Etikett: Lena Olin

Publicerat

BANG BANG ORANGUTANG

Å herregud säger jag bara. Vilken jävla START på en film!

Redan första minuten är jag beredd på att såga filmen jäms med fotknölarna. Det ä hackigt och fult och stressat filmat, det ser ut som en mix av Dag och natt och Den elake polisen. Persbrandt när han är som bäst och Svullo alltså. En mix av det. Man storknar ju. Det krockar i skallen, det känns liksom inget bra. Alls. Men så HOPPLA! Det händer nåt. Det händer NÅT precis där i början som får mig att hoppa till. Som får hjärnan att hamna i en bubbla och vilja vara kvar där. Oj! Wow! Snyggt jobbat Peter Asmussen och Simon Staho som skrivit manus. Snyggt jobbat Simon Staho som regisserat också. Nu har han visserligen hela Sveriges skådespelartrojka i ensemblen men ingenting inbillar mig att det gör saker och ting lätt även om han har mycket erfarenhet och kunskap i människorna framför kameran. Finns ju en del riktiga egon där också. Men ärligt talat, det är ingenting som märks i filmen.

Det är något med filmen som känns så väldigt mänsklig. Ledsam. Sorgsen. Mikael Persbrandts Dramatensvenska må glida igenom i vissa scener och hans fitteslickarmustasch är verkligen inte klädsam men jag kan ändå känna med och för hans Åke, pappa till Oscar och Emma, make till Nina (Lena Olin) och bror till Mats (Jonas Karlsson). Åke vill ställa saker och ting till rätta men vissa saker kan man inte förändra, vissa saker är helt enkelt för sent hur mycket man än vill tänka motsatsen.

Samtidigt, den där känslan av att det är Den elake polisen jag tittar på går inte över. Filmen är liksom filmad så. Smal rektangulär bild, klara färger, ganska jobbigt ljussatt och Reine Brynolfsson med en heliumballong. Jag kan verkligen  förstå personer som sågar filmen. Det är som att filmen har ett yttre lager som inte stämmer med det inre och antingen fastnar man på det yttre lagret och orkar inte/bryr sig inte/kan inte knacka sig igenom det för att nå det inre eller så lyckas man se igenom ytan och förstår det som finns bakom.

Jag tror jag förstår. Åtminstone kan jag känna det jag tror jag förstår. Fy fan att vara Åke. Fy fan. Fy fan att vara hans fru också eller hans föräldrar. Fy fan att vara lilla Emma. Fy fan vilket jävla liv. Samtidigt, det är sånt här som händer, hela tiden, varje dag. Familjer går sönder och det finns massor med anledningar till det men människorna måste försöka överleva ändå. Överleva på alla sätt som går.

Filmens plus är skådespelarna och manuset, filmens minus det rent visuella. En krock i både kropp och själ.

Publicerat

Svensk söndag: FANNY OCH ALEXANDER

.

.

.

Undrar hur många jular Ingmar Bergman förstört med filmen Fanny och Alexander? Undrar hur många hemmapiffare som känt sig underpresterande för att hemmet efter maximal julpyntande inte ser tillnärmelsevis lika jul-likt ut som det Ekdahlska huset gör i filmen? Och jag undrar hur många av alla som använder sig av uttrycket ”en Fanny och Alexander-jul” som faktiskt sett filmen?

Fanny och Alexander blev nominerad till sex Oscars när det begav sig men Ingmar Bergman själv vann ingen av dom två kategorier han nominerats i (Bästa regi samt Bästa manus). Däremot vann Anna Asp och Susanne Lingheim för Best Art Direction-Set Decoration och det säger så himla mycket om filmens styrka. Vilken jävla snygg film det är! Vilken scenografi! Det räcker att se fem sekunder från filmen så vet man vilken film det är samt att man skulle ge sin högra hand för ett jättehus med spröjsade fönster, broderade förkläden och välklädda härligt barrfyllda granar i varje gästrum. Jag får gåshud av detaljer såsom kulören på matsalsmöblemanget som matchar Emelie Ekdahls (Ewa Fröling) ljusblå klänning så till den milda grad att ögonen ropar hallelujah och börjar rulla runt som små bowlingklot i sina hålor.

