Etikett: Lone Scherfig

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THE RIOT CLUB och BILLIONAIRE BOYS CLUB

När jag vaknar en morgon och känner ett brutalt sug efter att se The Riot Club, en film jag faktiskt inte tänkt en nanosekund på sedan 2014 när den kom (och jag inte såg den pga totalt osugen på att se överklasskillar bete sig illa), ja då finns det inget annat att göra än att glida in på Itunes och hyra den.

Precis innan jag tryckte på ”hyr” dök det upp en annan film på TV:n, en nyhet bland hyrfilmerna, en film som försvann i den allmänna #metoo-oredan då Kevin Spaceys namn finns i rollistan: Billionaire Boys Club. Hmmmm, tänkte jag. Unga överklassbritter versus dito överklassjänkare, undras om jag skulle ”unna mig” en overload av brats denna lediga dag? Undrar om filmerna går att jämföra? Grundtanken är väl lite densamma, väl? Välklädda, belevade, snygga pojkar med pengar som tror att dom kan bete sig hur som helst pga hög status, generationer tillbaka som gjort detsamma och pappas pengar?

The Riot Club tar oss till Oxford University där vi först blir introducerade till Lord Riot, en ung man som inte har något emot att sätta på sin lärares fru. Som tack för det blir han mördad av nämnde lärare (givetvis med en lång kniv alt kort lans i magen). Denne unge mans namn skulle aldrig bli bortglömd i denna snäva universitetsmiljö då The Riots Club startades i hans namn. Sedan klubben startades har den alltid bestått av tio studenter, alla med ungefär samma bakgrund och samma kvalitéer vad gäller att klara av inträdesritualerna. Detta är nämligen en klubb du inte kan ansöka till, du måste bli nominerad och det är vad klubbens åtta medlemmar gör i starten av den nya terminen, nominerar två nya medlemmar och vips är dom tio igen.

Miles (Max Irons) är en av dom nya i klubben. Redan första dagen i skolan fattar han tycke för Lauren (Holliday Grainger) och dom båda känns som ett gulligt och avslappnat par utan allt för många issues. Miles fick förresten sitt namn efter att föräldrarna lyssnat på just Miles Davis när han blev till och Lauren är glad att hennes föräldrar inte resonerat på samma sätt för då hade hon hetat Gary Barlow.

När dom nya medlemmarna är ”nollade” klart med allt vad det innebär av allmän förnedring, drickandes larver och annat väntar en middag på The Bull´s Head, en orgie i supande och vedervärdigt uppförande. Oklanderlig klädsel och välkammat hår hjälper liksom inte, dom beter sig som riktiga svin. Servitrisen försöker lägga sordin på dom högljudda boysen inför restaurangens övriga gäster, lägger huvudet på sned och hänvisar till den trötta ”Boys will be boys-mentaliteten”, det var så det var och så det fortfarande är i viss mån, även om bara tanken känns trött och mossig.

När det visar sig att den rituella middagen bestående av ”tio fåglar i en” (dvs tio småfåglar instoppade i en fågel av kalkon-typ) bara innehöll NIO fåglar börjar det ta hus i helvete. Promillehalten är hög och lättkränktheten når oanade höjder. Den sympatiske Miles backar, det känns som han fått nog, Alistair (Sam Claflin) har filmen igenom en mycket obehaglig blick och den blir inte mysigare nu, Harry (Douglas Booth) ringer in en prostituerad tjej (Natalie Dormer) som förväntas suga av dom alla tio runt matbordet. Viftandet med pengar och ännu mer pengar, alla går att köpa. Människosynen är verkligen vidrig.

Det knyter sig i magen. Vidriga jävla as. Ungdomar som fötts med guldsked i munnen och aldrig behövt lyfta ett finger för någon annans skull. Som totalt saknar empati. Fy fan. ”Är det det här ni lär er på privatskolorna?” Den berättigade frågan ställer restaurangägaren till pojkklubben som får övriga gäster att överge borden utan att betala notorna och pojkarna svarar stolt ”JA!”. Jag dricker mitt morgonkaffe och får hämta Samarin. Sitter i soffan och blir förbannad på riktigt. Det här gänget skulle man skicka en vecka till Aleppo eller till barnen som bor bland soporna i Bangladesh. Jag hatar dom så himla mycket.

