet eller i ett mejl så letar jag upp dig).

 

2. Lena Endre

I SVT-serien Coacherna är Lena Endre bra precis som alltid men nu är jag så nyfiken så jag kan avlida på Paul Thomas Anderson nya film The Master i vilken hon spelar mot Amy Adams, Laura Dern, Joaquin Phoenix och – håll i hatten – Philip Seymour Hoffman! Heja Lena!

 

1. Eld

På onsdag släpps Eld, uppföljaren till Cirkeln, som är Mats Strandbergs och bloggkollegan Sara Bergmark Elfgrens andra bok i trilogin om ungdomarna i Engelsfors. Jag har ännu inte bestämt mig för om den ska få ligga och gotta på sig till någon lat sommardag eller om jag ska hugga in i den direkt jag får den men jag vet nånstans att detta velande är fullkomligt onödigt för jag kommer inte kunna hålla mig. Cirkeln slukade jag i samma takt som en tallrik marängswiss och inget kan få mig att tro att Eld skulle vara mindre underhållande. Förstaplatsen är ohotad. Heja Sara!

 

Hobert-helg: TRE SOLAR

Att vara filmnörd och försöka se Tre solar  med öppna och fördomsfria ögon är ungefär lika svårt som att vara ett stort Elvis-fan och lyssna på Eilert Pilarm och försöka bedöma hans sångteknik utan att dra in coverfrågan i åsikterna.

Recensionerna av filmen har nämligen inte varit nådiga (det finns en recension länkad till varje ord i den där meningen) och det är klart att jag förstår att det finns ett uns av sanning i alla dessa ettor, men hur stort är unset och hur stort är hur-mycket-cred-får-jag-om-jag-INTE-sågar-Tre-solar?

Hanna (Lena Endre) har levt ensam med sina två barn i fyra år, ända sedan hennes man Ulf (Mikael Persbrandt) drog ut i krig. Hon har väntat och längtat troget dessa år men känner nånstans att det snart får vara nog. Hon behöver en man i sitt liv.

Så kommer så meddelandet om att Ulf kommit i hamn. Han finns, han lever och hon hoppar upp på hästen för att rida mot hamnen och sin älskades famn. Tror hon. Men den Ulf som lämnade henne är inte samma Ulf hon hittar nu, trolltovig i håret och så fucking jävla knarkig att han inte ens minns henne. Hon blir såklart jättebesviken, bestämmer sig för att han kan dra åt helvete, sätter sig på hästen igen och rider hem. Väl hemma ångrar hon sig och rider tillbaka. Ulf är hennes man och han ska fanimej hem till henne igen!

Nu blir det en massa svordomar här men det är svårt att beskriva både handlingen och Hanna utan att svära. Hon är en hårdkokt kvinna med skinn på näsan, hon är ingen kvinna som någon man sätter sig på och hon har inte mycket till övers för någon karl alls vad det verkar. Däremot är hon extremt sexuellt frustrerad och jag tror att det är drivkraften som gör att hon beger sig tillbaka för att hämta Ulf. Han ska, han måste, sätta på henne igen! Han är i alla fall hennes man och nåt kul ska hon ha efter att ha slitit med och för familjen i alla dessa år.

Tre solar är en film som gör mig aningens…schizofren. Jag har absolut inga problem med att titta på filmen, jag tycker inte den är jättedålig, inte alls, samtidigt märker jag att jag flera gånger tror att det är en Lorry-sketch jag tittar på, att Lena Endre mitt i nån högtravande monolog ska hålla upp en WC-spray mot kameran och säga ”ALL skit försvinner!” eller att Rikard Wolff ska stämma upp i en Piaf-hyllning när han gnider sin pensel gång på gång mot kyrkomålningen han ska låtsas vara skapare av.

