Veckans klassiker OCH Tre om en: LES MISÉRABLES

Ett av årets största bioupplevelser har för mig varit att se musikalen Les Misérables. Inte ett ord talades, allt sjöngs eller prat-sjöngs på sin höjd, historien börjar i misär och slutar i densamma och jag grät floder.

Ganska så direkt efter detta biobesök bestämde jag mig för att försöka leta upp fler versioner av den här historien och grotta ner mig lite till men inte kunde jag väl tro att en vacker dag i ett rött kuvert från LOVEFILM så kom det ett gäng filmer med samma titel: Les Misérables. Trots att dessa filmer kanske inte kan ses som klassiker ur filmisk synvinkel så är det en klassisk historia som redan har berättats ett tiotal gånger på film. Varför då? Varför får vi inte nog? Vad är det med den här berättelsen som gör att filmmakare gör remake på remake och att musikalen går för utsålda hus år efter år runt om i världen? Jag vet inte, inte än, men min förhoppning med denna mastodonttittning är att jag om ett halvt dygn ska ha blivit lite klokare.

Har du sett den nya Les Misérables (2012) och har den i någorlunda färskt minne så kanske det underlättar för läsningen eftersom jag kommer dra en del jämförelser mellan den och filmerna jag nu ska se och har du inte sett den kanske det är på sin plats inom en snar framtid? Att den nya versionen är en ren musikal skrämmer många men sjungs det verkligen i alla dom gamla versionerna också?

Häng med på en liten resa i fransk fattigdom.

Someday, someday I´ll kill you. Jean Valjean (Richard Jordan) spänner ögonen i Javert (Anthony Perkins) när denne precis lagt till tio år på Valjeans redan långa straff. Fem år för att stjäla en bit bröd åt en svältande systerdotter är inte småpotatis.

I Les Misérables från 1978 får vi följa Valjean ända från första tanken på att stjäla denna brödbit, ända från att den lilla flickan kommer hem utan att ha hittat något att äta. Man kan säga att tjugo minuter in i den här filmen har vi kommit till samma plats i berättelsen som när filmen från 2012 börjar. Fortfarande har det inte sjungits en strof. Musiken är fin men inte den jag nu är så van vid och det beror på en enda sak: musikalen skrevs inte förrän 1980. Det fanns således inte någon ”rätt” musik eller nån anledning att sjunga heller för den delen.

Om jag jämför Anthony Perkins (Psycho-snubben) i rollen som Javert med Russel Crowe i den nya versionen så känns Perkins ännu mer iskall och väldigt ”dramaaaaatenskådespelande” för att uttrycka mig på ren svenska. Han agerar. Tyngd av stundens allvar att få vara med i en TV-produktion av Samhällets olycksbarn försöker han allt han kan och OJ vad det inte alltid blir trovärdigt.

Angela Pleasence spelar rollen som Fantine, den roll som Anne Hathaway gör i den nya versionen och det finns inte en likhet mellan dessa tu annat än frisyren. Det är samma tufsiga kortklippta eländeshår men Fantine i Pleasences tappning är rödhårig och tyvärr måste jag säga att utan I dreamed a dream-scenen (sången) så blir Fantine bara en ytterst blek birollskaraktär, nästan en statist. Detsamma hade kunnat gälla herr och fru Thenardier om nu inte Ian Holm spelat den excentriske värdshusägaren med sån gras att Sacha Baron Cohen blir en pajas i jämförelse.

Jag får känslan av att den här versionen följer boken till punkt och pricka. Den berättar allt i sakta mak, jag får tid att reflektera över eländet och det finns inte en millimeter ”lull-lull” eller ögongodis. Det är välgjort för att vara en TV-produktion och som jag ser det så är det bristen på bättre skådespelare som drar ner betyget, inte filmen i sig. Richard Jordan som Valjean är en k-a-t-a-s-t-r-o-f.

Hade jag inte sett den nyaste versionen – och älskat den – hade jag sannolikt aldrig kommit på tanken att se den här filmen och antagligen inte sett klart den om jag väl börjat. Nu blir den intressant av en annan anledning – ur jämförelsesynpunkt.

Tjugo år senare var det Bille Augusts tur att ta sig an denna klassiker och det var en film som svischade förbi mig på repertoaren utan att så mycket som viska ”seeee miiiiig”. Jag var hundra procent icke-sugen på att se den då, så icke-sugen att när jag (efter att ha sett nya versionen och upphaussat den till skyarna) fick ett tips från en bloggläsare att se filmen så hade jag glömt att den fanns.

Men det är klart jag letar upp den. Självklart gör jag det.

