Jag trodde att jag gillade Katherine Heigl när jag såg henne ”agera” mot Seth Rogen i ”komedin” På smällen. Det gjorde jag inte.
Jag gav henne en andra chans i 27 dresses och där passerade hon nålsögat med hårfin marginal.
Några månader senare dök hon ner i dyn igen när hon återigen försökte sig på att ”agera”, denna gång mot ”karaktärsskådespelaren” Ashton Kutcher i pissrullen Killers. Hon dök ner så hårt att det knappt gick att skönja trampdynorna.
Nu VET jag att jag inte gillar henne. Jag VET det. Ändå sitter jag här och har kollat på ännu en bortom medioker ”komedi” med henne som leading lady.
Jag blir så jävla trött. Jag blir trött på henne men mest av allt på mig själv. Det är ju som att springa med huvudet före rätt in i en tegelvägg gång på gång på gång och inte fatta att man måste ta på sig en hockeyhjälm för att överleva klungan med bulor.
Jag kan lova en sak. Det kommer aldrig aldrig aldrig någonsin att dyka upp en ”Veckans Heigl” här på bloggen. Aldrig.
Nej.
Never.
Jag säger NEJ till det och ett nej är ett nej alldeles oavsett röstläge.
Hörs det att jag skriker?
