Green Book, alltså. Vad är nu detta? En oväntad vänskap fast utan rullstol? Nja, jo, njeeeej. Jag kan förstå jämförelsen (eftersom jag precis gjorde den) men även om grundförutsättningarna är lika, dvs två män med olika hudfärg som mot alla odds blir vänner, så handlar Green Book även om just den där gröna boken. En bok som känns helt obegriplig att den fanns för bara dryga femtio år sedan.
Mellan 1936 och 1966 fanns Green book i USA, en bok som hette ”The Negro Motorist Green Book” och som visade vilka vägkrogar och motell som tog emot afroamerikaner. Det känns som 1500-talet när man tänker på det men det är alltså typ 1950 vi pratar om nu!
Mahershala Ali spelar Dr Don Shirley, en pianist modell fantastisk som ska åka runt i den amerikanska södern på turné. Han är mer än välkommen för spelningar i konsertlokaler (för vit rikis-publik) men när han ska försöka äta middag i omgivningarna blir det tji. Han anställer Tony Lip (Viggo Mortensen), en hårdhudad, skrupelfri och för närvarande arbetslös dörrvakt med italienska rötter som chaufför och ”allt i allo”. Åtta veckor non stop på vägarna tillsammans i samma bil. Klart dom blir vänner och klart vi kommer få se oscarsjuryflirtande med både ticks och slick runt munnen. Att Viggo har förärats med en kulmage borde inte vara förändring stor nog för en nominering.
Visst är Green Book en bra film, det tycker jag MEN jag tycker också att den är så ohyggligt snäll och slätstruken att jag glömt bort den en kvart efter att den var slut. Mahershala Ali är lugn, trygg och majestätisk och Viggo Mortensen spelar över och försöker få till italo-accenten utan att det blir lökigt. Men det BLIR lökigt för jag köper det inte riktigt. Det känns dessutom som att detta är en historia berättad tusen gånger ÄVEN om den är viktig att nöta in på alla sätt och vis. Men nötning gör ungefär lika mycket för en film som tjat gör för kärleken.
