Etikett: Lior Ashkenazi

Publicerat

BIG BAD WOLVES

På Stockholms Filmfestival 2011 såg jag mitt livs första israeliska film, en väldigt bra skräckfilm regisserad och skriven av Aharon Keshales och Navot Papushado. Filmen hette Rabies.

2013 kom denna duos nästa film Big Bad Wolves, en film som jag alldeles nyss satte tänderna i och som rockade min värld så pass mycket att jag blev tvungen att uppdatera min årsbästalista för 2013.

Jag fastnade direkt. Handlingen börjar under förtexterna och redan där känner jag igen mig från känslan i Rabies, den israeliska skogen som påminner om den svenska som jag känner till så väl. Två flickor och en pojke leker kurragömma. Pojken räknar, flickorna ska gömma sig. Det är färgglada nätta skor, det är vita strumpbyxor på smala barnben, det är fladdrande hår i vinden och det är en otäck känsla att nånting kommer gå så jävla fel. Varje klipp är så snyggt att det kunde förstoras som en tavla.

Filmen fortsätter på samma vis, med samma känsla. Ohyggligt snyggt fotat, det jobbas med olika skärpedjup, med färger, med vinklar och hela filmen är som en gottepåse för både kropp och själ även om den är nåt så överjävligt mörk. Polisen hittar nämligen en man dom tror är skyldig till barnarov, dråp och pedofili. Han binds fast, misshandlas, förödmjukas men det finns inga bevis. Efter detta tilltag får en av poliserna sparken men kan inte sluta med sitt sökande. Döda småflickor har hittats utan huvud och nån därute, nån sjuk vidrig man, är skyldig.

Jag tycker den här filmen är fenomenalt bra. Den har en del scener som twistar upp min hjärna ganska så rejält och jag känner att jag är tämligen amerikansk-film-skadad. Tankeverksamheten på nåt sätt är inställd på ”det gamla vanliga”, att det här är en genre jag tycker mig känna till och kan läsa av men det jag glömmer både med denna film och Rabies är att dramaturgin inte alltid fungerar på samma sätt i alla länder och det är SÅ KUL att bli varse!

Att Quentin Tarantino kallade denna film för The best film of the year kan jag förstå, såklart han tycker det, en viss scen i början av filmen är en ren homage till Reservoir Dogs. Men strunta i Tarantino och lyssna på mig istället. Leta upp den här filmen, släpp sargen, titta och njut. Det är inte förra årets allra bästa film men det är en av dom tio som definitivt hamnar i topp.

Klicka här om du vill höra Erik från Har du inte sett den-podden prata om filmen och just idag skriver även Filmitch om den.

Publicerat

RABIES

Den tredje filmen för dagen har jag haft koll på ett bra tag. Rabies har sålts in som en israelisk slasher och det låter ju hur kul som helst tycker jag. Nu när jag har sett den kan jag konstatera att visst är den israelisk men slasher skulle jag nog inte kalla den, men vilken genrestämpel jag än skulle sätta på den så var det en filmupplevelse över det vanliga.

Ungdomar i bil på väg nånstans, kör fel, kör på en man, det är skog, det är läskig gubbe med stora skor, det är unga tjejer med tajta linnen, det är hormonstinna unga killar, ja, allt det där har jag sett tusentals gånger på film och jag trodde jag kunde genomskåda den grejen, men inte då.

Rabies är nämligen ingen vanlig skräckfilm, den är något så befriande som en regelvidrig film av skräcktyp. Den tar sina egna vägar, hittar okonventionella lösningar, skakar manuset som i en burk med lock och jag som tittar vet inte riktigt vad som ska hända och vad jag ska få se när locket skruvas av – vilket är sjuuuukt skönt. Alla karaktärer i filmen pratar om att ”snart blir det mörkt” och jag tänker att det är självklart att dom blir kvar i skogen och sen blir det natt och allt blir svart ”precis som det ska” men det blir aldrig så. Hela filmen utspelar sig i dagsljus med en snäll liten sol som skiner ner över fält och barrskog, en natur som för övrigt är väldigt lik vår svenska.

Jag skulle så gärna vilja berätta hela filmen (vilket inte hör till vanligheterna när det är en film jag verkligen gillar) men det här är en film jag vill och hoppas att så många skräckfilmsälskare som möjligt får tag på – och ser – för det här ÄR VERKLIGEN BRA. Jag kommer in i filmen som i ett nafs, karaktärerna är trovärdiga och det är lätt att känna både sympati, medlidande, irritation, sorg och glädje med dom. Att det pratas hebreiska och att filmen är textad på engelska tänker jag inte på alls. Det blev en jättebra avslutning på en för övrigt rätt medioker biodag.

Även denna gick på Victoria 4 och jag lyckades få exakt samma plats som på visningen av All your dead ones. Det gäller att gnugga i sig sina egna löss om man ändå ska gnugga, som jag brukar säga.

Killen framför mig spelade Tetris på mobilen genom hela filmen och killen till vänster om mig lät ko-klonk-ko-klonk när han andades men inte ens det retade upp mig. Det säger mycket mer om filmen än om mig.