Det finns helt enkelt väldigt mycket i Tre solar som inte är så bra och det är många gånger jag tänker på vad som rörde sig i skallen på Richard Hobert när han skrev manus, men (för det finns ett men), det här är långt ifrån det sämsta jag sett i filmväg. I uppbyggnad är filmen ganska lik Dag och natt, det är lite som en roadmovie, eller en episodfilm om man så vill där olika karaktärer korsar Hannas väg och hon blir satt att hantera situationer som uppkommer och det är just hennes sätt att vara som gör att filmen inte blir helt igenom rutten tycker jag. För Hanna är tuff, hon är en riktig medeltidsfeminist och detta i en tid där kvinnfolk normalt sett var andra klassens varelser och levde enbart för sina män och på deras premisser. Sen att filmen börjar i moll och slutar i supermoll är en annan sak, det fanns kanske ingen annan lösning på det hela.

Mitt slutbetyg på Tre solar är i alla fall en svag tvåa. Jag trodde filmen skulle vara i stort sett otittbar men så var inte fallet. Däremot kommer jag aldrig att se om den. Jag finner liksom ingen anledning till det.

Det här var sista filmen denna fullproppade Richard Hobert-helg. Jag har två av hans filmer kvar att recensera (Harrys döttrar och En enkel till Antibes) men dom kommer inte nu, dom kommer så småningom.

Hobert-helg: Alla älskar Alice

Filmsviten om De sju dödssynderna är över och Richard Hobert tar stigen in i en ny snårskog nämligen den vardagliga synden. Här är dom vuxnas otrohet och efterföljande skilsmässa sedd genom ögonen på en 12-årig tjej och det är en infallsvinkel som blir både bra och mindre bra i mina ögon.

Alice (Natalie Björk) både vet och ser mycket mer än dom vuxna tror. Precis som alla barn så har hon tentakler mer välutvecklade än en manet, hon pejlar av ALLT och mår jäkligt dåligt över att ingen talar om sanningen för henne. Det är klart att hon hör att föräldrarna bråkar, det är klart att hon märker av den där jobbigt krypande tystnaden och det är klart att hon ser att pappans (Mikael Persbrandt) blickar är väldigt mer levande när han tittar på sin arbetskamrat Anna (Lena Endre) än när han likt en död gös ser på Alice mamma (Marie Richardson).

Att kärlekens vägar äro outgrundliga det vet vi alla och att vi vuxna ibland hanterar situationer aningens ogenomtänkt är inte heller någon nyhet men att se detta genom ett barns ögon borde kunna bli en ögonöppnare för många.  Föräldrar som använder barn som vapen (och/eller sköldar) och barn som använder sig av alla fula knep dom kan för att manipulera vuxna omkring sig. Alla är mer eller mindre sviniga filmen igenom och det borde kanske vara filmens styrka men jag själv tycker det blir rätt tröttsamt i längden.

Samtliga skådespelare är bra även om jag tycker detta är en film som hade vunnit på att ha mindre kända ansikten i rollistan. Det är väldigt svårt att tänka bort namnen Persbrandt, Endre och Richardson i det stora hela, barnen köper jag lite lättare även om Alice är en karaktär som ger mig vansinnig klåda. Varför? Vet inte. Men om jag gick på psykoanalys ett halvår skulle jag säkert få reda på det.

 

Hobert-helg: FÖDELSEDAGEN

Nu har vi kommit fram till den avslutande delen i filmsviten om De sju dödssynderna.

Mick fyller 50 och självklart vill han bjussa på stor balluns till sin egen ära. Han bjuder in alla, precis alla han träffat på genom åren till sommarstugan Glädjekällan och hela persongalleriet från dom tidigare sex filmerna är givetvis på plats.

Catti har ÄNTLIGEN fått nog av sin egocentriske man. Hon har träffat en ny kille (Shanti Rooney) som hon varit otrogen med ett tag och hon har bestämt sig för att lämna Mick dagen efter födelsedagsfesten. Mick däremot har aldrig varit lyckligare. Alla bitarna i hans liv har fallit på plats (tycker han) och han tänker fria till Catti under festen och bjuda alla gäster på ett överaskningsbröllop big style.

