Etikett: Lovefilm

Publicerat

TRASSEL I NATTEN

Trassel i natten. Smaka på orden. Trassel i natten. En film som görs idag som heter Into the night i original skulle aldrig översättas till Trassel i natten. Trassel är ett redigt 80-talsord , liksom natten.

Det känns som det kryllar av 80-talsfilmer med natten i titeln, Härom natten (About last night),  En natt i New York (After hours) och för att inte tala om Jack Killian och hans TV-serie En röst i natten (Midnight caller). Nu är det alltså Trassel i natten, riktigt toktrassel till och med, i alla fall om man heter Ed Okin (Jeff Goldblum), lider av sömnsvårigheter, just har kommit på sin fru med att vara otrogen, gjort bort sig på jobbet och nu på småtimmarna helt enkelt rymt hemifrån.

Han kör runt lite planlöst i sin beiga Toyota och är så trött att ögonen lever sitt eget liv. Han har inte sovit en hel god natt sen sommaren 1980 så jag kan förstå att kroppen börjar säga ifrån. När han svänger ner i flygplatsgaraget kan det vara för att komma bort från allt en stund och/eller kanske sova nån timme, vem vet? Han hinner i vilket fall inget av det för det kommer en springande kvinna med blå leggings och Peter Pan-stövlar som skriker ”Hjälp mig!” och vad gör Ed, jo, hjälper henne.

Diana (Michelle Pfeiffer) sitter riktigt i skiten, kan inte gå till polisen och måste hålla sig borta från skummisarna som precis mördat en kille i garaget. Tillsammans tar dom sig igenom Los Angeles-natten ackompanjerade av såndär helskön elekro-och-kanske-lite-saxofon-musik-med-givna-trummaskiner som bara kunde göras på riktigt på 80-talet (jämför med dom instrumentala delarna av soundtracken till Top Gun, Footloose, Flashdance och Snuten i Hollywood).

Det här är en film som gärna ska ses nattetid, gärna i ensamhet, gärna när man suktar efter en utlandsresa och helst när man skulle behöva sova men inte kan. Det här är ascharmiga nattliga vyer över ett sömnigt L.A, Jeff Goldblum med stora trötta vattniga ögon, Michelle Pfeiffer i stuprörsjeans och röd Michael Jackson-jacka och en birollslista som är ett sånt knasigt hopkok att det nästan inte går att tro att den är sann. Kolla bara: Dan Aykroyd, David Cronenberg, Richard Farnsworth, Lawrence Kasdan, Paul Mazursky, Amy Heckerling, David Bowie, Jonathan Demme, Bruce McGill, Carl Perkins  och regissören John Landis himself.

Det här är en helskön film. Helskön verkligen.

 

Publicerat

Skräckfilmsvecka: Cabin Fever

Fem vänner firar sin skolexamen genom att åka till en timmerstuga belägen mitt ut i skogen i hillbillyland. Tänk att ungdomar aldrig lär sig? Vad är det för fel på stugbyar med asfalterade vägar och fungerande lyktstolpar? Nåja. Kidsen lär sig i alla fall ”the hard way” hur dom ska semestra i framtiden, dom som överlever vill säga.

Den mest frekvent påtände av dom fem beger sig ut i skogen med ett luftgevär för att skjuta ekorrar. Varför? Jo, för att dom enligt honom är bögar. Han är inte den mest välvässade pennan i lådan och speciellt inte när han medvetet tänder på en bit av skogen och sen garvar och går därifrån. Fy satan. Honom gillar jag inte alls.

Det är just den här killen som i en sekund av lättviktarfinger skjuter en man som har tror är en ekorre (?). Mannen är skorpig och blodig, uppenbart rätt sjuk och är panikslagen i sitt beteende. Men den här skjutande killen är inte mentalt helt funktionell så han springer iväg och förtränger den sjuke mannen och det går ju bra, tills han knackar på dörren till stugan och ber om hjälp. Mannen bär på ett virus som smittar genom beröring – och vatten – och snart är dom smittade allihop.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Cabin Fever. Som skräckfilm är den inte tillräckligt läskig för att få högsta betyg men som en studie i mänskligt beteende fungerar den faktiskt. Det är mycket fokus på relationer, bröst och knulla men så har ungdomsskräckisar i skogsmiljö varit i alla tider och (gäsp) det är alltså inget nytt varken under solen eller kjolen.

