Etikett: Linus Wahlgren

Publicerat

TRAGEDI PÅ EN LANTKYRKOGÅRD

Som man bäddar får man ligga kanske Puck (Tuva Novotny) tänker? Eller så gör hon inte det, jag vet inte riktigt. Men hon blir bra svartsjuk i alla fall när den unga välsminkade Barbara (Katia Winter) visar äkta maken Eje (Linus Wahlgren) mer än lovligt mycket uppmärksamhet – och Eje besvarar detta.

Den sista filmen i denna första omgång (kommer det fler ?) av filmatiseringar av Maria Langs böcker utspelar sig i kyrkomiljö, bland präster, kyrkligt aktiva unga och snipiga kärringar (typ Sissela Kyles Tekla). Självklart är det ond bråd död inblandad, hemliga relationer, lögner och skit, varför ändra ett vinnande lag liksom?

Efter 6 X 1,5 timme med detta gäng vidhåller jag att filmerna är grundmysiga på ett sätt som gör att jag ser dom mer som långa TV-serieavsnitt än som långfilmer. Och det är ett BRA betyg. Jag vill ha mer och det trodde jag ALDRIG när jag började titta på första filmen. Välgjort, fläckfri scenografi och Tuva Novotny är grym!

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.
Fjärde filmen kan du läsa om här.
Femte filmen kan du läsa om här.

Publicerat

FARLIGA DRÖMMAR

När en Nobelpristagare i litteratur Andreas Hallman behöver hjälp med att skriva boken om sig själv (???) får Puck (Tuva Novotny) det ärofyllda jobbet.

Att det ingick att vara i princip inlåst på den stora herrgården tillsammans med författaren aka Den Store och Otrevlige Patriarken Hallman (Claes Ljungmark), hans hunsade fru (Siw Erixon) och deras tre barn (Simon J. Berger, Vera Vitali och Joel Spira) visste hon nog inte. Eller så gjorde hon det. Dom enda utomstående Puck träffar på är husläkaren Isalnder (Peter Carlberg) och Jons (Joel Spira) hustru Cecilia (Hanna Alström).

Självklart är den en i familjen som mördas, såklart är Puck den första som kommer till platsen och givetvis hör hon den mördade väsa ”mord” precis innan hen drar sin sista suck. Kroppen begravs innan den knappt hunnit kallna och att någon polis skulle tillkallas kommer inte på tal men Puck lyckas snika till sig ett telefonsamtal till sin äkta man Eje (Linus Wahlgren) och han kontaktar deras gemensamma vän och kriminalpolisen Christer Wijk (Ola Rapace) som nästlar sig in i det Hallmanska hemmet.

Om man kan bortse från den mycket underliga i att ett gäng vuxna människor i princip lever under husarrest och att alla beter sig som bittra as så är det här en ganska spännande mordhistoria. Svaret på frågan om vem den skyldige är böljar fram och tillbaka bra länge och det blir aldrig ointressant. Sen händer det lite spännande grejer i Pucks privatliv som ger ett extra plus åt filmen och som gör att jag vill se hur filmmakarna tar det vidare i nästa film.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.
Fjärde filmen kan du läsa om här.

Publicerat

ROSOR, KYSSAR OCH DÖDEN

Kvinnokarlen och polismannen Christer Wijk (Ola Rapace) verkar ha hittat kvinnan i sitt liv och ska förlova sig. Kvinnan, Gabriella (Lisa Henni), bor i Rödbergshyttan och det är där festen ska hållas men Gabriellas farfar hittas död och skrapar man lite på ytan bubblar sexuell frustration under huden på varenda boende i detta lilla samhälle.

Puck och Eje Bure (Tuva Novotny och Linus Wahlgren) är självklara gäster på festen och Pucks knivskarpa intellekt i kombination med en förmåga att alltid befinna sig på rätt (eller fel) plats vid rätt (eller fel) tillfälle gör att hon återigen får (kan) vara med och hjälpa till att lösa detta mysterium.

Just denna film har dock ett mysterium som engagerar mig föga. Det här är första filmen i den här serien som känns lite oinspirerad, nästan tråkig bitvis.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.

Publicerat

INTE FLERA MORD

Nu vet jag SÅKLART att det är en film jag tittar på och att skådespelarna SPELAR karaktärer MEN jag har svårt att tänka mig en mamma och en pappa mer otäcka och iskalla än Niklas Falk och Maria Kulle.

Här spelar dom Margit och Wilhelm Holt och jag får hurven längs hela ryggraden när dom är i bild, fy fan vad som båda kan konsten att spela onda.

En mördad person hittas i en trädgård där nygifta Puck (Tuva Novotny) och Eje (Linus Wahlgren) befinner sig på en liten semester. Tänka sig vad dom lyckas hamna i händelsernas centrum hela tiden va?