Födelsedagsfesten handlar enligt Richard Hobert om högmod. Enligt Wikipedia betyder ordet ”en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet” och i min värld borde det ha varit förra filmen, Där regnbågen slutar, som handlar om just högmod. Dödssynden frosseri hade passat bättre här, för här frossas det om inte i annat så väl i relationer och det blir nästan lite äckligt stundtals.

Mick försöker utan framgång att få tag i Cattis föräldrar så dom kan närvara vid bröllpet men det närmsta han kommer en släkting till henne är farbror Ralf (Sven-Bertil Taube). Ja, just det, Ralf från Händerna, Cattis misshandlade snubbe från första filmen som nu tydligen är bror med Cattis pappa. Incestuöst på ett både äckligt och onödigt sätt kan jag tycka. Ingenting med den här filmen blir bättre av Ralfs närvaro, han behövs inte alls för handlingen men varför väljer då Hobert att dra in honom och göra honom till en släkting dessutom? Ska jag som tittar serveras en extra sunkig bild av Catti såhär på slutet, har hon varit för perfekt hittills, är det det? Räcker det inte med att hon är otrogen (och således inte ett dugg bättre än sin ”kvinnokarl” Mick), hon ska medvetet ha knullat sin farbror också?

[Det där störde mig faktiskt en hel del, så mycket att jag var tvungen att sätta på Händerna igen och ta reda på hur dom två träffades där på Öland och då hade det ingenting med släktskap att göra. Catti reste runt med ett cirkussällskap som stannade till på Ralfs Mat & Bensin och sen blev hon kvar. Farbror, my ass.]

Födelsedagen som film betraktad vill mycket men lyckas bara med en bråkdel. Precis som i Ögat och Där regnbågen slutar dräller det av missar och dumheter som med mycket enkla medel hade kunnat undvikits eller klippts bort. Jag får känslan att Hobert har haft bråttom på ett sätt han inte hade under dom första fyra filmerna.

Det är en ynnest att se att Sven Lindberg fick så pass mycket tid framför kameran som han fick här, det är han som gör att Födelsedagen känns som en värdig avslutning och ett fint hopknytande av en filmsäck som han var med och skapade i och med Glädjekällan. Det är faktiskt bara han och Jakob Eklund som får godkänt här, alla andra agerar i stort sett med vänsterhanden.

Det jag måste tillägga nu när jag sett hela denna filmserie inom loppet av tre dagar är att det är såhär den ska ses, i en följd, nära varandra, som ett. Jag har sett samtliga filmer förut, när dom kom på bio, men det är mycket jag missat när det går år mellan varje film. Att se dom i ett svep ger en TV-serie-känsla åt filmerna som bara är positiv och även om filmerna skiftar mycket i kvalitet så är det sevärda filmer – om än med en nästan osund fokusering på gökande.

 

Hobert-helg: ÖGAT

Den eviga singelkvinnan Ingrid (Lena Endre), den rättrådiga och modiga barnmorskan från Spring för livet, har träffat en man. Fredrik (Samuel Fröler) är en svärmorsdröm personifierad. Han är generös, han är snygg, han är rik som ett troll efter att ha uppfunnit en slags kamera/bevakningssystem som kan användas i rör och tunnlar och det kanske viktigaste: han är upp över öronen TOKFÖRÄLSKAD i Ingrid.

Fredrik bjuder in alla deras vänner och bekanta på fest i sitt slottsliknande hus och överraskar Ingrid till middagen med förlovning. Alla jublar och Ingrid och Fredrik mest av dom alla. Morgonen efter vaknar Ingrid sådär bubbellycklig i magen som man kan vara när alla bitar i livet liksom fallit på plats. Hon går ut i köket, ser att kaffebryggaren är påsatt och genom fönstret ser hon Fredrik i sin Volvo burna iväg i en himla fart. Hon har ingen aning om var han tar vägen och på kvällen när dom ska gå teater med Catti (Camilla Lundén) och Mick (Göran Stangertz) dyker Fredrik inte upp. Väl hemma igen blir hon mött av polisen och en präst. Fredriks skor och plånbok har hittats på danmarksfärjan. Han har hoppat. Han har tagit livet av sig.