Jean Valjean i Liam Neesons version känns betydligt mer jordnära än Hugh Jackmans. Renare, snyggare, mer ”välgödd” (i betydelsen icke svältande) och nej, han sjunger inte. Ingen sjunger en enda ton i filmen, det är en ”vanlig” film även detta. Han vi mest känner som Barbossa, Geoffrey Rush, är den elaka polisen och jag undrar om det inte är han som är boven i dramat för mig, anledningen till att filmen saknar nerv. Han är liksom inte elak nog. Uma Thurman är Fantine, kanske aningens för vacker även som ful och Claire Danes spelar den vuxna Cosette helt oklanderligt.

Men vad är det som gör att jag inte blir ledsen? Vad är det som gör att Jean Valjeans liv inte känns fullt lika miserabelt här som i nyinspelningen? Är det musiken som gör skillnad? Ja, jag tror faktiskt det. Sången, musiken, tonerna, dom liksom biter sig fast i det omedvetna på ett sätt som enbart ord inte gör. Det är lättare att hålla ifrån sig någon som pratar om elände än någon som sjunger om det – även om det logiska vore det motsatta. Det är precis lika många stora namn i den här filmen som i den filmiska musikalversionen, det är ingen skillnad och att Reine Brynolfsson är med och spelar fransman på knackig engelska spelar inte heller någon större roll i sammanhanget. Jag tycker fortfarande att historien i sig är fängslande men det blir ingen världsomvälvande filmupplevelse.

Blott två år efter Augusts version var det dags igen och denna gång blev historien en miniserie gjord för TV.

Men gode gud så dåligt, vilken skymf det är att ens lägga ner tid på att se detta skräp. Gérard Depardieu spelar över som Jean Valjean och John Malkovich som Javert, hahahaha, kan den mannen göra annat än att just…spela över?

Dom har tryckt in lite halvstora namn i birollslistan men det gör tyvärr inte filmen mer intressant. Charlotte Gainsbourg spelar Fantine och Asia Argento är värdshusparets dotter Éponine och dom gör det dom ska och bör men inget mer än så. Det här är på gränsen till skrattretande.

Filmen börjar och slutar på samma ställe som i den nyaste versionen men den stora skillnaden är att det pratas genomgående och att det här är uselt. Ingen stämningsfull musik att tala om, inga sånger, inget bra skådespeleri. Det känns som att vilja men inte kunna. Även om det är en klassisk historia som många känner till och tydligen inte kan få nog av  *tittar mig i spegeln* så får den bara inte behandlas såhär lättvindligt. Jag blir fan förbannad.

Så länge det finns lagar som skapar helveten i vårt samhälle, så länge som män förnedras, kvinnor skändas och barn är rädda, så länge det finns okunskap, fattigdom och misär här på jorden måste historier som denna berättas.”

Victor Hugo, författaren till boken samhällets olycksbarn, hade rätt. Det här är en historia som behövs berättas och den kommer leva för alltid. Att filmversionen från 2012 blir svårslagen är liksom en annan femma.

Les Misérables – 1978 – Regi Glenn Jordan – 117 min

Les Misérables –  1998 – Regi Bille August -134 min

Les Misérables – 2000 – Regi Josée Dayan mfl- 173 min

jämfört med

Les Misérables  – 2012 – Regi Tom Hooper – 158 min

 

 

BATTLESHIP

Det var jag, mannen i mitt liv och min drillborr som skulle gå på bio.

Jag hade sett trailern till Battleship och fastnat för likheterna med Transformers, min snubbe hade sett trailern och gillade allt han såg och drillborren ville mest bara jobba extra.

Vi satte oss väl tillrätta i biografen. Jag förvånades över den låga åldern i salongen och att i princip samtliga därinne var av manligt kön men sen tänkte jag inte så mycket mer eftersom drillborren börjat sitt skift. Det svider litegrann till en början, det är ju aldrig kul att bli borrad i skallbenet men när jag ser en viss sorts filmer är det ganska skönt att lätta på trycket och liksom släppa ut dom små grå som fortfarande fungerar. Så jag låter drillborren hållas, jag håller upp en tom plastbunke och känner min hjärna rinna ut. Den ska få semester i dryga två timmar och det är en välbehövlig ledighet på många sätt.

Filmen kör igång och det är ett jäkla tjatter i salongen. Uppenbarligen är det många som är tokladdade på att se den och redan innan förtexterna är över har jag väst ”I wanna go hoooooome” till han bredvid mig. Han jag väser till kunde dock inte vara mer ointresserad. Han blinkade och sen skulle det ta över 120 minuter till nästa gång.

