Etikett: Louis Leterrier

Publicerat

GRIMSBY

Man behöver inte leta upp ungerska experimentfilmer för att utmana sitt filmtittande och få se scener man aldrig sett förut. Sacha Baron Cohens nyaste film Grimsby bjuder nämligen på speciellt EN scen som klår det mesta vad gäller äckel/skämskudde/ vadihelveteäääääärdethääääär??? – puls en handfull andra scener som får mig att fnissa betydligt hårdare och högre än jag hade kunnat hoppas.

Sacha Baron Cohen spelar Nobby, en stolt far till elva barn (med kreativa namn som Django Unchained), gift med en livsglad fru med tajta syntetkläder (Rebel Wilson) och hans vänner och extended family är byns samtliga fotbollssupportrar. Nobbys bror Sebastian försvann när dom var små men Sebastians rum står fortfarande orört i huset trots att familjen på tretton pers verkligen skulle behöva boytan. Var tog han vägen? Lever han eller är han död?

Nej, han är inte död. Sebastian spelas nämligen av Mark Strong och duon Cohen/Strong kommer den närmaste timmen vara med om äventyr jag aldrig kunnat tänka ut även om jag använt dom mest geggiga av fantasier.

Jag kan förstå att manusförfattarna Phil Johnston, Peter Baynham och Sacha Baron Cohen skrivit in vissa av scenerna i historien MEN jag undrar hur filmbolag och producenter har kunnat okejat det. Modigt tycker jag och min sjuka hjärna är tacksam att dom fick ett ja. Filmen är nämligen så ”på gränsen” att jag tror att många baxnar och inte alls uppskattar denna typ av humor. Själv säger jag ”hell yes” och njuter av dumheterna.

Filmen är svajig och ojämn och kommer inte upp i Borat eller The Dictator-nivå men den är stabilt underhållande från början till slut och jag kommer aldrig se på elefanter på samma sätt igen.

Publicerat

NOW YOU SEE ME

Wohaaaaaaa! Så känns det i magen när jag ser den här filmen. Det känns som att jag har en liten glittersprakande cowboy i magen, en som sitter på en skenande vit häst som skrattar med stora guldtänder i hela munnen. Ja, hästen har guldtänder, inte cowboyen. Som jag ser det saknar cowboyen tänder, han låter helt enkelt tungan fladdra ut genom munnen som Toker när han dansar med Snövit.

Now you see me, en trollerifilm, en thriller, en heistfilm. Vad härligt det är med en film som är påkostad, häftig, mysig, superunderhållande och som samtidigt bjussar på kanonskådespelare och ett manus som är både smart och korkat på en och samma gång.

Några gånger suckar jag, som när huvudrollsinnehavarna hux flux hystar fram ficklampor ur fickorna fast dom inte visste att dom skulle behöva ficklampor (och folk tyckte jag var konstig som sprang omkring med en hylsnyckelsats i handväskan i tio år. Obs! Preskriberat). Men går det att bortse från uppenbara dumheter – och det går – så är Now you see me sommarens hittills mest underhållande film.

Jesse Eisenberg, Isla Fisher, Woody Harrelson och Dave Franco (James lillebror) som magikergänget The Horsemen, Michael Caine, Morgan Freeman, Mélanie Laurent och Mark Ruffalo i dom andra stora rollerna. Finns det nåt att klaga på? Nix, inte ett jota, faktiskt så pass lite att filmens första två tredjedelar är uppe och nafsar på toppbetyg och jag sitter i biosalongen och myser, pyser, jäser, njuter och ler.

– Ska vi se om den? säger sonen när eftertexterna rullar och jag nickar. Klart vi ska se om den.

Publicerat

THE INCREDIBLE HULK

Ååååå vad jag vill tycka om den här filmen! Jag vill jag vill jag vill så gärna göra det!

Jag blir som en trotsig fyraåring utan gummistövlar i en sandlåda när det spöregnar och inte vill gå in. Jag vill sitta i den plaskvåta kattnedkissade kommunala sanden och köra den där röda plastbilen runt runt. Jag har ju för fan byggt en fungerande motorväg med refuger och grejer! Låt mig va! Gå bort! Jag sitter här och här sitter jag bra och jag leker med prylar som gör mig glad och inget surt nedfall som helst kan få mig att ändra mig. Sluta muta mig med pannkakor dumma förälder, jag vill inte haaaaaaa!

Nu är jag inte fyra år även om det känns så ibland. Jag är däremot fullt och fast övertygad om att en Hulk kommer pryda min kropp inom en inte alltför avlägsen framtid och jag måste därför hitta den perfekta förlagan, ett porträtt av Lou Ferrigno är nämligen inte att tänka på. Det fick alltså bli en omtitt av The Incredible Hulk från 2008 med Edward Norton som den strålningsskadade doktorn Bruce Banner.

Den här filmen lider av all världens barnsjukdomar. Precis som en supergullig fyraåring kan förvandlas till oigenkännlighet genom elaka vattkoppor blir den här finfina grundhistorien till ingenting annat än en menlös yta och en bakgrundsmusik som kan göra en förlamad hyperaktiv. Det presenteras mer information under förtexterna än det gör i en normallång svensk film sammantaget. Okej, jag känner till storyn men den som tittar och mot förmodan inte vet detta kommer bli galen. Känslan från första fem fortgår filmen igenom, varken Edward Norton eller Tim Roth kan råda bot på det hur mycket dom än försöker. Och dom försöker. Hårt. Med varenda muskel dom kan uppbringa. Med varenda uns av skådespeleri dom lärt sig på teaterskolan. Men det går inte, filmen lyckas inte nå fram till mig hur många gånger jag än försöker.

I mina ögon är det regissören Louis Leterrier som är boven. Han har fått en alldeles för stor mössa. Han har givits ansvar han inte kan hantera. Buuuu Louis, man lajar inte med hulkfilmer på det här sättet, det är en skymf! Kom och lek med mig i sandlådan istället, jag kan baka en ”sockerkaka” – och tvinga dig att äta den.