Etikett: Liv Tyler

Publicerat

Fredagsfemman #303

5. Ibland undrar jag hur DN tänker

Det är nästan ingen som vill läsa morgontidningarna i pappersform längre. Det ringer säljare hela tiden som vill kränga prenumerationer. Det är inte svårt att förstå att det är panik i leden. MEN, att som DN göra stora delar av tidningen till betalsidor tror jag verkligen inte är rätt sätt. Nu om någonsin vore det väl smart att släppa på den grejen, nu när DN faktiskt är rykande aktuell med #metoo-kampanjer och annat. Om alla kunde läsa texterna borde priset på annonser raka i höjden. Man får människor att hitta tillbaka och känna att morgontidningarna faktiskt tillför något viktigt i debatten. Nu istället möts man av stopp på belägg när man klickar på en länk man vill läsa. Och nej, det handlar inte om snålhet att jag inte är en betalande prenumerant, det handlar om andra saker. Jag skulle inte betala för att läsa en kvällstidning på nätet heller. Överbevisa mig gärna om du tycker jag tänker fel.

.

.

.

4. Lotta Tejle och Sissela Kyle

Två sextioåriga kvinnor från Kalmar bestämmer sig för att råna en bank. Lotta Tejle och Sissela Kyle spelar huvudrollerna i Enkelstöten, en svart komediserie som regisserats av Felix Herngren och visas på TV4. Härliga karaktärer och på nåt sätt känns det som att serien spinner vidare på Dubbelstötarna och Dubbelsvindlarna som gick på TV när jag var liten. Vanligt fölk som gör dumma grejer. Lättsamt och inte så pjåkigt alls.

.

.

.

3. Liv Tyler

Säga vad man vill om Liv Tyler men när hon ska spela läbbig DÅ glänser hon. I The Leftovers till exempel, där är hon hela tiden på gränsen mellan normal och vanlig, det liksom bränner till i hennes ögon och trots att hon ler med alla tänder skaver det som fan. Jag får kalla kårar och jag får det av en enda anledning: att hon är BRA!

.

.

.

2. Säg hej till pojken på månen är du snäll

För en vecka sedan dog Rikard Wolff. Jag har fortfarande inte riktigt förstått det. Han är ännu en såndär offentlig person som liksom alltid funnits, en som alltid kommer finnas kvar i mitt och många andras minnen. Jag skulle vilja se Lejonkungen på svenska men jag vet inte om jag orkar höra Scars röst. Jag skulle vilja lyssna på den otroligt fina sången Pojken på månen men hela kroppen säger nej, det går inte. Jag har sett Rikard Wolff på scenen så många gånger och det känns som att hålet efter honom i teatersverige kommer bli väldigt väldigt stort. Frågan är om det inte är DET som är meningen med livet? Att det blir ett hål när man dör. Att man gjort något värt att minnas?

.

.

.

1. Förbaskade underbara älskade TV-serier!

Såhär är det. Jag har åkt dit. På riktigt. Jag har fastnat i TV-serieträsket. Det finns så många jättebra TV-serier jag vill se och eftersom jag inte är varken trollkarl eller Stålkvinnan så måste jag prioritera, jag hinner helt enkelt inte med att se allt jag vill under dygnets jobbfria timmar. Så, ett tag framöver kommer inläggsfrekvensen av filmrecensioner eventuellt gå ner en smula. Kanske kommer just du inte märka nån skillnad, kanske tycker du det blir lite tomt vissa dagar men då den enda konstanten är förändring är det så det får bli. Jag VILL hinna se allt det där som ”alla andra” ser. Så hejdå för en stund alla intressanta B-C-D-filmer och HEJ Leftovers, Top of the lake, Mindhunters, Stranger things och alla andra serier som legat i pajpen så länge. Nu håller jag inte emot längre. Nu kör vi!

.

 

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THE STRANGERS

Om man frivilligt åker till Crystal Lake, ja då får man kanske nånstans räkna med att bli slaktad av en man med hockeymask. Om man med öppet sinne väljer att flytta till Elm Street och man börjar drömma om en gul skolbuss med en brännskadad busschaufför som har långa knivar istället för fingrar, ja då kanske man skulle ha tänkt annorlunda redan från början. Valt ett annat hus, en annan väg.

