Jag har skrivit om det förr och jag hoppas jag kommer göra det fler gånger. Det här är liksom själva grejen med mitt filmtittande, själva kärnan, själva svaret på frågan ”varför”.
”Varför tittar du på så mycket film? Har du ett sånt tråkigt liv att du måste fly från det? Hur har du tid? Kan du inte koppla av på andra sätt? Tröttnar du aldrig? Varför gör du det? Varför tittar du på film hela tiden?”
Därför.
Jag gör det därför.
Bara därför.
Jag tittar på film för att få uppleva magin, för att hitta filmiska pärlor jag kan bära med mig i resten av mitt liv. Jag tittar på mycket film för att nånstans, nångång, en perfekt morgon, eftermiddag, kväll eller natt så dyker den upp den där filmen som liksom knackar mig förläget på axeln och säger ”hej hej, här är jag, visst är det min tur nu, ja det är det”.
Jag tittar på mycket film för att så småningom kunna känna av dom där knackningarna lite lättare. Jag tittar på mycket film för att jag längtar efter att få känna den där filmiska kärlekskänslan i hjärtat ännu en gång, för att jakten på nästa fullpoängare aldrig tar slut.
Jag tittar på film för att filmer som Locke finns. Jag tittar på film för att skådespelare som Tom Hardy kan ge mig gåshud enbart genom att säga ”Ivan Locke”.
Jag tittar på film av tusen olika anledningar och alla dessa anledningar är bra. Dom ledde mig ju till Locke.
[Locke har en GIVEN plats på min lista över 2013-års bästa lista. Här är den uppdaterade versionen.]