The Riot Club är en film med män om män men den är skriven och regisserad av två kvinnor. Kanske är det därför kvinnorollerna som ändå finns faktiskt är själva centrum i filmen. Det är kvinnorna pojkarnas liv kretsar kring trots att dom säkert inte skulle hålla med om just det. Och svårigheten jag har med att uppskatta Sam Claflin som skådespelare blir inte enklare här (även om jag inser att han faktiskt är otroligt bra som lyckas porträttera sin Alistair så jäkla bra, han är helt enkelt FÖR bra på att spela osympatisk). Max Irons å andra sidan, kan han ha Hollywoods snällaste uppsyn? Ett sånt himla trevligt fejs. Att han spelar filmens (enda?) snällis hjälper såklart till, det är omöjligt att inte känna sympati för honom.

Jag håller på att KOKA FUCKING SÖNDER HÄR! Men på´t igen. Nu åker jag till USA och fortsätter min resa bland dekadenta rikis-ungar.

I Billionaire Boys Club får vi lära känna två killar som lärde känna varandra när dom gick på *trumvirvel* The Harvard School for Boys. Dean Karny (Taron Egerton) gled runt på silverfatet med pengar, uppbackning hemifrån, snyggaste tjejen och en klar målbild, Joe Hunt (Ansel Elgort) å andra sidan, han hade inga pengar MEN han var smart som fan. När skolan är slut går Dean runt med högvis med kontanter i kavajens innerficka försöker Joe ta sig fram med hjälp av bra idéer allena. Det går inge bra. Money talks och det är något han inte har.

Dean bjuder med Joe på ett födelsedagskalas och dom hamnar i epicentrum av gräddan av dom tätaste skitungarna i stan, dvs deras gamla klasskamrater från Harvard. Han lär även känna affärsmannen Ron Levin (Kevin Spacey) som är en riktig höjdare som umgås med gräddan av kändisar, Andy Warhol till exempel. Denne Ron Levin bör du inte googla om du inte redan känner till honom, i alla fall om du tänkt se filmen.

Billionaire Boys Club är nämligen baserad på en sann historia, en historia som du tjänar på att inte veta någonting om när du ser filmen. Alternativet är kanske att läsa ALLT innan, bara för att, vad vet jag?

Den stora skillnaden mellan The Riot Club och Billionaire Boys Club är att i den sistnämnda filmen finns rika unga människor som ändå lockas av framgång och som i viss mån är villiga att jobba en del för att hamna där. I The Riot Club har killarna redan så mycket pengar att dom i princip kan köpa sig sin utbildning och senare i livet sin uttänkta arbetsplats, dom känns således ÄNNU mer douche-iga än sina amerikanska ”bröder”.

”Sometimes the truth is the best lie” säger Ron Levin i filmen och jag kan inte låta bli att tänka att det är Kevin Spaceys egna ord när han spänner ögonen i Joe Hunt och yttrar detta. Det här kan vara sista gången vi ser Kevin Spacey i en stor roll i en (kunde ha blivit) stor film och även om han är bra i denna film (som så ofta annars) känner jag att det knappast kommer bli tomt filmvärlden utan honom. Till slut kommer ens beteende och biter en i svansen, det spelar ingen roll om man är en svennebanan, medlem i en fiiiiin Oxford-klubb eller om han heter Kevin Spacey.  Som man säger, karma´s a bitch, Kevin.
.

THE RIOT CLUB (2014)
(alt titel: POSH)
Regi: Lone Scherfig
Manus: Laura Wade (efter hennes egen teaterpjäs)
Härlig (och utstickande) låt på soundtracket: Wild Boys med Duran Duran

(Kantboll på full pott. Det är verkligen en JÄTTEJÄTTEBRA film det här!)

.

BILLIONAIRE BOYS CLUB (2018)
Regi: James Cox
Manus: James Cox och Captain Mauzner (baserad på en verklig historia)
Härliga låtar på soundtracket: Relax med Frankie goes to Hollywood, Let´s Dance med David Bowie, This must be the place (Naive melody) med Talking Heads och Only you med Yazoo.
Trivia: Denna historia filmades redan 1987 som en 3h 20 min lång TV-film med namnet Billionaire Boy Club med Judd Nelson i rollen som Joe Hunt och Ron Silver som Ron Levin.

