”Ibland är det bra att röra till livet för att se vad som händer. Du hittar tillbaka till det.”
Lola (Greta Gerwig) har en klok pappa. Å andra sidan, vad tusan ska en pappa säga när hans dotter hamnat i en livskris?
Lola planerade bröllop med sin Luke (Joel Kinnaman) när han en eftermiddag ger sig ut och cyklar och sen inte kommer tillbaka. Han fick kalla fötter och hela Lolas liv hamnar i gungning.
Lola Versus är en film för alla oss som någon gång varit kära, dejtat, träffat grodor, sökt bekräftelse, betett sig konstigt/egoistiskt, blivit lämnade, lämnat, haft en gränslös kompis, varit ledsna, varit glada, varit fulla, varit fulla och gjort nåt vi ångrar. Jag tror helt enkelt att väldigt många kan känna igen sig i någon del av den här filmen och dom som inte gör det kanske önskar att dom kände igen sig, i alla fall i scenerna mellan Gerwig och Kinnaman i början av filmen.
Jag gillar väldigt mycket med den här filmen. Jag gillar att den aldrig känns som en film, alla agerar helt naturligt. Jag gillar att jag får se Debra Winger på film igen. Jag gillar Greta Gerwig i huvudrollen trots att hon har perfekt hår hela tiden (sånt som är tillfixat så att det inte ska se perfekt ut men alla som har långt hår VET att det tar svinlång tid att få långt hår att se sådär perfekt operfekt ut). Jag gillar snubbarna hon dejtar för att det är nya ansikten som jag inte sett förut. Jag gillar musiken, stämningen, hela känslan i filmen OCH jag gillar att alla i filmen på nåt sätt ”gör fel”. Det är ingen Pretty Woman-historia där Lola blir räddad på slutet för hon fattar nånstans att räddningen enbart finns hos henne själv.
Okej, det är ingen stark fyra jag ger filmen men en fyra förtjänar den absolut. Den känns fräschare än mycket annat i den här genren. Jag tycker helt enkelt om den.
