ELD & LÅGOR

Få svenska filmmän över 30 kan göra mig lika genuint glad som Björn Stein och Måns Mårlind. Det är som att det SPRITTER om dom, som om deras kärlek till film inte kan rymmas i en kartong stor nog. Dom måste ut, dom måste testa, fixa, utmana. Vore dom pizzabagare skulle vi nog få se extra-allt-pizzor på menyn som gav både hjärtinfarkt, diabetes och dregelfläckar på skjortkragen.

När Eld & Lågor premiärvisades i Sverige på Stockholm Filmdagar var duon där och presenterade filmen och det var ljuvligt att se dom. Så glada, så stolta och upprymda. Som två spillevinker på legokalas. Underbart att se vuxna människor med passion och glöd på detta sätt, alltså UNDERBART är vad det är.

Dessa män har gjort en hel del vad gäller TV-serier och Hollywoodfilmer som Midnattssol, De Drabbade, Underworld Awakening och Shelter men Eld & Lågor är faktiskt bara deras tredje svenska långfilm. Storm (2005), Känn ingen sorg (2013) och nu denna film som är….ja vad är den egentligen? En romantisk bergochdalbana i 1940-talets Stockholm, en Romeo och Julia-saga belägen på Allmänna gränd på Djurgården med snittblommor, fjärilar, spöktåg, regnbågsbroar, eldsvådor, nazister, strippor, lögner, musiknummer, badbyxor, psykisk ohälsa, föräldraskap, hemligheter och två huvudrollsinnehavare som i och med denna film kommer ta sig in i många unga tjejer och killars hjärtan.

Frida Gustavsson och Albin Grenholm som Ninni och John är ett såntdär klassiskt kärlekspar som jag tror kommer fastna i den svenska filmhistorien. Vilken otroligt fin kemi dom har! Att Ninni och John dessutom funnits på riktigt och att grunden i denna kärlekshistoria faktiskt är sann gör filmen bara ännu bättre.

Allt detta ”riktiga” vävs in i Stein&Mårlinds effektfulla sagovärld och även om jag kan tycka att vissa delar av sidohistorierna tappas bort lite på vägen så vill jag ge dom cred till viljan och förmågan att väva in så pass mycket svärta som dom ändå gör i en film som denna.  Många hade nog låtit bli och fegat ur, speciellt – som sagt – eftersom det är ett Stockholm under brinnande andra världskrig med allt vad det innebär av rasister, tysklandsvänner och annat mindre smickrande.

Det är spännande att se rivaliteten mellan familjerna som ägde dom båda nöjesfälten på Djurgården, Gröna Lund och ”Nöjet”, det är häftigt att se ett Stockholm ”från förr” och det är en samling skådespelare som verkligen högpresterar. Förutom Frida och Albin har vi Robert Gustafsson som riktig gris (och Ninnis pappa), Helena af Sandeberg (som Ninnis mamma), Pernilla August (som Johns mamma) och Lennart Jähkel (som Johns pappa), Edvin Endre är Johns bror Lennart (och han ser verkligen ut som en otroligt ball mix av Dane DeHaan och mamma Lena).

Mer då?  Zara Larsson, kan det vara nåt? Eller Jay-Jay Johansson som pianist? Behöver du mer på pluskontot för att trava iväg till biografen?

Imorgon är det Alla hjärtans dag, då har Eld & Lågor premiär. En perfekt första-dejten-film! En alldeles strålande wow-20-år-ihop!-film också. Eller så går du och ser den alldeles själv i helgen, drömmer dig bort och njuter av svenskt filmiskt ögongodis. Släpp sargen innan bara. Ge dig hän. Våga ge dig ut där och bara ta in. Lyckas du med det kan jag lova dig en riktig åktur.