Skräckfilm handlar ofta om påhittade historier som följer givna ramar. Det är specifika platser, det är mördare som har namn och utseende som känns igen, det är hittipå-scener som är så våldsamma att dom väldigt sällan går att härröra till verkliga händelser – som tur är. Men sen finns det den andra typen av skräckfilm, den typen som jag egentligen avskyr just för att den gör mig rädd på riktigt men som jag ändå dras till av någon anledning.  Historier som skulle kunna vara hämtade ur verkligheten, historier som är sanna, berättelser som får mig att dra för gardinerna för fönstren i sommarstugan, sånt som på nåt sätt faktiskt påverkar min vardag.

Michael Hanekes Funny Games är en sån film. En film som handlar om vanliga människor som utför dom mest avskyvärda handlingarna, människor som ser ut som folk gör mest, inga masker, inga såriga ansikten, inget läskigt alls rent fysiskt. Men psykiskt, gode guuuud, där är det svart som natten.

The Strangers är en film som på vissa sätt påminner om Funny Games utan att på nåt sätt spela i samma liga. I förtexterna står det att filmen är baserad på verkliga händelser och oavsett om det är sant eller inte så skulle det mycket väl kunna vara sant. Där är det läskiga med filmen. Den kan vara sann. Den kan bli sann.

Vanliga människor som det slagit totalt slint i hjärnan på är tusen miljarders gånger otäckare än monster/odjur/spöken tycker jag. Det går inte att ha kontroll, det går inte att veta vad dom är kapabla till, det går inte att syna deras agendor eller ens försöka förstå. Det enda man kan göra är att hoppas att man slipper möta dom. Ever.

Liv Tyler och Scott Speedman är ett bra par att hänga upp en film som denna på. Dom är jättebra båda två, precis som filmen. Ett solklart, neeeej nattsvart, skräckistips!

Filmitch vågade inte riktigt se den här filmen (*blink blink*) så han kör Lovecraft-tema idag istället.

Det var allt för Skräckfilmsveckan 2013. Nästa år kommer det förhoppningsvis en ny.

Publicerat

THE INCREDIBLE HULK

Ååååå vad jag vill tycka om den här filmen! Jag vill jag vill jag vill så gärna göra det!

Jag blir som en trotsig fyraåring utan gummistövlar i en sandlåda när det spöregnar och inte vill gå in. Jag vill sitta i den plaskvåta kattnedkissade kommunala sanden och köra den där röda plastbilen runt runt. Jag har ju för fan byggt en fungerande motorväg med refuger och grejer! Låt mig va! Gå bort! Jag sitter här och här sitter jag bra och jag leker med prylar som gör mig glad och inget surt nedfall som helst kan få mig att ändra mig. Sluta muta mig med pannkakor dumma förälder, jag vill inte haaaaaaa!

Nu är jag inte fyra år även om det känns så ibland. Jag är däremot fullt och fast övertygad om att en Hulk kommer pryda min kropp inom en inte alltför avlägsen framtid och jag måste därför hitta den perfekta förlagan, ett porträtt av Lou Ferrigno är nämligen inte att tänka på. Det fick alltså bli en omtitt av The Incredible Hulk från 2008 med Edward Norton som den strålningsskadade doktorn Bruce Banner.

Den här filmen lider av all världens barnsjukdomar. Precis som en supergullig fyraåring kan förvandlas till oigenkännlighet genom elaka vattkoppor blir den här finfina grundhistorien till ingenting annat än en menlös yta och en bakgrundsmusik som kan göra en förlamad hyperaktiv. Det presenteras mer information under förtexterna än det gör i en normallång svensk film sammantaget. Okej, jag känner till storyn men den som tittar och mot förmodan inte vet detta kommer bli galen. Känslan från första fem fortgår filmen igenom, varken Edward Norton eller Tim Roth kan råda bot på det hur mycket dom än försöker. Och dom försöker. Hårt. Med varenda muskel dom kan uppbringa. Med varenda uns av skådespeleri dom lärt sig på teaterskolan. Men det går inte, filmen lyckas inte nå fram till mig hur många gånger jag än försöker.

I mina ögon är det regissören Louis Leterrier som är boven. Han har fått en alldeles för stor mössa. Han har givits ansvar han inte kan hantera. Buuuu Louis, man lajar inte med hulkfilmer på det här sättet, det är en skymf! Kom och lek med mig i sandlådan istället, jag kan baka en ”sockerkaka” – och tvinga dig att äta den.