När jag såg Fanny och Alexander på video nån gång i mitten på 80-talet var det en otroligt jobbig film att se för att jag identifierade mig med barnen, dom utsatta barnen, dom som inte hade något val. Nu i vuxen ålder ser jag dom äldre i filmen med helt andra ögon. Jag vet inte om förståelse är ett bättre ord men filmen blir i alla fall aningens mer förståelig nu – men jag tycker fortfarande den är väldigt bra.

Det pratas ofta om Börje Ahlstedts roll i filmen, eller Jan Malmsjö med läpparna som ser alldeles ny-Lypsylade ut hela tiden eller Jarl Kulles fysiska skrockande och självklart ska det pratas om dessa tre då som  gör väldigt mustiga och trovärdiga personporträtt alla tre. Men Allan Edwall då? Gunn Wållgren då? Den svagt svagt framåtböjda Harriet Andersson då? Men kanske är det fotografen Sven Nykvist som är filmens allra största stjärna som via sin kameralins kommer så nära alla ansikten utan att kännas för närgången? Sven Nykvist alltså. Vilket geni.

En intressant iakttagelse kan annars vara att ingen av filmens båda huvudpersoner, Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) fastnade inom filmen. Pernilla var med i en TV-film samma år som denna film gjordes (1982) och Bertil var med i en TV-film 1984 men sen var det slut med skådespeleriet. Pernilla arbetar nu (enligt Wikipedia) på ett analysföretag och Bertil är chef för Centrum för teknik och hälsa.

Fanny och Alexander är en film som gör ont. Den är jobbig att se och vart trettionde år känns alldeles lagom. Men att se filmen på Blu-ray är som att få en fin present, det är värt vartenda krona att ha den filmen i samlingen. Vilka färger, vilken lyster! Jag kan inte göra annat än att säga att OM du har en ledig eftermiddag och OM du känner för att se en svensk klassiker och OM du vill komma i julstämning nästa år och samtidigt få något verkligt att tänka på så är Fanny och Alexander det perfekta valet. På Blu-ray.

Det här är den sista filmen i temat Svensk söndag. Sista! Otroligt! Ett helt år har gått!

Här kan du se listan på temats alla filmer. Femtiotvå söndagar, femtiotvå filmer blev det och detta var den klart bästa filmen för att symbolisera övergången till 2015-års första tema som kör igång måndagen den 5:e januari. Det nya temat är minst lika kul – tycker jag – men det kommer inte pågå under fullt lika lång tid. Hoppas du följer med på färden även nästa år.

Publicerat

Svensk söndag: S/Y GLÄDJEN

På gymnasiet var Inger Alfvén en stor författarfavorit för mig. Jag släpade runt på hennes böcker – inbundna såklart – på lektioner, bussar och fik och njöt av att läsa om vardagstragedier och livsbeslut som kändes väldigt långt bort från min tonåriga hjärna. Det var som att läsa om en annan värld. Skulle nån erbjuda mig en Inger Alfvénbok idag skulle jag nog hellre be om en Kalle Anka-pocket.

S/Y Glädjen var kanske favoritboken över dom alla då när det begav sig. Två familjer, fyra livsöden, en båt. När jag såg filmen på bio 1989 tyckte jag den var för lättvindig jämfört med boken och nu när jag ser filmen tänker jag fy fan vilket mörker, vilken tragedi, vilken sjutusan till SORG. Aldrig i helvete att jag skulle läsa om boken nu, jag skulle hellre….äta en burk majs med sked och det är bland det sista jag frivilligt någonsin skulle göra.

