Etikett: Leon

Publicerat

FILMÅRET 1994

Filmåret 1994. I mina ögon det näst bästa filmåret i historien. Att ta ut blott tio filmer till en lista är ungefär lika svårt som att välja vilket av ens barn man gillar bäst. Så jag gör som när jag väljer barn, jag går på magkänsla, dagsform och vem som kliar mig längst på ryggen.

Så here we go. Tio fiffiliniska guilty pleasure-filmer. Tio kalasrullar. Tio underverk. Tio filmer som jag sett en sisådär 150 gånger om jag slår ihop dom. Sådärja. Förväntningarna är nere under fryspunkten nu va, haha? Glöm inte kolla bubblarna också. Dom är många och finfina och alla hamnade på en trivsam och värdig elfte plats.

10. Klienten
(The Client, Regi: Joel Schumacher)

Det här är inte bara Susan Sarandons bästa film, hon bodde dessutom i en lägenhet (i filmen) som hade gula väggar och bruna möbler och jag fick nån idé att det där var PRECIS min stil. Så när jag sett filmen målade jag gult och köpte nya möbler. Det höll tre veckor sen var jag tillbaka i ”min” stil igen. Jag har gjort så några gånger i livet. Målat om för att det ska se ”vuxet” ut hemma. Provat ”kaffe latte-brunt” och sånt. Går åt helvete varenda gång. Men Klienten är bra som tusan. John Grisham skrev boken, Joel Schumacher regisserade och jag gav den 5/5 då och 4/5 nu. Det hade räckt till en topp-tre-placering vilket år som helst – utom 1988 och 1994.

.

.


9. Léon
(Regi: Luc Besson)

Nu kommer vi till en modern klassiker. Det här är en film som förtjänar en uppföljare. En Mathilda-film. Jag vill veta hur det gick. Jag har tänkt på  Léon och Mathilda i tjugotvå år nu, räcker inte det? Svaret är nej, det gör det inte, för när jag ser en riktigt bra film så släpper den inte. Den släpper aldrig. Léon är 5/5 och Luc Bessons näst bästa film. Den bästa gjorde han 1988.

.

.

.

8. Il postino
(Regi: Michael Radford)

”En film om kärlek, vänskap och den magiska känslan av att få ett handskrivet brev.”  Så skrev jag i min recension av denna film, denna vackra lilla mysiga italienska pärla till film. Massimo Troisi spelar Mario Rouppolo, en anspråkslös man som drömmer om kärlek och vill lära sig ordens bevingade makt på kvinnorna av den chilenske poeten Pablo Neruda som bor på den italienska ö där Mario arbetar som cyklande brevbärare. Troisi spelar sin Mario så fint och det är hjärtskärande att han dog dagen efter sista inspelningsdagen blott 41 år gammal och att han – liksom Heath Ledger ett antal år senare – kom att postumt bli Oscarsnominerad för sin roll.

.

.

.

7. When a man loves a woman
(Regi: Luis Mandoki)

Vad säger man om en film som denna för att någon som inte har sett den ska se den? Att den handlar om kärlek? Ja, det gör den. Att den handlar om alkoholism och medberoende? Ja, för det gör den. Att den har barnskådisar som banne mig inte behöver skämmas för sin insats? Ja, det har den. Att Andy Garcia och Meg Ryan har en personkemi jag tror på till 100%? Helt sant.  Att den innefattar allt detta och mer därtill utan att vara tung som en säck gråsten och ångestprojicerande? Jepp. Det med. Svinbra film, helt enkelt!

.

.

.

6. Pulp Fiction
(Regi: Quentin Tarantino)

Den började på en trea, det gjorde den. Mitt första besök i Tarantinos värld var liksom inte helt…okomplicerad. Jag var överväldigad och uttråkad på samma gång och det visade sig att filmen behövde en hel del tittar för att ”komma ikapp sig själv” i min hjärna. Den är komplex och enkel samtidigt. Egentligen har den allt. Härlig film är det hur som helst – och den är inte en trea längre.

.

.

.

