Fredagsfemman # 91: Tips på skräckfilmsrelaterade utstyrslar till Halloweenmaskeraden

5. Det enkla är det ruskiga

Att som filmnörd gå på maskerad är tacksamt. Det går alltid att leta fram nån suspekt biroll som passar ens garderob och förhoppningsvis är det nån mer filmnörd på partyt så att nån förstår storheten i kostymen. Men att som filmnörd gå på Halloweenmaskerad kräver nåt alldeles extra och det där extra behöver inte på något sätt vara påkostat a la Freddy Kreuger-mask på Buttericks, nejdå, det finns smartare alternativ, läskigare och framförallt mer kreativt. Klä ut dig till någon av psykopatmördarna i Michael Hanekes Funny Games till exempel. Kan det bli bättre? Kostymen är dessutom dansvänlig till skillnad mot många andra.

[Såhär gör du: Gräv lite bland sommarkläderna. Försök hitta ett par cityshorts och en vit tröja, gärna ren. Har du ett par seglarskor är lyckan fullständig. Gå sedan till en välsorterad färgbutik och be att få köpa ett par äggplockarhandskar. Ja det var det.]

.

.

4. Linda Blairs snurrande huvud

Alla människor som sett Exorsisten tycker den är läskig. Hundra procent. Även om man inte sett Exorsisten så vet man vem Linda Blair – och att hennes huvud snurrar. Att få till nåt som efter X antal drinkar kommer uppfattas som en CGI-kostym är alltid raggvänligt på maskerad även om du ser ut som en lerigt missfoster.

[Såhär gör du: Köp en billig peruk på nätet, gärna ordinär råttfärgad. Smeta in peruken i matolja, gegga in lera och oboypulver och tupera sedan peruken i lämplig volym. Sminka ansiktet vitt med zinkpasta och se till att ha rediga påsar under ögonen, antingen framjobbade med hjälp av sömnsvårigheter under en längre tid eller ditmålade med mörk ögonskugga.  Ta ett självporträtt med mobilen och skriv ut bilden i svartvit  i A4-format. Klistra fast den på baksidan av peruken. Använd den enklaste av alla enkla utklädningskläder, ett lakan – gärna svart – som du klipper ett hål i för huvudet. Stå sedan aldrig still. Snurra oavbrutet under minglet och succén är given.]

.

.

3. En blodig Carrie

I vissa filmer ser blod ut som ketchup. I vissa fall som hallonsaft och i vissa som lingonsylt. Ja, du ser ju! Kan det bli enklare och billigare än att klä ut sig till Stephen King´s Carrie?

[Såhär gör du: Ta på dig enfärgade och oömma kläder, gärna figurnära, tajta eller urvuxna, alternativt ett nattlinne.  Ställ dig i badkaret/duschen. Håll händerna rakt ner och blunda. Be en kompis tömma en Heinz Chilisås familjesize ner över skallbasen på dig, gnid sedan in lite lingonsylt i hårbotten. När detta torkat till kan du med fördel tömma en liten flaska oblandad Fun Light Raspberry också, just for the fun of it. Se till att du och kläderna torkar till en aning innan du går iväg till kommunala färdmedel eller sätter dig i bilen.]

.

.

2. Ta med ett random barn till festen

Jag fortsätter att oförtrutet hävda att bland det läskigaste som finns på film är små lugna barn med isande och stadig blick. Det är nåt psykopatiskt otäckt med dessa ungar som inga monster i världen kan bräcka.

[Såhär för du: Har du en god vän som ska gå på Halloweenfest men saknar barnvakt – erbjud dig. Ta sedan med vännens barn på den maskerad du ska gå på. Förutom barnets vanliga kläder kan det behöva en parkas. Kamma sedan barnets hår fem-tio minuter för länge. Fördelen med denna typ av maskeradattiralj är att man kan gå hem innan festen spårar ur och man kan köra egen bil. Nackdelen kan vara att barnet har tråkigt och kanske beter sig aningens mer som ett ”vanligt barn” än hen borde göra som ett Damien-Omen-utklätt maskeradbarn, men det är smällar man får ta. ]

.

.

1. Majskolv

Alltså. Såklart. Ingenting är läskigare i en skräckfilm än ett majsfält. Det dyker alltid upp varelser av nån sort där, mördare, skitläskiga bleka barn, rymdmonster och det enbart på grund av att majs har världens bästa blast att gömma sig i. Dessutom är det skönt ”hipstrigt” att dyka upp på en maskerad i en noll procent uppenbar outfit men ändå vara coolast OCH läskigast på festen.

[Såhär gör du: Köp ett grönt underställ och en tub dunderklister, typ PL 400. Klistra fast ett par hundra tennisbollar på kläderna. Klipp ut stora blad ur någon överbliven tapetrulle som du sprayar gröna. Klistra fast dom ovanpå tennisbollarna. Drick dig sedan salongsberusad lite snabbt så att du kan stå och liksom vaja i vinden, cornfield style.]

Dagen till ära har även Filmitch gjort en fredagsfemma. Kolla här vad han skriver om för ruskigt.

EXORCISTEN

Vad jag förstår gick det till såhär.

Det var 1949 som den då 21-årige William Peter Blatty beger sig ut för att köpa en dagstidning.  I denna tidning stod det en artikel om en pojke, en 13-årig besatt pojke från Maryland och nånstans i hjärnbarken fastnade denna historia hos Blatty. 1971 skrev han boken The exorcist och senare även manuset till filmen med samma namn.

Men boken (och filmen) handlar inte om en 13-årig pojke utan om en 12-årig flicka vid namn Regan (Linda Blair). Regans mamma Chris (Ellen Burstyn) är skådespelerska och jobbar på en filminspelning i Georgetown. Med sig har hon sin dotter och en assistent. Dottern insjuknar i någonting oförklarligt och läkarna står villrådiga. Deras enda gissning är att det har något med hennes mentala status att göra, men dom vet inte, inte egentligen.

Chris vet inte vad hon ska göra men kontaktar prästen Damien Karras (Jason Miller) som har börjat vackla lite i sin gudstro och han  i sin tur kallar på en exorsist: Fader Merrin (Max von Sydow). Fader Merrin har precis varit i Egypten och varit med på utgrävningar där han sett att djävulska hemskheter är på väg att hända i städer som….Georgetown och det är verkligen en sanning med modifikation. Lilla Regan är nämligen besatt och det ger sig uttryck ingen normalt tänkande människa ens hade kunnat fantisera ut.

Alltså, det är få filmer som får mig att på riktigt hålla andan så länge att jag nästan ser ut som en smurf i ansiktet. Exorcisten kan med sitt  krypande långsamma tempo skapa en stämning så otäck att den nästan går att skära i med kniv. Dom religiösa bitarna är både obehagliga och excentriska (och då tänker jag specifikt på scenen när Regan onanerar med ett krucifux som fick många att sätta popcornen i halsen) och effekterna är så långt från datoranimerat CGI-krafs man kan tänka sig.

Det här är rysligt spännande, det är gåshud, det är äckelpäckel, det är ondska, svordomar, krypande läskigheter och det är en filmklassiker utöver det vanliga. Skådespelarna lämnar ingenting i övrigt att önska, inte ens Ellen Burstyn (syftar på gårdagens recension). Max von Sydow blev Fader Merrin med hela världen, Linda Blair blev liksom Inger ”Pippi” Nilsson för evigt sammanlänkad med sin barnroll och jag, jag blev kräkkänslig på kuppen. Så kan det gå.