(Nära en trea. Okej film för stunden men noll eftersmak)

 

Publicerat

THEIR FINEST HOUR

Filmen Their Finest fick både ett framflyttat premiärdatum OCH en förlängd titel. Lite osmart kan man tycka eftersom den lätt kan förväxlas med brottarbajsfilmen The Finest Hours som kom för ganska exakt ett år sedan och denna förväxling är synd, Their Finest Hour är nämligen en helt okej film om än en smula otydlig.

London 1940. Det görs propagandafilmer för den brittiska militären som visas som förfilmer på bio. Andra världskriget håller på som värst och det var ett bra sätt – det enda sättet? – att nå ut med riktad information till en stor publik. Propagandaministeriet vill att dessa filmer ska få lite mer av en ”kvinnlig touch” och Catrin Cole (Gemma Arterton) får rollen som ny manusförfattare. Hon ska jobba tillsammans med den stilige Tom Buckley (Sam Claflin) och det går väl sisådär. En sån tur att Catrin har en sån stabil äkta make att luta sig mot därhemma. Hö hö hö.

Grejen med Their Finest Hour är att det är en på ytan oklar film. Den är svåranalyserad. Man vet inte riktigt om man får det man förväntade sig eftersom man inte har någon aning om vad som fanns att förvänta. Och ”man” i det här fallet är självfallet jag, det skulle bara låta betydligt mer självcentrerat om jag skrev jag hela tiden. Så MAN blev en smula överraskad under visningen av denna film eftersom det visade sig att den var riktigt mysig från början till slut.

Gemma Arterton visar för varje film hon är med i att hon är mer än den ”snygg-Gemma” man lätt kunde stämpla henne som efter filmer som Prince of Persia och Hansel & Gretel: Witch Hunter och Bill Nighy lägger en självsäker brittisk mysfarbroraura över hela produktionen. Jag tycker helt enkelt att det här är en BRA film även om jag är tveksam till att man måste se den på bio.

Jag och Sofia såg den här filmen i januari på Stockholm filmdagar. Här är hennes tankar om den.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: WILBUR

Wilbur vill ta livet av sig. Så heter den här filmen i original. Wilbur wants to kill himself. En ganska slående titel på en film vars första halva handlar om enbart detta. Wilbur försöker på alla sätt han kan att ta sitt liv och hans bror Harbour kan inte göra nåt åt det. Han kan inte göra mer än att torka upp spillrorna av alla misslyckade försök och att fortsätta hålla liv i bokhandeln som han ärvt tillsammans med sin bror.

Wilbur (Jamie Sives) vill alltså dö. Oklart varför. En förklaring i filmen är att han ”alltid varit sån”. Harbour (Adrian Rawlins) kämpar för att leva trots att han aldrig var bra nog, trots att lillebror var både föräldrarnas och tjejernas favvo. Wilbur är så mycket ”tjejmagnet” att till och med läkaren på sjukhuset vill ta hem honom till sig efter ett självmordsförsök. Om han inte vill det kanske han vill slicka henne i örat? Kanske?

Alice (Shirley Henderson) dyker upp som en räddande ängel för både Wilbur och Harbour. Hon kliver in i bokhandeln just som Wilbur lagt snaran om halsen och sparkat bort stolen, hon räddar honom, lär känna Harbour och dottern Mary bestämmer vad som ska hända. ”Du kan inte gifta dig med Wilbur, han är inte stabil, men den äldre lite tråkiga brorsan HAN är trygg och okej”.  Så dom gifter sig. Lite som i en saga eller en väldigt skruvad verklighet.

Många ifrågasätter det här med genrebeskrivningar på film. Varför finns dom? Är det nödvändigt? Måste filmer ”klassas” som nånting alls, vem bryr sig om det står action eller drama eller komedi? Jag trodde inte att jag brydde mig så mycket om detta förrän jag märkte att jag visst gör det. För ibland blir det fel, ibland blir det en krock i skallen, ibland hade jag behövt veta vad det borde vara för mening med filmen innan jag ser den. Wilbur är nämligen för tråkig för att vara en komedi och för skruvad för att vara ett fungerande drama. Den är mörk, huvudkaraktärerna beter sig tämligen ”normalt” men så kommer det biroller som beter sig som värsta slapstickmänniskorna och det funkar inte. Filmen blir helt kockobello.

