Att se om gamla klassiker är som vi alla vet vanskligt. Åren går och det är inte alltid effekter består. MEN, om det är nånting som kan krydda upp den mest bleka omtittning så är det nostalgi, det är en känsla som verkar vägra devalveras.
The Terminator har trettioett år på nacken och den håller imponerande bra fortfarande. Den har ett slags ödesmättad stämning som gör att den känns tidlös trots att kläder, frisyrer, musik och miljöer är så 80-tal att det nästan blir självlysande. Jag gillar att Arnold är bad guy, att han bara går omkring och är stor, tyst och effektiv. Han är faktiskt rent otäck kan jag tycka.
Linda Hamilton har en uppfönad fluffrisyr som verkar leva sitt eget liv men jag tycker hon är fantastiskt castad som Sarah Conner, både här och i uppföljaren. Hon är liksom inte med för att vara halvnaket ögongodis med klonkande överdimensionerade örhängen, hon är Sarah Connor – bara – punkt.
Michael Biehn som Kyle Reese är också bra. Han fyller sextio nästa år, det är lite svårt att greppa, han känns som en såndär evigt-ung-människa, som Johnny Depp, Brad Pitt, Leonardo Di Caprio och Keanu Reeves. Hans karriär har inte gått från klarhet till klarhet direkt men jag hoppas att ryktet stämmer att han ska vara med i Neill Blomkamps Alien-film (kommer 2017) och reprisera sin Dwayne Hicks-roll från Aliens.
Annars då, hur står sig The Terminator om jag jämför då och nu? Den landar glädjande nog på precis samma betyg och av precis samma anledning: det är en jättebra film!