Publicerat

VÄNNER FÖR LIVET

Jag vill tycka bra om Adam Sandler, jag vill verkligen det, men efter att ha sett Jack & Jill var det svårt. Diskussionerna om varför Adam Sandler alltid alltid spelar samma typ av person gick varma kring middagsbordet. Gör han det för att han bara tackar ja till såna roller? Gör han det för att han bara får såna roller? Gör han det för att han inte kan agera med fler dimensioner än kiss-å-bajs-å-under-bältet-humor? Visserligen är det kiss-å-bajs-å-under-bältet-humor som jag oftast gillar men ändå. Har han fler dimensioner än en?

Vänner för livet är en film jag medvetet valde bort när den kom, kanske för att jag inte ville se Adam Sandler i en ”svår” roll, jag har ingen annan vettig förklaring. När jag stoppar filmen i spelaren en alldeles vanlig vardagskväll så slår det mig: utan Adam Sandler i huvudrollen hade det nog knorrats mer angående valet av film. Barnen sa ingenting, satt bara uppkrupna i soffan och tittade på detta stillsamma och ganska sorgliga tvåtimmarsdrama utan så mycket som en kisspaus. Jag gjorde detsamma. Jag satt och jag tittade, jag tänkte inte så mycket, jag bara var.

Don Cheadle och Adam Sandler spelar Alan och Charlie, två män som bodde tillsammans när dom pluggade till tandläkare men som livet tufsat till på väldigt olika vis. Alan är välbärgad, har en fin familj och mår på utåt sett jättebra, Charlie däremot förlorade fru och döttrar i en olycksalig flygkrasch den 11:e september 2001 och sedan dess har han inte varit sig själv. Charlie har stängt av verkligheten, han lever som i en egen bubbla och släpper inte någon in på livet.

När Alan av en slump springer på Charlie tas deras vänskap upp på nytt och även om dom på ytan ser ut som totala motsatser så är dom egentligen ganska lika. Alan har också stängt av, hans liv går på autopilot och han har minst lika mycket att läsa av Charlie som tvärtom.

Nå. Funkade Adam Sandler som ”svår”? Ja det tycker jag. Han har utseendemässigt anammat uteliggarstajlen fast han är tillräckligt tät för att aldrig mer jobba. Jag inbillar mig att han luktar fränt, sådär som gammal och småfuktig hud kan lukta. Håret är yvigt och allt annat än välklippt och han är mycket asocial i sitt beteende. Ändå, alltså ÄNDÅ, är han The Loveinterest för värsta snyggaste kvinnan och det är här det skiter sig lite för mig.

Claudia Schiffer i sina glansdagar skulle aldrig gå fram till Jokke 45 som sitter på en parkbänk halftomhalft nedkissad och totalt innesluten i sin egen värld och pysslar med ingenting annat än ett katatoniskt gungande. Hon skulle aldrig lägga lystna blickar på honom, och aldrig i helvete gå och köpa en pizza som dom delar på och sen liksom skicka ut signalen ”jag vill inte leva en dag till i mitt liv utan dig”. DET FUNKAR INTE SÅ. COME ON! DET ÄR INTE TROVÄRDIGT. Det blir inte mer trovärdigt för att det är i en hollywoodfilm och speciellt inte när en smutsig Adam Sandler är den katatoniske. Men om och när jag lyckas bortse från detta faktum så är filmen helt okej. Jag tycker väldigt mycket om musiken, den påminner mig om Rolfe Kent´s musik till Sideways och den gör att filmen känns mysig och faktiskt inte så långt som den är.

Adam Sandler har återupprättat sig i mina ögon. Nu är han på noll igen.

Här finns filmen.

Publicerat

SUPER

Nu börjar vi bli ett gäng filmbloggare som sett den här filmen och det är kul. Fripp, Movies-Noir, film4fucksake, Filmparadiset och Filmitch har alla skrivit om den och betygen har varierat en hel del.

Själv gillade jag både Kick-ass och Defendor som väl får sägas spelar i exakt samma genre som Super: vanliga tjommar som leker superhjältar och som utan övernaturliga krafter försöker få samhället att bli en bättre plats att leva i.