Bröderna Stone (Alexander Skarsgård) och Alex Hopper (Taylor Kitsch) kunde inte vara mer olika. Stone har tagit värvning vid flottan, han är ordentligt, fokuserad, välklippt och kontrollerad. Brodern är den totala motsatsen. Han har inget eget boende, han kvartar hemma hos Stone, är långhårig och lite dräggig och har inte den blekaste aning om vad han ska göra med sitt liv. När Alex fyller år firas han över en öl på krogen två bröder emellan och när han ska blåsa ut ljuset på Stones medhavda och hembakade (ååå) muffin med gul frosting (åhåååå) och önska sig något kliver en långbent blond skönhet in genom dörren. Självklart önskar han sig henne men det enda hon vill ha är en chicken burrito.

Då har jag blivit presenterad för tre av filmens huvudkaraktärer där den blonda Sam (Brooklyn Decker) är den tredje. Den fjärde är hennes pappa (Liam Neeson) som Amiral Shane, chef över flottan och pappa till Sam och den femte är Sams kvinnliga motsats Raikes, spelad av Rihanna. Hon är liten, vältränad och stentuff och trots att hon är jättesnygg och ensam kvinna på båten band alla dessa testosteronfyllda flottister så är det ingen som visar minsta intresse för henne. Dom har alltså lyckats göra henne till en fullkomligt okvinnlig truckflata och det är ju ett intressant drag. Kvinnan som gjort sig känd för att inte ta en ton med mer kläder på kroppen än en paljettbikini är tydligen het som en ispåse bara hon klär sig i kamobrallor och keps. Det säger en hel del om manusförfattarna Erich och Jon Hoebers kvinnosyn tycker jag, med eller utan en blodig drillborr i jackfickan.

Efter en halvtimmes introduktion kan man i alla fall säga att filmen börjar på riktigt. Dom metalliska gigantiska  utomjordingarna kraschlandar i vattnet utanför Hawaii, alla utom en som krockat med en satellit och hamnat fel och istället förstör halva Hong Kong. Men från denna krasch, från det att flottistövningen blir verklighet och att dessa militärer ska rädda världen finns det bara ETT tempo i filmen och det är fullt ös medvetslös. Det är ett fyrverkeri av effekter, det är en och samma bakgrundslåt som pumpar på hög volym och hade inte drillborren varit så grundlig i sitt yrkesarbetande så hade jag blivit skitirriterad på scenerna med Raikes, Alex och en snubbe till i en liten gummibåt, en gummibåt som knappt upplever minsta gung när detta metalliska MONSTER tornar upp sig från att ha varit gömd under vattnet. I verkligheten hade jollen MED besättning flugit en tvåhundra meter bakåt men i filmens värld blev Rihannas keps inte ens blöt.

Jag fingrar lite på borren, jag stoppar ner fingrarna i min lilla burk med varm hjärna, jag påminner mig själv om varför jag är här och att försöka njuta av idiotin istället för att ifrågasätta. Är det verkligen bara jag som tänker såhär? Jag tittar mig omkring lite försiktigt. Den unga killen framför mig med tunn hög surfarfrilla sitter och headbangar åt den tuffa musiken och håret skulle kunna vara en peruk från Mupparna. Till vänster om mig sitter en äldre man som lagt in säkert femton matskedsstora prillor sen filmen började – men inte spottat ut en enda och till höger om mig sitter min älskling med uppspärrade snustorra ögon.

Ett gäng åldringar gör entré i filmen och hux flux vänder allt. Från att filmen har varit något som i mina ögon ändå kan beskrivas som en Transformers-wannabe-light blir den nån form av Space Cowboys möter Griniga Gamla Gubbar möter nya Panta Mera-reklamen och jag kan inte sluta skratta. Jag kan inte. Det bara bubblar i hela bröstkorgen, filmen är så sjukt jävla korkad att jag inte kan hålla emot längre. Drillborren blir ledsen och känner sig överkörd men jag övertygar den om att inget borrande i världen, inget hjärnrens (ens med glasskopa) hade hjälpt, jag kan helt enkelt inte köpa vad som helst, det går bara inte. Jag kryper ihop och försöker hålla mitt gurglande för mig själv när jag i min högra ögonvrå ser något som skulle kunna vara tårar.

”Men….du…..gråter du?”

”Mmmmm. Lite kanske.”