5. True Lies
(Regi: James Cameron)

Harry Tasker (Arnold Schwarzenegger) kan det mesta. Han kan skjuta, springa fort, spränga, döda (men utan blod), dyka, byta kläder i ett rasande tempo, ratta flygplan och styrdansa. Han kan också det där med avlyssning vilket visar sig komma väl till pass när han får för sig att frugan (Jamie Lee Curtis) är otrogen. Att True Lies är en av mina absoluta guilty pleasure-filmer kanske förvånar en del – men inte mig, haha. Den har nämligen ALLT! Så satans underhållande från första sekund till sista och James Cameron visar att han kan göra film på det där ”riktiga” sättet, alltså innan han började blanda in smurfblå avatarer och sån skit i produktionerna.

.

.

.

4. Speed
(Regi: Jan de Bont)

Jävlar vilken bra kemi dom har, Sandra Bullock och Keanu Reeves. Och jävlar vad coolt det blev att köra buss hux flux. Speed är för mig kanske den enda actionfilm som i milliliter svett vid tittning kommer upp i samma nivå som Die Hard, för det här ÄR spännande fanimej PÅ RIKTIGT. Dennis Hopper som bad guy, klaustrohissar åsså bussen som inte får bromsas. Jiihhaaaaaa, krasch boom bang va bra det är! Fem plus då, fem plus nu!

.

.

.

3. Dum & dummare
(Dumb & Dumber, Regi: Peter Farrelly och Bobby Farrelly)

Jag skulle faktiskt kunna drista mig till och säga att detta är den roligaste komedi som gjorts. Som finns. Som spelats in. Som kommits på. Det är tveklöst den komedi jag sett flest gånger och jag verkar inte tröttna på den. Alls. Heller. Jag gillar att skratta och den här filmen får mig att skratta. Alltid. Hur illa det än är ställt med humöret. Fem av fem. Always forever änd ever.

.

.

.

2. Lejonkungen
(The Lion King, Regi: Roger Allers och Rob Minkoff)

En av världens bästa filmiska öppningsscener. En historia som berör mig ända in i märg och ben. Kanonmusik. Jeremy Irons. Topp-tre-bästa-Disney-filmerna-genom-tiderna. En underbar film. Och sorglig också.  Funkar lika bra med svenska röster som i original. En av dom mest minnesvärda biobesöken i mitt liv. I Hollywood. På premiären. Jag grät så mycket så jag fick hinka Resorb efteråt. Och tjejen som sjöng ”En värld full av liv” på barnens dop. Circle of life. Då grät jag igen, rätt ner i dopfunten. Satan vad härligt det är med film egentligen, va?

.

.

.

1. Forrest Gump
(Regi: Robert Zemeckis)

Kloka jättefina Forrest Gump. Han fattar grejen. Han fattar allt. Han har så mycket att lära oss andra och han HAR lärt många så mycket med sina chokladbitar och tankar om livet. Ibland undrar jag hur jag hade varit om Forrest Gump-filmen inte fanns. Jag tror faktiskt inte jag varit samma person som jag är nu. Jag tänker att det är bra att gilla film, att det är trevligt att kunna ta till sig film och faktiskt – ibland – kanske till och med bli en bättre människa i slutändan tack vare sitt filmtittande. Jag tror man får hitta sin egen Messias här i världen och Forrest Gump är min. Han är mer sanning för mig än alla visdomsord Kay Pollack, Mia Törnblom, Dr Phil och Paulo Coehlo delar med sig av – sammantaget.

.

Bubblare: Den röda filmen, Nobody´s fool, Den vita filmen, Muriels bröllop, Love affair, Döden och flickan, Nattvakten, Farinelli, Puppet Masters.

.

Idag skriver fler filmspanare om filmåret 1994. Klicka på länkarna för att komma till deras listor.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Filmitch
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Flmr
We could watch movies

Publicerat

Tre om en: SPORTFILMER

WE ARE MARSHALL (2006)

1970 kraschade ett flygplan med ett hela Marshall University Football Team ombord. 37 lagmedlemmar, tränare och anhöriga dog. Otroligt läskigt, otroligt sorgligt och vilket jobb bara att bygga upp laget igen, jag blir trött bara av att tänka på det. Och ledsen.