Jag tror att vi är ganska många som kan känna igen oss i filmens huvudperson Frank (Rainn Wilson), i alla fall i scenen där allting rämnar. Hans fru (Liv Tyler) lämnar honom och han själv hamnar i ett tycka-synd-om-sig-själv-jag-är-värdelös-och-har-ett-hundraprocentigt-shitty-liv-och-det-är-klart-som-korvspad-att-ingen-vill-ha-mig-tänk. Han fulgråter sittandes på golvet, han struntar i att tvätta sig, han ältar och känner sig som ett offer för omständigheter. Så långt är hans beteende ganska allmänmänskligt när livet krisar men där jag (och dom flesta) hade satt ner foten och sagt ”Nu är det fan NOG med ältande, skärp dig nu!” till sig själv, rest mig upp, duschat och kommit in i matchen igen där börjar Frank dagdrömma, där kommer Gud in i bilden och Gud gör honom till en utvald, till någon vars mening på jorden är att kämpa mot det onda.

Så han syr sig en superhjältedräkt (så som den ser ut i drömmen) och med hjälp av unga Libby (Ellen Page) som jobbar i kassan i serietidningsaffären får han hjälp med att luska ut vilket som ska bli hans unika vapen då han inte vill riskera att hitta på nåt som redan är uppfunnet. Frank och Libby hittar varandra på nåt konstigt vänster och blir vänner, eller nåt åt det hållet. Det är en relation som inte är busenkel vare sig att förstå sig på eller kategorisera.

Jämför jag Super med Defendor så är det skönt att huvudrollsinnehavaren Frank faktiskt inte uppvisar solklara psyksjuka tendenser (åtminstone inte till en början) så som Defendor gör. Det är lite lättare att ta till sig honom, lite enklare att se filmen som ”verklig” men sen ballar det ut fullständigt tycker jag. Frank /The Crimson Bolt behöver inte och får aldrig ta ansvar för sina handlingar. Han kan typ slå ihjäl folk och ingenting händer och där förstörs den verkliga känslan rätt hårt för mig. Sista kvarten är så utflippad att den retar mig till max, vilket den inte hade gjort om hela filmen varit on-the-edge.

Trots att jag retar mig på slutet och trots att jag har svårt att ta till mig vissa av dom andra delarna i filmen så är den underhållande. En schysst film helt klart och nej, jag är inte det minsta trött på superhjältar och serietidningsestetik på film. Mer sånt åt folket!

Publicerat

Katastroffilmstisdag: ARMAGEDDON

Oljeborraren Harry Stamper (Bruce Willis) är ingen bra farsa. Dottern Grace (Liv Tyler) vägrar kalla honom något annat än ”Harry”, mer än så behövs inte för att vi ska ana ett frostigt förhållande mellan far och dotter. Att dottern gökar med Harrys ”högra hand” (det lät äckligare än det är) på riggen, A.J (Ben Affleck), gör inte saken bättre.

Plötsligt blir relationen dessa män emellan kall som is, Harry får tag i ett gevär och börjar skjuta på A.J.  Inte för att döda men för att förstöra en fot eller så. Tuppfäktning på oljerigg redan till förtexterna med andra ord.

Samtidigt är en asteroid på väg mot jorden i 35000 km/h. Det finns ingenting att göra, ingenting som kan förskjuta dess bana. Den kommer att krascha rätt ner på Jorden och vi kommer alla att dö den riktiga katastroffilmsdöden, dvs hela jordens befolkning och på direkten, no mercy. Inte ens bakterier kommer att överleva. Det enda som skulle kunna förgöra asteroiden och därmed säkra människans överlevnad är att borra sönder den i småbitar och vem är bäst lämpad för jobbet att åka upp i rymden med en jätteborr och fixa problemet? Jo, Harry, såklart.

En av mina bästa kompisar i gymnasiet sa ofta att jag kunde ”låta bitsk” när jag pratade om någon eller något jag inte gillade. Jag vet inte om bitsk är det bästa adjektivet jag kan beskriva mitt skrivande tonläge med men det skulle kunna vara så. Alternativet är ”hånfullt spydig” men det kan även vara en kombination av dom båda massivt kryddat med det värsta jag vet: uttala orden med gogi-gogi-bäbisspråk.