SÅ OCK PÅ JORDEN

Det har gått elva år sedan Kay Pollak gjorde braksuccén Så som i himmelen.
1 158 415 biobesökare såg filmen 2004 vilket gjort att den legat i topp vad gäller svensk film och publikstatistik sen dess, ända tills Hundraåringen körde om den 2013.

Elva år har alltså gått sen sist men när Så ock på jorden börjar har det bara gått nio månader. Daniel (Michael Nyqvist) dog där under elementet på toaletten i Österrike och Lena (Frida Hallgren) var precis så gravid som hon sa sig vara efter deras första natt tillsammans. Där behövdes ingen Clearblue för att bli säker inte, hon bara visste.

Nu ska barnet födas, Lena är ensam och ledsen över att ha mist sitt livs kärlek och hon verkar försörja sig på att sjunga i ett coverband bestående av ett gäng av byns män, Arne (Lennart Jähkel) inkluderad. Mitt under en spelning går vattnet och med arton mil till närmaste BB blir det en intensiv och lång första scen. Farsartad till och med. Slapstick? Ja, så kan man nog se på saken. För egen del kändes det mest….mustigt. Mycket liksom. Allt på en gång. Sorg, glädje, snor, en glömd sko, fyllisar, räddisar, snällisar, liv, död, snö, blod, svett och tårar.

Frida Hallgren drar ett stort lass och hon gör det bra. Hon behöver ingen världsberömd dirigent för att klara biffen och i min värld är hon en betydligt bättre feministisk förebild än Ingrid Bergman någonsin är eller var (syftar till min text om filmen Jag är Ingrid).

Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl. Det är en såndär floskel alla ungar får höra när dom ska ge sig in i tävlingsmoment för allra första gången och jag skulle vilja säga just detta till Kay Pollak. Du vann inte men du kämpade på bra i alla fall. Det var ingen jävla Jante i vägen mellan dig och slutprodukten, du bara körde på och jag gillar det lika mycket som jag hatar jantejäveln! Full fräs från början och in i mål och trots att det finns massor (MÄNGDER!) med om/men/fel/brister i den här filmen så kan jag inte ge den annat än godkänt.

Jag hade inte tråkigt trots att filmen var för lång, jag skämdes inte trots att det ibland överspelades å det grövsta (hallå, Björn Granath måste ha kunnat använda sina inspelningsdagar som aggressionsterapi), jag tycker människorna känns vanliga och mänskliga trots att jag vet att många tycker dom är karikatyrer. Arton år i en liten håla gör att man känner igen inskränkta kärringar, män utan ryggrad och religiöst mumbo jumbo utan att det känns särdeles påhittat eller påklistrat. Sånt fölk finns att hitta i varenda liten svensk by.

Så jag väljer att fria hellre än att fälla, jag sväljer alla mina aber med filmen och går på känslan jag hade i magen när filmen var slut. Fan, den var helt okej ju! Så kändes det då och så känns det fortfarande och därmed är betyget givet trots att trean inte är stark alls.

Vi var fler filmbloggare som såg filmen tillsammans på Malmö Filmdagar. Jag fyller på med länkar när deras recensioner är publicerade.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito

SÅ SOM I HIMMELEN

”Jag vet inte varför jag återvände till min barndoms by. Ibland gör man saker man inte själv förstår.”

Orden är Daniel Daréus (Michael Nyqvist). Han är den där Store Kände Dirigenten Kay Pollaks film handlar om.

När jag hör honom säga dessa ord i inledningen av den där filmen känns det som att det är jag som pratar. Ibland gör man saker man inte själv förstår. Ja det gör man. Som att se Så som i himmelen en fredagskväll tillsammans med min mamma elva år efter att vi såg den på bio tillsammans och jag skämdes som en hund över hennes tjoande, ljudligt gråtande och skrikande ”BLOOOD! NÄÄÄ VA MYCKET BLOOOOD!”