Ingrids liv rämnar, såklart. Hon sörjer på ett sätt man inte önskar sin värsta fiende och det är svårt för Catti och Mick att veta vad dom ska göra för att hjälpa henne. Så dyker ett VHS-band upp i Micks brevlåda. En film föreställande Mick och Ingrid, filmad i Fredriks hem efter hans död.

Ögat handlar om dödssynden avund förklädd i svartsjukans illaluktande underkläder. Hur mycket koll kan jag ha – ska jag ha – på någon annan människa? Kan jag veta ALLT om någon annan och måste jag det för att våga släppa in någon i mitt liv?

Det är ganska stora och viktiga frågeställningar som poppar upp i skallen när jag ser filmen men vid halvtid (ungefär) händer det något. Filmen liksom….dör. Jag börjar reta mig på uppenbara fel, till exempel så stör jag mig som fan på att en vuxen man kan gömma sig under ett litet litet bort med spetsduk utan att bli upptäckt och det är fler såna alldeles för enkla missar i filmen som gör att spänningen och filmmagin försvinner och jag blir en analyserande nörd i soffan istället för en nagelbitande cineast.

Skådisarna är över lag och precis som vanligt bra men Samuel Fröler pendlar mellan lysande och skrattretande överspel. Richard Hobert själv har tagit fram alla sina filmiska Hitchcock-kunskaper och försökt göra en klassisk thriller. Han lyckas i mycket med misslyckas med detaljer. I en riktig Hitchcock-film finns inga missar, det finns inte utrymme för det. Utan dessa klantigheter hade betyget blivit högre för det ÄR bitvis spännande men jag köper inte larvigt ologiska luckor och rena dumheter, inte i denna typ av film.

Hobert-helg: SPRING FÖR LIVET

Jag har lite svårt att tänka mig in i den här situationen men jag försöker.

Jag tänker att jag ligger på BB alldeles nyförlöst med ett nytt litet liv på bröstet och i sängen bredvid ligger en annan mamma, lika glad, slut och förundrad som jag. Sen öppnas dörren och ett gäng poliser stormar in, dom säger att den andra mamman ska utvisas och jag ser paniken och rädslan i hennes ögon när hon slår sönder fönstret och hoppar ut. Poliserna springer efter och det är först någon minut senare som jag ser att hon lämnat sin son på sängen inlindad i den gula landstingsfilten. Barnmorskan frågar om jag kan ta hand om honom – också – bara ett tag, bara en stund, bara tills hon hittat mamman. Så där sitter jag på sängkanten men TVÅ nyfödda söner. En är min, en är en kvinnas på flykt. Vem är jag att säga nej till att hjälpa till i det här läget?

Spring för livet handlar om dödssynden lättja eller kanske snarare likgiltighet. Cattis (Camilla Lundén) och Micks (Göran Stangertz) första vecka som föräldrar blir allt annat än lugna och ”normala” när dom får se baksidan av vårat land och vår invandringspolitik. Barnmorskan Ingrid (Lena Endre) blir avstängd från sitt jobb då hon motarbetade poliserna som skulle hämta den utvisningshotade mamman men det är ingen engångsföreteelse. Ingrid har hjälpt många utsatta på många sätt, liksom Erik (Jakob Eklund) som i sitt jobb som militär och fd FN-soldat sett så mycket skit att han fått nog. Med flaskan i hand och på ett jävligt bittert vis försöker han hjälpa papperslösa och behövande men det han har glömt på vägen är att se om sig själv för jäklar alltså, här har vi en kille som blundar när han går förbi en spegel. Han är allt annat än nöjd med sin situation.

Spring för livet må vara en tillskruvad thriller som kanske inte har en hundraprocentig sanningshalt men jag struntar lite i det för det här är en film som plingar på många moraliska tangenter och som får mig att både tänka efter och känna efter. Hur skulle jag göra? Är det en självklarhet att jag skulle hjälpa till? Hur skulle jag resonera? Hur omänskligt tänker våra myndigheter och hur dåligt fungerar vårat skyddsnät? Finns det ens något?