Förutom en man ett par rader bakom mig som hamnat i en hostattack, en sån där det låter som om vederbörande ska få kräks i hela armvecket, är det knäpptyst i salongen. Filmens vändning funkade uppenbarligen på alla dessa män i varierande ålder. Det blev känslosamt, det blev kanske lite too much av det goda när rynkiga gamla gubbs ska hjälpa till att kriga mot plåtufos till tonerna av AC/DC´s Thunderstruck.  Själv skrattade jag tills filmen tog slut. Jag hade ONT i kinderna när jag gick ut från biografen. Det kändes som att jag fått skrattrynkor på utsidan av ögonen i dragspelssize och jag hörde hyllningskörerna, jag hörde att Battleshp var en ”skön film”, ”en klar fyra på en femgradig skala”, ”en höjdare” och jag fortsatte le.

Battleship är en film som visar att alla behövs. Unga, gamla, tjocka, smala, kvinnor, män, svarta, vita, blondiner och benamputerade och så långt är allt gott. Battleship är också en film som visar att min drillborr behövs och det är fine det med. Hjärndöda filmer har ett existensberättigande på många sätt men det underlättar att släppa taget och bara go with the flow. Nu är inte Batteship någon genomusel film men jag saknar Michael Bay. Bay är bäst i världen på att regissera denna typ av film och Peter Berg, Battleships regissör, är inte någon Michael Bay. För mig är han fortfarande den där snygga läkaren med överbett i Chicago Hope.

Det som jag hade svårast för med filmen är faktiskt skådespelarna. Mitt biosällskap höll inte med.

”Han var jättebra han den där killen som spelade Alex.”

”Tycker du?”

”Ja. Honom har jag aldrig sett förut.”

”Jo, det har du. ”

”Nej.”

”Jo.”

”I vadå?”

”John Carter.”

”John Carter?”

”Mmmmm. Filmen som du såg på bio härom veckan.”

”Vem spelade han där då?”

”John Carter.”

 

Fruar och äkta män

Jag tänker ofta att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang. Ofta i suspekta sammanhang. Ofta i suspekta privata sammanhang. Tänk så coolt det skulle vara.

Eller fluga förresten, jag skulle lika gärna kunna vara Den Osynliga Kvinnan, en sån som kan smyga runt lite här och var och liksom bara kika lite. Inte för att samla in skvaller, inte för att ha kontroll över någon utan mer för att jag är intresserad av hur människor beter sig och reagerar i jobbiga situationer. Att vara en osynlig fluga på fönsterbrädan på en välbesökt psykologmottagning vore alltså det ultimata.

Att se Fruar och äkta män är det närmaste känslan av den där flugan jag kan komma i filmsammanhang. Jösses, det här är naket och utlämnande så det nästan kliar på kroppen men ändå är det härligt på nåt underligt vänster. Vem skulle kunna få ihop en sån här historia och göra den så hysterisk och så kul och i samma andetag så otäckt mänsklig som mannen som gett gestaltterapi ett ansikte, Woody Allen?

Filmen börjar med en parmiddag som urartar på ett sätt som sällan ses på film. Två gifta par ses i det ena parets lägenhet (Judy Davis är gift med Sydney Pollack och Woody Allen med Mia Farrow) för vidare promenad till en restaurang. Då berättar paret Davis/Pollack att dom ska separera, men lugn bara luuuugn, vi är sams, vi är eniga, vi gör det här i samförstånd. Men Mia Farrows Judy kan inte hålla sig lugn. Hon bryter ihop, hon får totalt spel och kan inte sluta älta detta vare sig under middagen eller senare på kvällen när dom kommer hem. Sängkammarscenen mellan dom två hyperneurotikerna Farrow och Allen är så mitt-i-prick att jag bara sitter och ler varenda gång jag ser den. Herregud, är det SÅ kvinnor är? tänker jag för att i samma sekund fundera på om dom flesta män på insidan egentligen är som Woody. Sen skrattar jag högt och hjärtligt åt hela mänskligheten för vi är bra larviga ibland allihop.

Precis som vanligt i Woody Allens filmer så är det han själv som hugger den yngsta och snyggaste donnan (i det här fallet Juliette Lewis) men alla karaktärer får ungefär lika mycket plats förutom ett övervägande fokus på äldre män som lämnar sina äldre fruar och byter ”upp sig” till en yngre kärlek men samtidigt ”ner sig” i mentala utvecklingsmöjligheter. Hur som helst, det är relationsförvecklingar i vartenda hörn, högt och lågt, passionerade och krystade, fina och kanske inte lika…fina. Det är barnlängtan och singelnyfikenhet och det är den där frustrerande känslan av att gräset nog faktiskt ÄR grönare på andra sidan och det är bara att sätta sig väl till rätta i soffan och hänga med på åkturen.

