Innan jag började titta på filmen hade jag fått för mig att det var en amerikansk remake av den mexikanska kannibalfilmen We are what we are. Vetefan varför egentligen, kanske för att jag blandade ihop titlarna och trodde att filmerna hette samma sak. Men så var det ju inte. Snurr snurr.
We are still here handlar som så många gånger förut om ett hus. Ett haunted house. Jag gäspar käkarna ur led så snart det går upp för mig att så är fallet. Var är kannibalerna när man behöver dom? Som tur är svänger historien en aning och blir någonting bra mycket mer och när eftertexterna rullar känner jag mig riktigt nöjd trots att jag suttit och tittat på en ganska tyst och långsam skräckfilm – och Barbara Cramptons stora rödgråtna ögon – i 77 minuter.
Ted Geoghegen har skrivit manus och regisserat och jag tror det är en snubbe vars namn kommer dyka upp många gånger i filmsammanhang framöver. Det är uppenbart att han vill berätta nåt, alltså göra nåt mer än bara en simpel skräckis som kan säljas billigt till små obskyra filmfestivaler.
Jag tycker den här filmen spelar i samma liga som Hellions rent snygghetsmässigt (med där Hellions var rosa är denna film portföljbrun) men manusmässigt är denna film eoner bättre och betydligt mer spännande. Ett par scener är faktiskt riktigt otäcka, alltså sådär så hjärtat nästan stannade för en mikrosekund. Källarscenen med sonen till exempel.
För att upprepa mig en smula, jag känner mig helt enkelt…nöjd.
