Etikett: Lena Headey

Publicerat

ZIPPER

Jag undrar vad Lena Headeys make tänker när han missat gå ut med soppåsen och hon spänner ögonen i honom och trycker ihop läpparna sådär som hon gör på arbetstid. När hon är Cersei Lannister i Game of Thrones. Psykopatincestkvinnan personifierad.

Här spelar Headey Jeannie Ellis, fru till politikermaken Sam (Patrick Wilson) som har en sprudlande karriär framför sig. Han är The It Guy i staden kan man säga. Men som ”vanligt” med människor som kommer i maktposition så stiger makten en åt huvudet och han börjar få svårare och svårare med moralen. En eskortflicka kommer i hans väg och han passar på. Sen kommer den en till och hux flux letar han upp dom som duvor letar brödsmulor och det enda jag tänker under tiden är ”Cersei kom igen, börja koka kaniner nu. Visa vad du går för!!”

Uppenbarligen har han inte sett Game of Thrones för begäret kan inte stillas och plötsligt befinner han sig i en livsposition där allt ställs på ända. Såklart. Bubblan spricker alltid förr eller senare för den som ljuger sig blå.

Patrick Wilson har helt klart en av Hollywoods mest vänliga fest, det är väldigt svårt att tycka illa om honom. Kanske är det därför han oftast castas som schyssta killen (The Founder), problemlösare (The Conjuring) eller trygg polis (Fargo säsong 2). Här är han en sexmissbrukande douchebag och det krockar lite för mig i hjärnan samtidigt som det blir mer spännande när en till synes hygglig skådespelare agerar skithög. Det hjälper dock inte upp filmen i sig.

Filmens regissör och (delvis) manusförfattare Mora Stephens har gjort en film som jag inte riktigt greppar meningen med. Det är liksom inget nytt under solen. För mig hade filmen höjts till något utöver det vanliga om grundstoryn varit densamma men fokus legat mer på kvinnorna, på eskortflickorna och speciellt på frun. Jag vill ju se Cersei lacka ur!

(Ja, hon gör det. Också. Men jag vill se mer.)

 

Publicerat

Tre om en: FILMER MED GAME OF THRONES-SKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

Nu är säsong 5 av Game of Thrones slut. Det är ett helt år kvar till nästa gång vi får se hela gänget, eller what´s left of it. Men det finns sätt att lindra abstinensen. Man kan ju leta upp favorit-Game-of-Thrones-skådespelarna i andra roller, i andra filmer. Det var min fascination för ärkeskatan Cersei Lannister som ledde mig till den första filmen. Javisst. Så var det. Och sen ledde det ena till det andra. Häng med så får du se.

.

IMAGINE ME AND YOU (2005)

Game of Thrones-drottningen Cersei, spelad så alldeles utomordentligt på pricken vidrigt av Lena Headey, är alltså med här, ja Lena Headey alltså, inte Cersei. Lena är Luce, den lesbiska floristen som ska piffa upp en bröllopsfest med sina gröna fingrar men blir kär i bruden.

Det är Rachel (Piper Perabo) och Heck (Matthew Goode) som ska bli varandras för resten av livet och när Luce får syn på Rachel där i kyrkan är det inte bara Luces hjärta som stannar för en millisekund, det gör även Rachels. Det är verkligen om inte kärlek vid första ögonkastet så väl intresse vid första glimten.

Imagine Me & You är en mysig bagatell till film. I den vanligtvis rätt enkelspåriga genren ”bröllopsfilmer” känns denna film ändå lite egen med sin lesbiska twist och två trevliga kvinnliga skådespelare i huvudrollerna.

.

.

.

STILL (2014)

I Game of Thrones heter Aidan Gillen han Petyr ”Littlefinger” Baelish och det är lätt att förledas att tro att han är en rätt schysst kille. Det är han inte. Han är en skithög precis som i princip alla andra i den där serien. Alla är as fast på lite olika sätt.

I Still spelar Gillen en man som heter Carver som just begravt sin tonårige son och som försöker hantera livet. Jag trodde mig få se nåt smutsigt diskbänksrealistiskt i stil med Gary Oldmans Nil by mouth men det visade sig vara något helt annat.

Still är just det. Stilla. Ett finstämt, långsamt drama där det till och med pratas sakta. Aidan Gillen har inte alls samma raspiga röst som i Game of Thrones, hela hans uppenbarelse är mer ”normal” här.

Jag föll inte direkt handlöst för det här det ska jag villigt erkänna. Tvärtom, jag hade svårt att hålla mig vaken. Blir jag sugen på att se Aidan Gillen igen någongång ska jag istället ta fram två andra favoriter: TV-serien Queer as folk eller den furiösa öppningsscenen i The Dark Knight Rises.

.

.

.

TUSEN GÅNGER GOD NATT (2013)

Danske Nikolaj Coster-Waldau spelar Jamie Lannister i Game of Thrones. Jamie är inte bara bror till Cersei (Lena Headey) han är även hennes älskare och pappan till hennes barn. Skön familj det där, the Lannisters.