Jag återkommer till min fluglängtan, till det här med mitt intresse för att skrapa på ytor. Woody Allen är fenomenal på ytskrap. När han får till det som här så vill jag hellre vara ett microchip och  bli inplanerad i hans hjärnbark. Jag tror han är ett helvete att leva tillsammans med men han är ett unikum vad gäller att skriva filmmanus OCH att suga musten ur och skrapa hudflikar på sina skådespelare.

I den här filmen är det som att han osthylat bort hela övre hudlagret på både Mia Farrow och Judy Davis, dom är helt gränslösa, helt makalösa, modiga. Lika modiga som om dom suttit hos psykologen och pratat om sina innersta tankar och samtidigt vetat om att en okänd osynlig kvinna satt skräddare på golvet och lyssnade – och det skulle ju aldrig hända. Men här händer det. Plötsligt liksom. Som en trissvinst.

Unknown

Det är samma visa i februari-mars varje år. Schlagerfestivalen drar igång och i soffan sitter mängder av oss, nynnar med och säger samma sak: ”Meeeeh, den här har jag hört förut. Det här är ju ingen NY låt!” Och precis så är det. Att skriva en låt som känns egen och aldrig-förut-hörd är ingen enkel match.

Att skriva ett filmmanus som sticker ut i mängden är inte heller så lätt och där kan man göra på två sätt som manusförfattare. 1. Vrida sin hjärna ut och in och försöka sätta sitt personliga bomärke i filmhistorien. 2. Agera kleptoman och snatta friskt från redan gjorda – och framgångsrika – filmer.

Bakgrunden till filmen Unknown är Didier Van Cauwelaerts roman Out of My Head. Vad han tycker om filmen har jag ingen aning om men om det var jag som hittat på denna historia skulle jag slå mig själv i ansiktet med en såndär elektrisk getingsmällare. Jag skulle inte göra det för att boken/filmen är urbota jättedålig, jag skulle göra det av rent självhat för hade jag inte bättre fantasi än att laga middag på gamla sopor så skulle jag nog göra nåt annat med min fritid.

Historien kretsar kring den snygge doktorn (Liam Neeson) och hans unga vackra fru (January Jones) på besök i en europeisk huvudstad (Berlin) där invecklade turer avlöser varandra och det tjoffas på med spänningsmoment i form av ajaj, nu glömde han portföljen på flygplatsen och shit, vad jobbigt, han är PASSLÖS, hur ska han nu komma hem?

Det är jättemycket Frantic över Unknown och det är en hel del Jagad men det dom båda filmerna har som Unknown saknar är Harrison Ford. Liam Neeson har i mina ögon helt klart passerat bäst-före-datumet och han känns bara gammal och väldigt väldigt trött och har ett rörelsemönster som påminner väldigt mycket om Peter Habers Martin Beck.

Nu låter det som att jag torrkör motorsågen i väntan på den stora stubben men nejdå, inte idag. Unknown må vara en ganska hjärndöd film men även hjärndöda filmer kan vara underhållande ibland.  Den är alldeles på tok för lång (113 minuter), det är en konstig och ganska korkad plot men hey, det funkar. Unknown är helt okej som tidsfördriv. Jag glömde bort den direkt när eftertexterna började rulla men jag tänkte å andra sidan inte på all världens elände under tiden, jag tänkte inte ens på jobbmöten och semesterplaner. Hjärnan dog en stund och det var skönt men nån repris blir det inte. Unknown är ett once-in-a-lifetime experience som jag redan sett många många gånger förut.

Filmen har biopremiär på fredag (17 juni).

TAKEN

Snygg framsida.
Snygg Liam Neeson i skinnjacka.

Storyn känns spännande: en engagerad och ofrivilligt frånvarande pappa som dessutom är fd CIA-agent ringer sin unga dotter som är på semester i Paris med en kompis fast hon inte får och mitt under samtalet hör han hur dottern och kompisen blir kidnappade. Då sätter han sig på ett flyg till Paris och börjar leta upp bovarna han bara hört rösterna på och får så småningom reda på att han har fyra dagar på sig att hitta tjejerna innan dom ska säljas vidare som prostituerade till nåt skumt land.

Visst låter det okej, men inget kunde vara mer fel. Taken är lika rutten som fallfrukt på gräsmattan efter tre veckors ihållande höstregn. Taken är ett hånskratt rätt upp i ansiktet på alla oss som inte nödvändigtvis tror att en hög placering på videotoppen är detsamma som en sevärd film men som ändå aldrig slutar hoppas.

Eftersmaken av Taken är lika äcklig som lukten av en 20-sekunders rödvinssåssmygare.
Se inte det här – ät skit istället. Det är godare.