Annika och Klas (Lena Olin och Stellan Skarsgård) har förlorat ett barn och försöker lappa ihop förhållandet mitt i sorgen. Dom bestämmer sig för att köpa en båt och därmed få nåt annat att fundera på. Båten heter S/Y Glädjen och har förut tillhört familjen Skoog. Mamman Maja-Lena (Viveka Seldahl), pappan Herbert (Hans Mosesson) och deras två barn. Av den familjen finns bara hälften kvar. Två är döda.

Annika blir som besatt av Maja-Lena, hon läser artiklar om vad som hänt och ringer till och med på deras hus. Det blir nån slags självterapi i hennes depression kan jag tro. Klas är sådär macholassigt icke-ledsen och försöker upprätthålla sin fasad men dom bråkar mest. Det är mycket manligt och kvinnligt här, hur det ”ska” vara och hur det ”brukar” vara. Ganska intressant egentligen om nu filmen inte vore så jädra mörk så hjärnan orkade tänka i analyserande banor.

Filmen får samma betyg som den fick 1989, men av en lite annan anledning. Den är välgjord, den är känslomässigt hemsk att se och jag påminns om hur tomt det är utan en Viveka Seldahl i den svenska filmvärlden. Hon fick en Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll för den här filmen, en MYCKET välförtjänt sådan.

Publicerat

HYPNOTISÖREN

När Lasse Hallström återvänder till Sverige för att filma händer det något. Jag tänker inte bara på att hela filmsverige håller andan och glider ner i spagat alldeles oförhappandes, det händer nåt med Lasse Hallströms filmande också.

Jag citerar en terapeut som ofta säger ”bara för att du känner en sak behöver det inte betyda att det är sant” och tro mig, jag vet att det stämmer. Jag vet också att jag just i det här fallet tänker lita på det jag känner och skriva det.

Jag tror nämligen att Lasse Hallström trivs ypperligt med att filma på svenska. Jag tror att han tycker om att ha friare tyglar än i Hollywood och jag tror att han tycker det är tokskönt att slippa göra ännu en feel-good-rulle med sirapsdrypande slut. Så känner jag när jag tittar på Hypnotisören. Jag känner berättarglädje och jag känner att han nästan frossar i mörker (i betydelsen avsaknad av ljus) och jag kan bara anta att vårat skandinaviska vintermörker är en härlig kontrast till pastelligt fiskande i Jemen.

Det här är alltså en filmatisering av en Sveriges mest lästa böcker på senare tid. Sånt är alltid svårt. Hur förhåller man sig till boken, ska filmen vara bokstavstroende eller en egen individ? Jag har läst boken men jag läste den inte i ett svep så tyvärr haltade mitt intresse betänkligt under andra halvan men den är bra, den är välskriven OCH den är spännande. Filmen är också bra, den är välgjord men den är inte speciellt spännande. Däremot får jag en fin känsla för Erik (Mikael Persbrandt) och Simone (Lena Olin), mycket finare än jag fick i boken.

Den som gör mest skillnad på plussidan är ändå Tobias Zilliacus som spelar polisen Joona Linna.

Om Joona Linna är en sockerkaksform så är Tobias Zilliacus den perfekta smeten och Lasse Hallström har med knivskarp precision bakat den där kakan till nåt som skulle ge full pott i Hela Sverige Bakar. Att det är befriande att se ett ansikte jag inte sett tusenmiljonergånger i svensk film är också en klar bonus. Det känns som om jag kan andas, som att Lasse Hallström sitter bredvid mig på bion och håller upp en syrgasmask framför mitt ansikte. Pjuuuuuuuu, ppjuuuuuuuu, så låter det när jag lugnt och stilla andas mig igenom filmen och när slutscenen kommer börjar jag gråta. Jag sitter alltså och gråter! Min vänstra hjärnhalva är lika förvånad som den högra men likväl rinner tårarna. Kanske kom filmen lite för nära, det där med tillit, det där med ta sig igenom problem som känns som dom är gjorda i granit för att sen få nåt att jämföra med och upptäcka att ett I-landsproblem är ett I-landsproblem alldeles oavsett packeteringen.