I absolut inte danske utan NORSKE regissören Erik Poppes film Tusen gånger god natt spelar han en tvåbarnspappa som försöker hålla ihop både familjen och döttrarnas mående när deras mamma (Juliette Binoche) är på uppdrag som fotograf i krigshärjade länder. Döttrarna lever med en ständig rädsla att deras mamma inte kommer levande hem igen och det är en rädsla hon inte riktigt orkar ta in. Hon brinner så väldigt mycket för sitt jobb och tycker att hon gör skillnad när hon på mycket nära håll dokumenterar till exempel unga kvinnor, självmordsbombare, i Kabul.

Hela familjens väsen kretsar kring var mamman befinner sig, är hon hemma är hon i centrum, är hon bortrest är hon i centrum fast frånvarande. Ingen större skillnad egentligen mot att ha en alkoholiserad förälder eller en förälder med en tidskrävande hobby som hon vägrar släppa trots att hon valt att skaffa barn till världen. Jag tror det går att sätta sig in i både föräldrarnas och barnens situation tämligen lätt för dom flesta av oss.

Jag tycker om den här filmen. Den berörde mig verkligen. Juliette Binoche är så jävla jävla bra, det är fan imponerande vilken hög nivå hon har JÄMT i allt hon gör! Nikolaj Coster-Waldau spelar en roll som vid första anblicken är så långt ifrån Jamie Lannister som man kan komma men tänker jag ett steg till är dom nästan larvigt lika. Familjen kommer först, kosta vad det kosta vill.

Publicerat

THE PURGE

Det är ett USA där kriminalitet i princip inte existerar. 364 dagar om året går invånarna omkring i ett snällisland och bara sköter sig. Den 365:e dagen däremot, den dagen är The Purge – utrensningen. Tjugofyra timmar där alla brott är tillåtna utan straff som följd, tjugofyra timmar där det gäller att hålla sig borta från gatorna, låsa in sig, försöka se till att dom närmaste är i säkerhet.

James Sandin (Ethan Hawke) säljer svindyra säkerhetssystem och har blivit rik på sitt arbete. Det svider i ögonen på dom missunnsamma grannarna men det kan familjen Sandin strunta i. Dom har varandra. Pappa James, mamma Mary (Lena Headey), sonen Charlie (Max Burkholder) och dottern Zoey (Adelaide Kane), dottern som i smyg dejtar en lite äldre kille mot pappans vilja.

The Purge verkar som sagt vara en företeelse som enar landet, det känns som om den absoluta merparten av amerikanerna tycker att det är ett bra påhitt. När jag ser filmen tänker jag att det egentligen bara är en sjuk förlängning av rättigheterna och vapenlagarna som finns nu. Blir du påhoppad/anfallen/beskjuten/rånad så får du skydda dig med alla till buds stående medel. Det går att peka på självförsvar bara fel person ringer på dörren om du trodde dig kunna ana ett vapen i fickan eller att en person med uppdragen kapuschong går en promenad genom grannskapet och du ”råkar” skjuta hen till döds. Det är så mycket av USA´s självklara rättigheter som jag ser som ren science fiction och händelser man läser om som borde vara en manusförfattares fantasier och inte den verklighet det faktiskt är.  När jag ser en film som The Purge så får den liksom fler dimensioner än att enbart passera som vilken skräckthriller som helst. Och det är det som gör den så bra.

The Purge är på sina ställen ganska otäck men den har även en handfull lättgenomskådade och icke fungerade skulle-vara-jump-scares-scener. Jag får en känsla av att den inte är riktigt genomarbetad varken i manus, klippning eller regi. Det fattas den där sista stitsen. Det finns inget snöre på det fint inslagna paketet, ingen marmelad till dom nybakade sconesen, ingen mascara trots festsminkning – och det är synd. Och onödigt. För filmen i sig är absolut bra som den är – men – den hade kunnat bli nånting oliiidligt spännande med den där sista växeln ilagd.

Jag är helt solklart stensäker på att det kommer en The Purge 2. Om det är bra eller dåligt får framtiden utvisa men så länge det inte röstas fram en amerikansk president med lägre IQ och EQ än den där ekorren som bestämde förut så borde det inte kunna bli verklighet av filmen. Borde. Man vet aldrig. Det är ändå USA vi snackar om.

Publicerat

DREDD

I slutet av december roade jag mig med att skriva ihop ett tankeexperiment på bloggen. Jag gjorde en lista på fem filmer som jag skulle kunna tänka mig att se remakes av (eller heter det på?). På första platsen låg en av mina – och många andras – favoritfilmer: Återstoden av dagen.