Jag avskydde Armageddon när jag såg den på bio 1998. Jag verkligen AVSKYDDE den. Jag gillade katastroffilmer redan då och hade antagligen ganska höga förväntningar men nej, filmen kraschlandade totalt för mig. Inför detta tema såg jag om den, tänkte att jag kanske kunde slippa dom värsta sura uppstötningarna av Ben Affleck (efter den positiva The town-upplevelsen) och kanske kunde jag lägga huvudet på sned och ha både förståelse och sympati för dom keckiga effekterna som nu i alla fall har 13 år på nacken (men som var riktigt undermåliga redan när filmen var ny). Jag tänkte att kanske kunde jag se förbi det faktum att filmen totalt saknar värme, att relationen mellan Harry-Grace-A.J är den enda stark och beskrivande nog för oss tittare att bita i, men vem bryr sig? Inte jag i alla fall.

Grace med sin ständigt lika läppstiftsmålade röda putmun i kombination med den obehagligt bårhusvita ljussättningen mot hennes ansikte som är konstant filmen igenom gör att hon blir lika levande som dom stackarna som ligger på britsar i kylrum med vita lakan draperade över sig och en liten identifikationslapp fastsatt med en gumminsnodd runt stortån.

A.J i Ben Afflecks gestaltning känns omysig, stiff och stört omöjlig att känna tycke inför vilket även stämmer in på Harry. Harrys borr-polare Rockhound (Steve Buscemi)  och Bear ( Michael Clarke Duncan) är dom enda mänskliga varelserna i hela filmen och dom får båda skönt dräpande oneliners men vad hjälper det? Det är 150 minuter filmtid som ska fyllas upp och det finns vettigt material till kanske 40.

Det finns ett par infallsvinklar som i mina ögon gör Armageddon till en nästintill otittbar film.

Den första är att filmen fanimej är obegriplig. Första halvan av filmen är bitvis ganska tjommig. Det händer verkliga saker, karaktärerna presenteras och visst är det som en fontänorgasm av testosteron men det går ändå att ta sig igenom det utan att gnaga sönder knogarna. Men sen, sen kommer Uppskjutet! Killarna delas upp i två raketer som båda ska ta sig till asteroiden och det är där jag tappar allt intresse, då när det på pappret borde bli som mest spännande då håller jag på att krevera av tristess.  Det är datoranimerade rymdkulisser, det är flygande stenar, det är kraschande raketer och jag vet inte vilka snubbar som är var, vilka som överlever (och varför) och jag vet inte varför dom promt ska docka med en alkoholiserad kosmonaut (Peter Stormare) som suttit fast i en egen raket i 18 år. Allt är mörkt, det pyser, ryker och exploderar och jag sitter och gäspar och längtar efter att känna kissblåsan fyllas så jag kan gå på muggen med giltigt förfall.

Det andra som gör att jag tycker väldigt illa om filmen är att den är som en jävla propagandafilm för USA som nånslags världsfader. När presidenten talar till det amerikanska folket så stannar inte bara USA upp utan hela världen, alla tittar på TV, alla lyssnar och begrunnar och det filmas från allsköns platser, från Europa till nån öken i mellanöstern till Taj Mahal. Detta fenomen kan man visserligen se i många katastroffilmer (speciellt) men sällan är det gjort på ett osmakligare sätt än här. Det är virveltrummor, det är ett par tre bläckblåssektioner med onormal lungvolym, det är scen efter scen efter scen med hallelujah-moments där Stars & Stripes är i förgrunden och jag blir bara så ända in i benmärgen trött. Trött och äcklad. Den där torrborstningen med spagettisleven när jag ligger i fosterställning i duschen känns inte helt offside faktiskt.

Det tredje som gör filmen så skitdålig är detta: FÖRSÖK INTE LURA MIG ATT DET GÅR ATT LANDA OCH STANNA  EN RYMDFÄRJA PÅ EN FLYENDE ASTEROID GENOM ATT FÄLLA UT EN FUCKING JÄVLA MINISKIDA UNDER CHASSIT! MICHAEL BAY, FÖRSÖK INTE ENS! EN SKIDA? HUR DUM TROR DU ATT JAG ÄR??

För alla som vet med sig att dom borde gå en kurs i ilskekontroll (likt Adam Sandler i Anger management) – se Armageddon. Om vardagsrummet är intakt efteråt finns det mycket latenta aggressioner att lura fram. Om vardagsrummet däremot ser ut som en hotellsvit dagen efter att Keith Richards haft efterfest, ja, då är du mentalt frisk. Åtminstone förstår JAG dessa aggressioner.