Skolans rektor (David Straithairn) lägger ner ett jättejobb på att hitta en ny coach men alla säger nej och till slut har han ringt alla namn på listan. Men som av en händelse eller bra slump får han kontakt med Jack Lengyel (Matthew McConaughey), en charmigt egensinnig man med till synes obegränsad mängd energi i kroppen. Jack vill inget hellre än att ta sig an uppgiften och han packar ihop familjen och flyttar till staden (Huntington? Hette den det?).

Det här är superamerikanskt, det är flaggviftande, det är trummor och cymbaler och stråkar och det är en fanatisk laganda som i en viss demonstrationsscen blir nästan för mycket även för mig. Men nånstans håller sig filmen på den schyssta sidan, det ÄR ju en ofattbar tragedi, det ÄR ledsamt, historien berör mig men kanske inte så mycket som jag trodde den skulle göra.

Matthew McConaughey är sig lik men ändå inte, jag antar att nån del i ansiktet är omgjort för att han ska bli så lik verklighetens Jack Lengyel som möjligt. Men han är bra – såklart – och Matthew Fox passar fint i keps.

Vill du få fler tips på filmer om amerikansk fotboll, läs Henkes lista här eller om du vill läsa en längre recension av denna film så skriver Henke om den idag. Här.

 

 

 

COOL RUNNINGS (1993)

Det är en charmig liten film det här, att den är halvgalen och till stora delar sann gör inte saken sämre. Konstigare saker har väl skett än att några snubbar på Jamaica drömmer om att tävla i OS och när drömmarna om sommar-OS grusas bestämmer dom sig för att starta ett boblag och ställa upp i vinter-OS i Calgary 1988 istället. Javadåliksom? Kom igen, allt är möjligt, bollen är rund, matchen är nittio minuter och man behöver inte alls öva på is för att åka bob. Det räcker väl med en….lådbil?

Jag mindes Cool Runnings som en solklar fyra från när jag såg den senast (=länge sedan). Nu såg jag om den och tycker fortfarande det är en fyra MEN det är en irriterande fyra. DESSA JÄVLA OLJEFAT! Måste det spelas västindiska oljefat genom hela filmen? Genom HELA filmen? Är det Disney som lagt sig i här, att det måste kännas som en tokrolig familjefilm från början till slut och att det där klinketiklånket på nåt sätt skulle förhöja skrattstämningen, få oss att ännu mer förstå det tooookiga i att fyra svarta killar som inte är vana vid en medeltemperatur under 25 grader plötsligt ska till Kanada och frysa?

Äsch. Filmen behöver inte det där. Filmen är bra ändå. Och kanske kan dom göra en remake nu efter att Jamaica var med i OS i Sotji – fast denna gång i tvåmansbob.

 

 

 

9 MAN OCH EN FLICKA (TAKE ME OUT TO THE BALL GAME, 1949)

Baseballaget The Wolves ärvs av en tjomme vid namn K.C Higgins. Spelarna är skeptiska såklart, förändringar är väl aldrig kul? Jag menar, dom tänker hur ska det bli, vad är det där för rikissnubbe som hux flux ska börja bestämma och ha sig?

För det första så är det ingen snubbe som är lagets nya överhuvud, K.C Higgins är en kvinna. För det andra vet hon mer om baseball än alla dom manliga spelarna tillsammans. För det tredje är hon skitsnygg.

Jag säger det på en gång, jag tycker det här är en alldeles underbar film. När jag ser den känns det i kroppen som att jag tagit en C-vitaminbrustablett i frisbeestorlek, lagt den i en halvliter iskallt vatten och dricker upp alltihop i ett svep. Hur kan man tycka så om en baseballmusikal från 1949 kanske nån undrar? Hur kan man inte tycka så om en baseballmusikal från 1949 säger jag. Frank Sinatra och Gene Kelly är som Piff och Puff med sina polkagrisrandiga kostymer, sitt glada dansande och steppande och alla pratar jättefort och på gränsen till hysteriskt engagerande och Esther Williams är stencool som lagledaren som ingen av grabbarna kan sätta sig på.