Jag hatar att säga det men jag hoppas Lasse Hallström stannar i USA och fortsätter filma där, men jag hoppas också att han kommer hem fler gånger och visar var skåpet ska stå. För det gör han. Han ställer skåpet precis där det ska stå, säger TYSTNAD, TAGNING och sen kastar vi en oscarsbidragsnominering på honom. En välförtjänt sådan.

Jojjenito har också sett filmen. Här kan du läsa hans tankar om filmen.

Publicerat

Fredagsfemman # 34

5. Freudian slip

Jag fick ett mejl från ett filmbolag härom dagen, en informativ text om den nya skräckfilmen Paranorman Activity 4. Sånt är roligt – internt, nördigt och roligt. Förstår du inte det skojiga så har du antingen ingen humor eller så är du inte så värstans intresserad av film. Kan vara en kombo också.

 

4. Matt Damon

Det slår mig ibland hur vanliga skådespelare, dom som liksom alltid finns men aldrig gör nåt direkt väsen av sig, är så bra på sitt jobb att tanken nästan svindlar. Matt Damon är en av dom. Han känns som en hederlig tjomme, han jobbar på, väljer filmen med magen och väljer rätt gång på gång. Jag glömmer lätt bort honom när jag funderar på skådisfavvosar men jag tror han är på väg att segla upp till en riktig bra placering. Heja Matt, för Scotty doesn´t know liksom.

 

3. Nästan onaturligt filmpepp

Efter att ha varit utomlands ett par veckor och avnjutit filmer som Terminator 3 dubbat på tyska och med grekisk text, samtliga American Pie-filmerna och gjort ett helhjärtat försök att komma in i TV-serien The Wire ser jag nu fram emot en höst med redigt dåligt väder och en skyhelsikes massa skön film. Det ligger en hel del intressanta biofilmer i piplinen, jag har över åttio filmer som ligger och väntar på min Lovefilmlista, det filas på Halloween-tema och Stockholms Filmfestival hägrar (ja, jag hänger med på tåget även i år, trots allt mitt gnäll förra året). Höst är inte pest, höst är fest!

 

2. Kom igen nuuu, rösta på Har du inte sett den!

Mina filmspanarkollegor Johan, Erik och Markus har blivit nominerade för Svenska podradiopriset för sin filmpodcast Har du inte sett den? Det är fantastiskt kul tycker jag. Nu hoppas jag att så många som möjligt klickar in (klicka här) och röstar på dom (Bästa amatörkanal och Bästa originalkanal) och du kan rösta ända fram till midnatt på söndag.

 

1. Hypnotisören

Idag har Sveriges nästa oscarsbidrag premiär. Hypnotisören är Lasse Hallströms första svenska film på 24 år och den enda svenska storfilmen sedan 1997 som Mikael Persbrandt inte är med i. Eller jooooo, det är klart han är, jag larvar mig bara. Det görs inga svenska storfilmer utan att Persbrandts nuna syns på filmaffischen. Herregud, hur skulle DET se ut? Hur som helst känns detta som en otvivelaktig man-ur-huse-film, speciellt med tanke på hur många som läst boken. Mina tankar om filmen i nuläget är att jag givetvis ska se den och att trailern är förjävla bra.

 

Publicerat

VARATS OLIDLIGA LÄTTHET

Det är någonting efterblivet över Daniel Day-Lewis.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det beror på men för mig spelar det ingen roll om han spelar indian som i Den siste mohikanen, irländsk fängelsekund som i I faderns namn, CP-skadad som i Min vänstra fot eller hypersexualiserad tjeckisk hjärnkirurg som i den här filmen – han känns alltid aningens…bakom.