Ta Horst till exempel. Horst (Mads Mikkelsen) är psykolog/psykiater på den där självmordsavdelningen. Horst ska i filmen vara en inflyttad dansk som haft problem med språket. Många dialoger med Horst hänvisar till det tyska språket, till betydelsen av hans namn, om det betyder häst bla bla bla. Horst röker oavbrutet inne på avdelningarna och flirtar med före detta patienter. Horst är också ett namn som inte fungerar att säga på engelska utan att det blir ”roligt”. Jag tycker synd om Mads Mikkelsen här. Hans del av manus ger inte mycket matnyttigt att jobba med.

Det är den danska regissören Lone Scherfig som skrivit manus tillsammans med Anders Thomas Jensen. Lone Scherfig som lyckades massakrera den superhärliga boken En dag när hon gjorde den till film. Det sitter en liten tagg i hjärtat där. En Lone-tagg. En ”du kommer att få slita hårt för att vara en toppenregissör i mina ögon-tagg”. Wilbur hjälpte inte på traven.

Wilbur är en film som med en anings finess hade kunnat gå att göra näääääästan Notting Hill-mysig. Nu är den inte det. Den är tittbar men inte njutbar. En milsvid skillnad.

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

EN DAG

Nu är det nästan två månader sedan jag såg En dag/One day på en pressvisning. Två månader och jag har ännu inte lyckats att fullt reda ut mina tankar om den i skallen.

För dig som kanske missat det, En dag är en bok jag tycker väldigt mycket om. David Nicholls har lyckats skriva en roman som både är komisk, tragisk, nostalgisk och alldeles omöjlig att sluta läsa. Men det är trots allt en bok på över 400 sidor och filmen är blott hundra minuter, är det en ekvation som går ihop? Nej, jag tycker nog inte riktigt det.

Historien om Emma Morley (Anne Hathaway) och Dexter Mayhew (Jim Sturgess) tar sin början den 15:e juli 1988. Filmen, precis som boken, beskriver deras liv under exakt samma datum dom efterkommande tjugo åren.

Tjugo år på en timme och fyrtio minuter. Hmmmm….Hur tänkte dom då? Alltså, det är ju inte så att det är tjugo händelsefattiga år eller att nån av dom låg i koma tio av åren eller att något år endast är beskriven med ett ensidigt kapitel i boken, vore det så vore det inte mycket att irriteras över.  Det känns bara som att väldigt mycket handling hoppats över, alltså VÄLDIGT mycket. Så pass mycket att jag flera gånger tänker ”meeeeh, det här går ju inte ens att förstå om man inte läst boken”. Jag kände så under större delen av filmen. Jag fyllde själv i information jag fått genom läsningen och då blev filmen begriplig men långt ifrån så supercharmig och finurlig som boken. Långt ifrån.

Många många händelser som jag skrattade mig igenom när jag läste  boken finns inte med alls i filmen och en del är nedklippta från värsta zebran till nåt encelligt djur. Frågan är hur någon som inte läst boken reagerar?

Anne Hathaway är toppen som Emma med tjugo olika peruker och nästan lika många par glasögon och Jim Sturgess är….oh-la-laa….så JÄVLA BRA att jag BAXNAR tamejfan! Vilken kille, vilken begåvning och dom är så fina tillsammans trots att dom egentligen inte passar ihop.

Det tidstypiska försöket till soundtracket når sin peak redan i början av filmen med Tears for fears ”Sowing the seeds of love”, sen är det ofattbart beigt och träigt. Typsnittet under förtexterna förtjänar också en del uppmärksamhet då jag vill att den ansvarige räcker upp handen och offentligt bespottas för sin outsägliga dåliga smak, alternativt får tusen nålar på underarmen av en hungrig Ronald Niederman under ett par timmars tid. Det går inte att INTE bli förbannad på sånt, det går inte. I-landsproblem, yada yada, visst är det så, men för helvete, hur svårt kan det vara?

Om jag nu ska lugna ner mig och samla mig en smula så tycker jag Anne Hathaway och Jim Sturgess som filmpar är betydligt bättre än filmen i sig och filmen är mycket sämre än boken. Ändå fick jag en klump i magen av filmen. Ändå tänker jag på den, fortfarande. Eller om det är på Jim Sturgess. Jag vet inte riktigt. Snurrigt det här men helt okej på nåt vis, samtidigt som jag bara vill skrika: LÄS BOKEN ISTÄLLET!

(Filmitch har gjort det. Läst boken alltså. Klicka här för att läsa hans tankar om den.)