”Mammaaaaa……”.
Dottern tittar på mig i biomörkret med såna där rådjursögon. Hon ser ut precis som jag känner mig. Bedjande. Frågande. Hjälplös. Förundrad. Irriterad. Fascinerad.
Ja, precis, fascinerad. Jag blir fascinerad när jag tittar mig omkring och ser en liten men välfylld biosalong, det är fredagkväll, det är snofsiga relativt unga människor, många par. Jag kan nästan lova att vi alla är där på grund av Lost in translation, Sofia Coppolas alldeles ypperliga film från 2003. Men det är tio år sen nu och mellan Lost in translation och The Bling ring ligger Marie Antoinette och Somewhere som ett litet pärlband av medelmåttiga besvikelser. Jag tror vi är många som vill bli trollbundna av Scarlett Johansson och Bill Murray igen, i alla fall känna känslan av den Sofia Coppola-magi som vi vet finns men som verkar vara ofantligt svårt för henne att plocka fram igen.
”Mamma….vad är det vi tittar på?”
I mars 2010 skrev Nancy Jo Sales en artikel i Vanity Fair som heter The Suspects Wore Louboutins (finns att läsa här). Ett gäng tjejer – och en kille – hade gjort inbrott hos Paris Hilton, Lindsay Lohan (och några andra kändisar i samma liga) och nu hade dom åkt fast. Självklart ville Nancy Jo skriva en beskrivande text om detta. Anledningen till varför Sofia Coppola ville göra en film om händelserna hade jag kunna förstå men som filmen är gjord måste jag säga att anledningen är döljd i mörker.
Filmen har fem huvudkaraktärer. Rebecca (Katie Chang) är gängets iskalla centralfigur, Nicki (Emma Watson) är den extremt överspelande ytliga bitchen, Chloe (Claire Julien) ligger med nattklubbsägaren Ricky (Gwen Stefanis snubbe Gavin Rossdale) och Sam (Taissa Farmiga, nej hon är inte Veras dotter hon är hennes syster) håller sig lite mer i bakgrunden, hon känns som den mest normala av tjejerna. Sen är det Marc (Israel Broussard), killen som har svårt med kompisar och självbild, som nyligen bytt skola och som av en slump snurras runt Rebeccas långfinger och tror sig få en vän för livet. Fyra tjejer och en kille. Vem hamnar i fokus? Gissa EN gång.
”Mamma….det här är ju….jättedåligt.”
Ja det är det. Det är på riktigt jättedåligt. Det kanske kan vara spännande att se ett första inbrott, få en inblick i Paris Hiltons walk-in-closet eller Orlando Blooms Rolexsamling men när ett inbrott blir två, tre, fyra, fem, sex, alltså, jag gäspade käkarna ur led. Att dom åkte fast vet man ju, det är tydligt redan i inledningen på filmen. Att Sofia Coppola dessutom gör misstaget (?) att låta fokus hamna på den enda killen i sammanhanget, då blir jag nästan förnärmad.
Varför tjejerna gör det dom gör får man gissa sig till, ana, tänka logiskt, tro. Varför killen gör som han gör får vi veta, vi får lära känna honom, hans fel, brister och bra sidor. Varför är Marcs insida mer intressant än Rebecca, Nicki, Chloe och Sams? Jag fattar det inte. Sofia Coppola hade med enkelhet kunnat skriva manuset annorlunda, vridit till det om så bara en aning för att förstärka tjejerna som människor i filmen. Istället för att forska i varför dom behöver all denna bling-bling, varför det glamourösa livet lockar så till den milda grad att dom gör sig själva till kriminella och vad det är som gör dom så banala så låter hon dom vara, låter dom förbli nickedockor, barbiedockor, våp. Det är jätteirriterande tycker jag. Eller så finns det en tanke i att vara lika banal som världen hon ska filma men då förstår jag inte djupet i Marcs karaktär.
”Det här är en etta och ju närmare hem vi kommer desto starkare blir den. Alltså starkare som att den blir svagare. En super-etta!”
Dotterns dom är inte nådig. Inte min heller. Min första tanke på väg ut från biografen var: ”Herregud. Stryp mig.” När timmarna går lägger sig det värsta men kvar blir minnet av en ruggigt illa skött produktion, av personregi som banne mig är skrattretande usel (Emma Watson, kom igen!), av en historia som i sig faktiskt inte är så intressant, i alla fall inte om man inte ids gräva lite bakom skalet på dom medverkande. Något som hade kunnat bli en psykologisk odyssé i 2010-talets L.A-socitet blev istället en klassisk latmask-idé. Den höll inte. Pengar kan köpa mycket men inte genuint engagemang.
16-årig dotter:
Jag:
(men tvåan är så svaaaaag så svaaaaaag, yttepyttesvag faktiskt)
Fripps filmrevyer och Jojjenito har också sett filmen. Tyckte någon av dom som jag? Även filmbloggen Allvarligt talat har sett filmen.
Mean Girls är en film som – har jag förstått – är jättestor och väldigt omtyckt i stora kretsar, alltså inte bara bland tonårstjejer, det finns en och annan medelålders man som trillat dit också. Den har till och med en egen dag: 3:e oktober!