Etikett: Lenny Abrahamson

Strax efter 22 började Frank, den fjärde filmen vi såg i tisdags på Peace & Love Filmfestival. Den har biopremiär 1 augusti och trots detta, trots att det är allt annat än en ”smal festivalfilm”, så lockade den bara i runda slängar 25 personer till visningen. Obegripligt! Dalmasar och alla andra, vad pysslar ni med? Jag vet att det är svinkul att titta på fotboll men ni har en SVINBRA filmfestival precis framför ansiktet men ni utnyttjar den inte. Skäms på er!

Killen på affischen här ovanför, han med papier-machéhuvudet, är Michael Fassbender. Han är Frank, ett musikaliskt unikum som alltså gömmer sitt huvud i ett annat, ett större, ett målat, ett som saknar uttryck men som ändå uttrycker det mesta.

Frank har ett band tillsammans med sina polare, ett band som inte går att stava till, än mindre uttala. Keyboardisten Lucas försökte precis dränka sig efter att ha dumpats av Clara (Maggie Gyllenhaal), en av dom mer mentalt instabila bandmedlemmarna och ödet la sin stora varma hand över Jon (Domhnall Gleeson) som stod vid vattenbrynet precis när det hände. Jon spelar nämligen keyboard och är en låtskrivare-i-vardande och nu kunde han surfa in på en räkmacka rakt in i turnébussen. Eller….den lurkiga skåpbilen kanske snarare.

Filmen börjar i ett lättsamt, glatt och snabbt tempo, Jon försöker hitta inspiration till låttexter och det mesta skiter sig. Filmen lägger in nästa växel när Frank kommer med i bilden och det är lätt att få upp pulsen när han är bild då det där huvudet är jättecharmigt och filmen i sig är så extremt hipstersnygg. Sen är jag så svennebananig att jag hade tyckt bättre om filmen om musiken hade varit liiiite mer lättillgänglig. Det är nämligen exprimentiellt låtskrivande vi pratar om här, ljud och oljud samsas med lösryckta ord, sånt som dyker upp i Franks hjärna. Det är udda givetvis och det känns som att ordet udda är överskriften på hela manuset och att varenda ändring inte fixats till med röd penna utan med ett ”UDDA! :)” som skrivits med vanlig blyerts i kanten. Ju mer udda desto bättre och så kan det vara – ibland.

Men det som händer för mig när jag ser Frank är….ingenting. Jag tittar och jag ser en helt okej film men jag känner ingenting. Allt det annorlunda blir tillslut så tillrättalagt att istället för att sticka ut så blir det enahanda och ja kanske till och med lite tråkigt. Jag tycker dock att filmen är finurlig nog för ett godkänt betyg.

Såhär tyckte min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Skum. Annorlunda. Konstig. Inte så mycket historia. Den var helt okej, jag tittade men brydde mig inte så mycket, den tilltalade mig inte så mycket. Den var lite rolig ibland, kanske lite sorglig ibland med inget av detta gjorde filmen bättre. Att den där vidriga slavägaren Michael Fassbender spelar Frank spelar ingen roll, man såg han ju aldrig, eller nästan aldrig. Musiken dem spelade var bra och det övriga soundtracket var okej. Medelbra, en trea, precis som hela filmen.

Såhär tyckte The Nerd Bird-Cecilia om filmen.