Jag såg uppföljaren Så ock på jorden på Malmö Filmdagar i tisdags (min recension av den kommer på torsdag) men någon recension av första filmen fanns inte att hitta på min blogg. Så kan vi ju inte ha det! Därför sitter jag nu med en kopp kaffe, en ihopklämd C More-dammsugare och en mamma som redan en kvart in i filmen är asförbannad (”VAD HETER HAN? MORBERG? JAG KAN INTE SE DEN DÄR FAN LAGA MAT ENS, HAN ÄR EN JÄÄÄVEL, HAN FÖRSTÖR HELA FILMEN!”)

Jag tyckte om Så som i himmelen när det begav sig. Jag gav den en stabil trea i betyg då och känner mig faktiskt lite orolig för hur nutida jag ska se på filmen. Michael Nyqvist anno 2004 var 44 år och en hottie, en skådis som inte kunde stava till överspel på samma sätt som jag upplever honom i nya filmer. Frida Hallgren var trettio år 2004 men hennes Lena är (väl?) betydligt yngre än så? Å andra sidan utspelar sig uppföljaren blott några månader efter denna film slutat och då är Frida Hallgren fyrtioett… Well, ålder är ändå bara en siffra, eller hur var det?

Daniel (Nyqvist) återvänder i alla fall till sin barndoms norrländska by när han tvingas lugna ner sig arbetsmässigt efter en hjärtattack. Hans genomtänkta plan är att iklädd tunna dansmackor och höstjacka mitt i vintern köpa byns Folkskola, ett hus i avsaknad av värme och rinnande vatten. Smart kille det där. Full koll på klimatet i ett område i världen där han alltså är uppväxt. Jaha det är snö??? Jaha det är kallt?? Jahaaa, kanske att man skulle behöva sig ett element för att slippa hacka tänder om nätterna?

Lena (Frida Hallgren) sitter i kassan i byns matbutik. Öppen, glad och med en sprittande aura kommer hon nära alla människor hon träffar, hon pratar, lyssnar och har utsläppt oborstat hår och ett leende som smittar. Daniel blir betuttad i Lena, Lena fascineras av Daniel och runt omkring dom befinner sig byns mer eller mindre inskränkta invånare med prästen Stig (Niklas Falk) och allt-i-allo-butiksägaren Arne (Lennart Jähkel) i centrum.

Gabriellas (Helen Sjöholm) enda andningshål från sin alkoholiserade misshandlande make (Per Morberg) är repetitionerna i kyrkokören som Daniel håller i och deras förhållande är en bihistoria genom hela filmen. Gabriellas sång, du vet. Den där som fixar värsta hurven genom hela kroppen när Helen Sjöholm sjunger. Vilken jäkla scen det där är alltså!

133 minuter film passerar och jag tycker inte filmen är så pjåkig. Den funkar. Den håller. Dialogen flyter på, många av skådespelarna gör riktigt fina prestationer och jag tycker filmen förtjänar dom åtta guldbaggenomineringar den fick OCH oscarsnomineringen för Bästa utländska film. Det blev inga vinster dock.

Visst kan man titta med förstoringsglas och reta sig på både scener och manus om man skulle vilja (cykelscenerna borde ha klippts bort), visst kan jag tycka att det skriks osedvanligt mycket och visst gränsar det till jobbigt teatraliska frikyrkligheter ibland men jag tycker – förvånande nog – att filmen håller sig på ”rätt” sida hela vägen.

Kay Pollak har med Så som i himmelen gjort en film som förtjänar den klassikerstämpel den faktiskt har. Den förändrar inte min värld varken vid denna tittning eller förra men min mamma reagerade lika starkt på filmen nu som då. En av dom bästa filmerna som gjorts låter hon hälsa. Bara Forrest Gump, Den gröna milen, Grabben i graven bredvid och Stekta gröna tomater är bättre.

När jag såg filmen 2004:

När jag såg filmen 2015 (tre dagar efter att jag sett uppföljaren Så ock på Jorden):

Sofia, Henke och Jojje har också sett filmen.