Det är en väldigt befriande icke-homofobisk känsla i laget. Jag kan inte låta bli att tänka om The Wolves istället var AIK, Real Madrid, Manchester United, PSG eller nåt annat nu existerande fotbollslag. Tänk att få se Cristiano Ronaldo spexa loss som Gene Kelly eller Wayne Rooney som Frank Sinatra. Jag har svårt att tänka mig att taket skulle vara tillnärmelsevis lika högt i nutida existerande lag (och ja, jag vet att filmen är en påhittad historia men man får väl fantisera lite?).

Hur som helst, alla som gillar musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar men ändå står ut med musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar musikaler men ändå vill bli glada på ett annorlunda sätt bör se filmen. Och ja, Ester Williams badar litegrann – OCH sjunger samtidigt!

Publicerat

Tre om en: Stora genombrott

Christian Slater i Häxor, läxor och dödliga lektioner (1989)

Den allra första filmen jag såg ensam på bio i Stockholm var Häxor, läxor och dödliga lektioner. Såna filmer gick inte på bio i byhålan. Jag visste inte att såna filmer fanns.

Jag visste inte något om filmen annat än att det var en cool titel och att gå på eftermiddagsbio på en filmstad med massa olika salonger var något jag med lätthet skulle kunna vänja mig vid. Vad fanns det mer av värde att veta?

När filmen var slut kastade jag mig på tåget hem och ringde en kompis.
– CHRISTIAN SLATER! skrek jag.
– Väm ä dä? sa kompisen.
– CHRISTIAN SLATER! Lägg det namnet på minnet och kom ihåg var du hörde det först. DEN killen kommer bli stor!

Kompisen var skeptisk men han blev stor och det fullkomligt osannorlika är att det är genom denna film den stora massan fick syn på honom, ändå är jag den enda jag känner som sett filmen.

Storyn om dom tre svinrika, uppnosiga, överklasstjejerna som alla lyssnar till namnet Heather (därav originaltiteln Heathers) och Veronica, den nya tjejen i klassen och hennes kille (den då 19-årige Slater) är inget att tatuera in på överarmen direkt, därmed inte sagt att den är usel, bara lite beige. Vilket inte Christan Slater var. Då.

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Kate Winslet i Förnuft och känsla (1995)

Kate Winslet var med i Peter Jackson´s Svarta änglar redan 1994, jag vet det, men det var som den romantiska Marianne Dashwood i Ang Lee´s aristokratiska Jane Austen-drama Förnuft och känsla som hon blev stor – och nu snackar jag STOR!

Emma Thompson satt i intervju efter intervju och talade sig varm över denna 20-åriga tjej som kommer ta världen med storm och visst gjorde hon det. Först genom att bli oscarsnominerad för denna roll, sen genom att springa runt på Titanic med Leo och allra mest för att hon verkar vara en sån jävla skön brud.

 

 

 

 

 

 

Natalie Portman i Leon (1994)

A perfect assassin. An innocent girl. They have nothing left to lose except each other. He moves without sound. Kills without emotion. Disappears without trace. Only a 12 year old girl knows his weakness.

Tolv, på det trettonde, var Natalie Portman när hon fick rollen som Matilda i Luc Besson´s hit-man-thriller Leon. Som pageklippt liten sidekick till Jean Renos Leon är hon både klockren och superovanlig, så perfekt att alla som sett filmen för alltid kommer minnas henne.

Att det skulle bli något stort av henne var det nog ingen som tvivlade på men det jag personligen tycker är kaxigt är att hon lyckats bibehålla både sin integritet och hjärna, vilket verkar vara få barnskådisar förunnat.

För mig är Leon en modern klassiker, en tidlös historia om kontraster, om omänsklighet och mänsklighet och ett genombrott av en liten tjej som förtjänar all stjärnglans hon kan få (och som är nu är så stor att hon borde kunna säga nej till bajsroller. Hmm!).