Noah är en svårbedömd film. Den är visuellt vacker – ibland. Den är svintråkig – ibland. Den är storslagen – ibland. Den är skrattretande – ibland. Russel Crowe som Noah är mer lik Ulf Lundell än Ulf Lundell själv – ibland.
Filmen är så lång att jag tvivlar på att den någonsin kommer ta slut och det är stenmonster som ser ut att vara gjorda av Ray Harryhausen himself, alltså något som var modernt i början på 70-talet och för att vara based on a true story tror jag ungefär noll procent på historien.
För mig precis som för många andra spelar det roll att filmen är regisserad av Darren Aronofsky. Härliga Darren med filmer som Requiem for a dream, Black Swan och The Wrestler i bagaget, självklart är det intressant att se vad han kan göra med en biblisk historia som den om Noah och hans ark. Eller? Nä, precis, SÅ himla intressant var det nämligen inte. Jag struntade i att se den på bio till och med, ungefär SÅ pepp var jag, men hade det inte varit Darren Aronofsky bakom spakarna hade jag aldrig valt att se den, inte frivilligt i alla fall.
Filmens plus är påkostade effekter och bitvis riktigt bra skådespelarinsatser. Emma Watson, Logan Lerman och Russel Crowe sticker ut ur mängden.
Filmens minus är resten. Handlingen, meningslösheten i att skriva ett manus om detta och slöseriet med pengar att filma skiten samt – för egen del – slöseriet med tid att titta på´t.
Visst är det modigt av Darren Aronofsky att köra storslalom mellan filmgenres och visst, nu kan han bocka av bibliskt actionäventyr i sin anteckningsbok (och inte skämmas alltför mycket för slutresultatet) men jag ser fram emot nästa film, vad ska det bli? Nåt härligt, knasigt, udda, oberäkneligt? Ja. Troligtvis. Det är ju Darren vi snackar om.