När jag såg Varats olidliga lätthet på bio 1988 var det ett himlans ståhej kring filmen. Vågade kärlekscener, vår egen svenska Lena Olin i en ENGELSKSPRÅKIG film (Hallelujah!) och halvnaken i hatt dessutom, en egensinnig regissör (Philip Kaufman), en Daniel Day-Lewis som var i ropet (efter att ha gjort Min sköna tvättomat och Ett rum med utsikt), en jättesöt Juliette Binoche, ett manus baserat på en bok av Milan Kundera (som DÅ var poppis som tusan åtminstone i min gymnasieklass) och sen som grädde på moset Stellan Skarsgård och Erland Josefsson i rollistan. Det var en film som måste ses och en film som på nåt vrickat sätt även måste gillas, i alla fall om man såg sig själv som nån slags kulturell varelse (som jag gjorde på den tiden).

Jag har inte sett filmen sedan 1988 och det enda jag minns är Lena Olins hatt. När jag sätter mig tillrätta i soffan för att se om detta högkulturella alster – som dessutom är begåvad med filmhistoriens kanske vackraste engelska titel – är jag fullt förberedd på totalkrasch rätt in i bergväggen. Jag tror inte alls jag kommer gilla filmen, inte alls som jag gjorde förra gången. Ingen del av mig är densamma då som nu och jag var bra mycket mer kulturtant 1988 än jag är 2012.

Filmen utspelar sig i Prag 1968. Tomas (Day-Lewis) är som sagt hjärnkirurg på dagarna och en kvinnornas man på nätterna – OCH på dagarna OCH på arbetstid. Han har inga svårigheter att få av sina narkossköterskor kläderna eller att flirta upp okända kvinnor på stan eller att underhålla sin sexuella relation med den vackra Sabina (Olin).  I en simhall får han syn på Tereza (Juliette Binoche) som han blir våldsamt förtjust i. Tereza känns väldigt annorlunda mot resten av kvinnorna han ligger med, hon är mer söt än vacker, hon är yngre än dom andra, hon har platta skor och hoppar hoppsasteg när hon springer, hon är väldigt glad och yvig och hon petar näsan på ett sätt som får mig att utbrista ett ”Åååååå” i falsett.

Tereza har det inte lätt med Tomas kvinnohistorier. Hon drömmer mardrömmar om hans otrohet och hon känner på sig – hon vet – att hon inte är den enda för honom mellan lakanen och hon fejsar honom med sanningen, hon blundar inte trots att det är jobbigt.

Tereza och Sabina hittar varandra i nån slags naken ménage-a-trois-vännine-relation med kameran som tredje part, inte Tomas.

Varats olidliga lätthet är högkulturellt på ett sätt som är ganska enkelt att ta till sig – om man inte tänker efter för mycket. Varför ligger det två klementiner på en tallrik bara sådär? Varför tittar Tomas på en kaktus som ser ut som två små taggiga penisar? Ibland är det lätt att glida iväg på analyserandets mörka stigar fast det kanske egentligen inte behövs. Bilderna kanske inte har någon baktanke, dom kanske bara finns. Jag vet inte hur det ligger till, jag bara konstaterar att jag tror att man kan se den här filmen på tre sätt.

1. Dissa den direkt som kulturtantskrafs utan att se filmen.

2. Se filmen för vad den är och lämna hjärnan tillsammans med plånboken i El Segundo

3. Analysera den in absurdum och kanske komma på svar på frågor ingen ställt.

Jag går på linje 2 och försöker se filmen för vad den är. 1988 valde jag linje 3 men blev inte klokare. Om tjugo år kanske jag väljer ettan, vem vet?

[Tips på små konstigheter jag sprang på när jag googlade om filmen: 1. Den här kvinnan översatte Milan Kunderas bok till svenska. Hennes efternamn gäckar mig. 2. Jag undrar om inte Daniel Day-Lewis har Imdb´s mest underliga porträttbild.]