Den här filmen lyckades inte dra igång blodcirkulationen nåt nämnvärt MEN precis som när det gäller Beck-filmerna har denna filmserie något odefinierbart mys över sig som gör att filmerna blir sevärda även när dom inte är toppenbra.

Nu har jag sett tre filmer och det är tre filmer kvar. Fullt godkänt medelbetyg än så länge.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här. 

Publicerat

KUNG LILJEKONVALJE AV DUNGEN

När en brud inte dyker upp på sitt eget bröllop kan man ana ugglor i mossen, en räv bakom örat, en häst som rymt från stallet och alla möjliga floskler som innefattar djur. När denna brud dessutom hittas död någon dag senare osar det katt nåt alldeles ordentligt. Och lika självklart som att man säger Amen i kyrkan är Puck (Tuva Novotny) och hennes fästman Einar (Linus Wahlgren) gäster i kyrkan och hamnar mitt i detta sammelsurium av skumraskfolk, lögner och döingar.

Det här är den andra filmen baserad på Maria Langs böcker med Puck i byxor i huvudrollen, tjejen som inte riktigt passar in i dåtidens kvinnoideal när en ”riktig kvinna” skulle gå hushållsskola och sköta man, barn, hus och hem istället för att yrkesarbeta eller ha egna intressen och detta i samma sekund som hon sa ja framför prästen. Så att Einar friat till Puck är inte helt enkelt okomplicerat. Hon vill inte ge upp sina studier i Uppsala och hon hatar att tvätta och stryka.

Det mest intressanta med dessa filmer (eller i alla fall dom två jag hittills sett) är inte på något sätt mordhistorien, jag skulle säga att det är precis allting annat. Jag bryr mig inte ett dugg om vem som mördat och varför men känslan av att vi faktiskt kommit väldigt långt i jämställdhetsfrågor känns behaglig i magen. Kanske var det inte detta som filmmakarna hade i åtanke men för mig blir det en extra dimension till en rätt mysig filmstund.

För ja, även denna film är mysig. Lugnt tempo, fina miljöer, bra skådespelarprestationer främst av Tuva Novotny, Linus Wahlgren och Ola Rapace och skön musik. Inte pjåkigt alls trots en långsökt och krånglig titel men vill man citera Gustaf Fröding är det väl lika bra att göra det ordentligt?

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.

Publicerat

MÖRDAREN LJUGER INTE ENSAM

Okej. Såhär ligger det till.

Jag aktiverade mitt Viaplaykonto igen efter en längre paus. Det regnade ute, alltså regn-REGNADE och jag hade en ledig eftermiddag som jag kunde spendera ensam i soffan om jag ville. Det var mörkt ute fast det var ljust, jag fick nåt ryck och fixade en stor instagramvänlig kopp te (men utan att fota den, jamenvisstsörru) och jag klickade runt på denna streamingtjänst med en vilja att se om en bra film, alternativt hitta något enkelt men mysigt, något….familjärt. Jag orkade helt enkelt inte ta in en klurig story.

Då mindes jag att min kollega Hanna pratat om Maria Lang-filmerna, dom som utspelar sig på 50-talet nånstans och att dom var välgjorda och sevärda, betydligt bättre än ”man” kanske trott – och ”man” i det här fallet är alltså jag. Jag har verkligen inte haft höga tankar om dessa filmer, snarare har jag fastnat i tankefåran att det behövs skämskudde modell Godzilla för att ta sig igenom tramset. Men…jag och min magkänsla är BFF:s så jag kröp upp i soffhörnet och drog igång den första filmen i serien, Mördaren ljuger inte ensam, med Tuva Novotny i huvudrollen som Puck Ekstedt.

Puck var det ja. Och Einar. Och Christer. Och Viveka. Och Lil. Och Ann. Och Marianne. Men mest Puck. Puck är litteraturdoktorand i Uppsala och hon blir bjuden av sin handledare Rutger (Gustaf Hammarsten) till hans sommarstuga på en ö över midsommar. Med på ön är även en handfull av Rutgers andra vänner och när en av dom hittas mördad behöver man inte vara Miss Marple för att fatta att mördaren är en ibland dom – och kvar på ön. Puck tillkallar polis och Christer Wijk (Ola Rapace) dyker upp.

Alltså, det här var tamejtusan riktigt mysigt! Och framförallt var det precis vad jag behövde. Skön sommarkänsla filmad med retrofilter från ett Sverige som inte längre finns. Männen bär hatt, kvinnorna har knytblus och vågigt hår och det röks inomhus. Riktigt trevligt faktiskt. Tänk bara att filmen avslutas med orden: ”Nu är jag på lekhumör.”

Å andra sidan, det är jag med. Lika bra att ge sig i kast med film nummer två.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: FILMEN G (1983)

Kim, Robban och Alexander, fanns det tre coolare killar 1983?