Javisst, det är att häda att föreslå en remake av något som är så totalt fulländat som Anthony Hopkins och Emma Thompson i det där latentapassionerdramat men ibland behöver hjärnan en bitchslap för att tänka i nya banor. Även det mest korkade, det mest otänkbara, det mest hädiska kan faktiskt bli verklighet. Hade nån gjort en sån lista för tre år sedan och skrivit att hen ville se en remake på Judge Dredd från 1995 med nån okänd Urban-figur i Sylvester Stallones domarkläder då hade jag skrikit rakt ut, jag hade tjejvrålat ett såntdär svinirriterande IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIiiiiiiiiiiiiiiiii tätt följt av ett NEEEEEEEEJJEEEEEjjjjj och jag hade inte slutat där. Det hade känts som att toksvära i kyrkan, det hade liksom inte varit möjligt men 2012 blev det omöjliga verklighet. Remaken på min älskade Judge Dredd såg dagens ljus och jag höll den på armlängs avstånd så länge jag kunde, inte nödvändigtvis för att jag trodde den skulle vara jättedålig utan mer för….att.

Till slut gav jag efter. Nyfikenheten tog över. Med öppna ögon och utan förväntningar åt något håll tog jag mig an Dredd i sällskap av min snart 14-årige son som även han tycker väldigt mycket om originalet. Kanske trodde jag att Dredd anno 2012 skulle falla honom ännu bättre i smaken då den rimligtvis borde kännas modernare än förlagan men när halva filmen gått bad han mig pausa.

”Mamma….Vad är det här? Det är ju BARA våldsamt, ingenting annat.”

Vi pratade ett tag och det visade sig att vi båda kände precis samma sak. Originalet har en spännande historia, en charm och karaktärer som man bryr sig om. Remaken har blodiga slowmotionscener, that´s it. Slowmotion kan ju vara ett otyg i sig när det används i överflöd (hey Mission Impossible 2) men här är det bortom överflöd, här har slowmotion som funktion en egen roll i historien. Drogen slo-mo, den som gör att verkligheten går i 1% fart, injiceras både här och där vilket gör att stora delar av filmen faktiskt ses i ultrarapid. Ballt i ungefär femton sekunder, sen gäääsp.

Det filmen har på pluskontot är en kvinnlig ärrig skurk (Lena Headey som faktiskt spelade Lizzie i ovan nämnda Återstoden av dagen), att Karl Urbans mun är ganska lik Stallones och att han behåller hjälmen på filmen igenom. Sen gillar jag ju motorcykeln och det svartröda, jag har svårt att tokdissa någon så cool som Judge Dredd men samtidigt, fy satan så trist film. Så enahanda, så fördummande, så onödigt, så ickespännande.

Det är svårt att göra existensberättigande remakes och det här är ännu ett exempel på en film som faktiskt inte behövs.

Publicerat

Veckans Aaron: POSSESSION

Nu är det som vanligt igen här på bloggen efter en veckas uppehåll. Tisdagar är Aaron Eckhart-dagar några veckor till.

Nu beger vi oss till Storbritannien och årsdagen av den stora engelska skalden Randolph Ash´s (Jeremy Northam) död. Det firas och hedras och slås på stort i hela London.

Roland Michell (Aaron Eckhart) är en amerikansk litteraturvetare som fått en plats som assisterande forskare på universitetet och hans stora passion är denne Ash och hans poesi. I en bok som funnits i Ash´s ägo, som nu finns på Londons stadsbibliotek, hittar Michell tre handskriva brev till synes skriven till någon som skulle kunna vara Ash´s älskarinna. Till saken hör att hans storhet och kändisskap till stor del kretsar kring den omskrivna troheten till sin frigida fru. Att Ash skulle vara en otrogen man finns liksom inte på världskartan.

För att luska reda på sanningen om Ash´s påstådda och nyfunna relation tar han Dr Maud Bailey (Gwyneth Paltrow) till hjälp. Hennes specifika intresse är Christabel LaMotte (Jennifer Ehle), kvinnan som skulle kunna vara mottagaren för dessa kärleksbrev.

Tillsammans beger dom sig ut på en resa runt den engelska landsbygden i jakten på den historiska sanningen, men också efter sanningen om Mauds egna förfädrar. Kanske kanske blir Roland och Maud lite klokare på vilka dom själva är också.

Possession handlar alltså om nördiga litteraturforskare i en aristokratisk miljö och skulle med lätthet kunna bli en fnösktorr historia men inte då, inte alls faktiskt. Det här är frodigt och varmt, mysigt och intellektuellt. Dialogen är rapp, smart och välskriven och trots att samtliga karaktärer är rena hittipå-personer så skulle historien mycket väl ha kunnat handla om verkliga människor. Rudolph Ash har alltså aldrig funnits.

Allt det som sket sig bigtajm mellan Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart i filmen Bröllopsnatten fungerar finfint mellan Aaron och Gwyneth Paltrow här. Dom är söta tillsammans och båda har en livfull och närvarande blick när dom tittar på varandra.

Jag tror på dom, jag tror på historien och jag tycker jättemycket om filmen. Den gör mig varm i hela magen.