Det fanns en tid i världen då en av sommarens höjdpunkt var att få köpa årets Hamiltonbok i pocket och använda ett par semesterdagar åt att plöja den och dricka blandsaft. Jag gillade verkligen Jan Guillous serie om Carl Hamilton, alltså, jag gillade den så mycket att jag blev genuint ledsen när den tog slut.
Carl Hamilton är – för mig – en välklädd känslokall ensamvarg, en kultursnobb med vänstersympatier. Carl Hamilton är – för mig – en lång smal och någorlunda vältränad man i sina bästa år som gärna bär uniform. Den ultimata Carl Hamilton på film är alltså – för mig – fortfarande Stellan Skarsgård i Coq Rouge.
Nu har alltså Mikael Persbrandt gjort entré som 2010-talets Hamilton. Det skulle han inte ha gjort.
Hamilton – I nationens intresse börjar med en förklaring på lätt svenska och fult typsnitt att ingen svensk medborgare får döda någon annan OM det inte är i självförsvar eller i nationens intresse. Frågan är vad som klassas som ”i nationens intresse”. Ett visst mord som sker i denna film är glasklar kantboll och har i min värld noll och ingenting med nationen att göra men om Carl Hamilton tror sig VARA nationen, så ja, då stämmer det väl.
Nåja. Jag ska inte spoila för mycket då det kanske finns en chans att du tänker se filmen. Eller risk. Fortsätt gärna läsa och välj sedan själv.
I nationens intresse är en film för dig om gillar Hollywoodfilmer där actionscenerna är filmade så skakigt och nära att det inte går att uppfatta vad som händer. I nationens intresse är en film för dig som gillar när skådespelare artikulerar tydligt och läser sakta direkt ur manus och dagens vinnare är Lennart Hjulström som skulle kunna klämma in en mandelkubb, tugga och svälja mellan varje ord.
I nationens intresse är en film för dig som gärna lyssnar på P4´s nyhetsprogram Klartext men har svårt för att hänga med. I nationens intresse är en film för dig som tycker att det är ett bra drag att casta en gravid fjårtispolis (ja, jag vet att Liv Mjölnes inte är fjårtis men hon spelar en sådan) som brottsutredare och ett ännu bättre drag att i filmens sista scen bevisa att hon ÄR gravid, att hon ÄR fjårtis och att hon inte på något sätt beter sig som en verklig polis skulle göra.
Jag försöker verkligen klura ut något enda som jag tycker är bra med den här filmen och det enda jag kan komma på är en scen då Persbrandt visar överkroppen och jag tänker inte en sekund på någon ”superkropp” jag tänker ”men gud vad bra gjort, dom har lyckats photoshoppa bort alla hans tatueringar”.
Persbrandt må vara en tuffis och han kommer att göra succé i Hollywood även om inte ryktena om Die Hard 5 stämmer men han är ingen Carl Hamilton, aldrig i livet att han är det. Han är en ickemilitär, en stenhård Rambo-typ med uppknäppt skjorta, jeans och ledsna ögon och för mig är det en milsvid skillnad mot ”min” Hamilton Stellan.
Att filmen är regisserad av Katherine Windfeld (en kvinna, tjohooo!) varken syns eller märks och DET tycker jag är något att lägga i den positiva vågskålen. Tjejer kan visst göra pang-pang-action men här är det så mycket som är fel att det inte går att lägga allt skit på Windfeld. Jag vet bara inte var jag ska lägga den för jag vägrar ta med den hem från biografen.