Kim (Niclas Wahlgren), den snygga blonda killen som var ihop med coola Mia (Ulrika Örn) som körde lätt motorcykel och hade stora vita plastörhängen. Robban (Joakim Schröder), flumdrutten som hoppat av skolan, driver omkring, röker hasch, drömmer om ett interrail-kort och vägrar ta ansvar för sitt liv. Alexander (Sebastian Håkansson) är sångare i bandet BARN som spelar på fritidsgården i Bredäng och drömmer om ett skivkontrakt.

När jag såg den här filmen på bio var jag 10,5 år och så galet mottaglig för allt filmen stod för. Musiken, Stockholm som den häftiga ouppnåeliga storstaden, ungdomsproblematiken, alla relationer, kärlek, en sur mamma (fast nu ser jag inte Ewa Fröling som sur, mer som normal). Filmens huvudkaraktärer är 16 år men kändes så himla vuxna när jag såg dom då och nu när jag ser filmen som vuxen tycker jag faktiskt precis detsamma. Kim, Robban, Alexander och Mia är i samma ålder som mina barn är nu – bara en sån sak – men dom känns betydligt äldre än dom 16-åringar jag känner.

Det är otroligt svårt att titta på den här filmen objektivt. Jag får såna flashbacks och känner nostalgimys i hela kroppen när jag ser filmen att jag bara vill limma fast mina kids i soffan och tvinga dom att titta, försöka få dom att förstå storheten i Filmen G. Inget av detta kommer hända. För mig och min generation är Filmen G en milstolpe, en anledning att tapetsera väggarna med Okej-planscher och att ha texterna till Nattens dockor, Tre tusen meter och Sexhets i ryggmärgen. För alla andra är det här troligen bara trams eller möjligen ett intressant tidsdokument.

Regissören Staffan Hildebrand gjorde tre av det svenska 80-talets ungdomsklassiker, denna, Ingen kan älska som vi och Stockholmsnatt men det är bara G som funkade på mig och SOM den funkade! Soundtracket på LP-skiva spelades repig och jag läste allt jag kom över om skådespelarna. När jag flyttade till Stockholm och började gå på 80-talsklubbar på Kolingsborg trillade poletten ner. Det var DÄR på DEN scenen som Nürnberg 47 gjorde entré och spelade Hundarna brinner! Hade jag vetat som tioåring att jag skulle vara en del av Stockholms uteliv nåt decennium senare hade jag antagligen svimmat.

Jag tycker Filmen G håller förvånansvärt bra fortfarande. Den visar en ungdomskultur som fortfarande finns, dock i andra kläder och med andra prylar men frågeställningarna blir knappast omoderna. Visst är min åsikt färgad av nostalgitrippen men den varken kan eller vill jag sudda ut. Det här är min barndoms första stora ungdomsfilmsupplevelse och en sådan sitter alltid kvar, lite som ett ärr som inte kliar. Lite som ett minne över vem man var då.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2014:

Den här filmen är en del i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag hoppas det rätt in i 1984.

 

Publicerat

Svensk söndag: HUNDTRICKET – THE MOVIE

År 2000 kom kortfilmen Hundtricket med manus av Christian Eklöw och Christopher Panov och regisserad av sistnämnde kille. Det blev en bra kortfilm, så pass bra att manus förlängdes och två år senare blev det en långfilm.

Idén är egentligen lika enkel som den är smart. Var är lättaste stället att söka kontakt med nån om man är singel och vägrar internetdejta? I en park. Vad kallas attiraljen som gör det mest legitimt att befinna sig i en park? Jo, hund.

Simon (Linus Wahlgren) är världstrött på att vara singel. Han vill träffa en tjej, han vill bli kär, han vill inte vara ensam längre men han är så jäkla blyg att det knyter sig så fort en presumtiv framtida tjej är i närheten. För hans polare Robinson-Micke (Alexander Skarsgård) är det precis tvärtom. Han är en glidare av guds nåde. Tjejerna flockas och han är inte sen att sätta på inspelade avsnitt av Robinson med sig själv i närbild (i bar överkropp såklart) när huggen sitter bredvid honom i skinnsoffan. Oftast är dom måttligt imponerade.

Simon får tag på en hund och krockar med en joggande Maria (Josephine Bornesusch) i parken och det är inget snack om vem som är människans bästa vän – inte i den här filmen i alla fall. Jag själv är inte lika säker. Hur ensam jag än kände mig skulle jag aldrig köpa en hund. Aldrig ens låna en. Knappt titta på en.

Det finns en enda scen som fastnar i min skalle och den handlar om en soffa och tunnelbanegnidna byxor men den scenen har inte mycket med filmens handling att göra – egentligen. Jag tycker det här är en helt okej film, en film som hamnar under LUUBV-film (lättsam underhållning utan bestående värde). Inget fel i det. Såna här filmer behövs dom med och den här hundfilmen är bra mycket mer underhållande än den jag skrev om härom veckan.