Effekterna är däremot många, bra gjorda och ibland rätt groteska men vad annat kan förväntas av Hostel-skaparen Eli Roth? Sen tycker jag mycket om första fjärdedelen av filmen som konsekvent är filmad mer eller mindre ur grodperspektiv. Jag gillar känslan i filmen, jag blir sugen på att se mer och att han har skrivit in en blond pageklippt ”banjopojke” i handlingen är smart. Blonda pageklippta småpojkar i skräckfilmer är läskigare än det största monster som går att fantisera fram och speciellt när han använder bilisters händer som bitring. Hurv!

[Idag skriver Filmitch om Yellow brick road]

 

 

Publicerat

Skräckfilmvecka: Spider Baby

Här, nu och idag börjar Skräckfilmsveckan på Fiffis filmtajm.

Varje dag till och med söndag kommer det dyka upp recensioner på olika typer av läskiga filmer, såna som är bra att samla på sig i Halloween-tider och först ut är en gammal kultklassiker från 1968, urmodern till alla inavlade-lantismonster-som-käkar-människor-filmer: Spider Baby.

Syskonen Elizabeth, Virginia och Ralph har alla tre nån slags sällsynt genetisk sjukdom som förvandlar dom till mordiska kannibaler genom en stadig förruttnelse av deras hjärnor och självklart bor dom i ett gammalt hus med tinnar och torn i utkanten av en liten byhåla.

Dom får besök av några avlägsna fisförnäma släktingar som vill bli deras förmyndare men ungdomarna känner på sig att släktingarna bara vill åt deras hus, deras enda trygghet i livet och det vill dom inte. Och när dom här syskonen tänker ordet INTE så gör dom det ordentligt. Släktingarna ska väck, dom ska dö och visst blir det en blodig natt.

Jag vet inte om regissören Jack Hill kände till Pippi Långstrump när han gjorde filmen men jag tror det för Elizabeth är en solklar Pippi-klon utseendemässigt. Ralph är kutryggad och efterbliven och är den som ser mest ut som om hans pappa, farfar och morfar är samma person. Virginia är den blodtörstigaste av dom, den som mest gillar att leka spindel och ta människor som byte i sitt nät. Hon har en ångestblick som är så obehaglig att när jag möter liknande blickar på tunnelbanan så byter jag vagn.

Nu kanske det är lätt att tro att det är är nåt skitäckligt, klaffsigt, spektakulärt kannibaldrama men så är inte fallet. Bara det att filmen är svart-vit gör att det mesta av den läskiga känslan försvinner (vilket är precis tvärtom mot till exempel Psycho) men filmen är faktiskt bitvis även lite komisk. Det känns som att regissören haft klara slap-stick-baktankar och den känslan gör filmen en anings spretig.

Summa summarum, det här är en skräckfilm som du inte behöver bli rädd för men den är intressant ur filmhistorisk synvinkel. Ibland är det kul att gräva lite och även om spaden inte slår i nåt gravfynd från vikingatiden så kan det alltid vara skönt för kroppen med fysiskt arbete ibland. Ja, ungefär så på´t ungefär.

[Idag börjar Skräckfilmsveckan även hos Filmitch och idag recenserar han Razorback.}

Här finns filmen.

Publicerat

SEKTOR 236 – TORS VREDE

Det är väldigt sällan jag ögnar igenom medlemsrecensionerna på Lovefilm innan jag bestämmer mig för att hyra en film. Jag undrar om det ens hänt förrän nu?

Jag vet inte hur det gick till, jag vet bara att jag klickade mig in på filmen Sektor 236 – Tors vrede, att jag såg taglinen ”En svensk Rovdjuret” och blev självklart  lite nyfiken. Tokigt nog scrollade jag sedan ner och fick se omdömena som löd:

”Första frågan är: är det en bra film? Absolut inte!”

”Detta e den sämsta film som jag någonsin hyrt ! Urkass, sämre än dålig.”

”Kanske den sämsta filmen någonsin.”

”Inte värd din tid.”

”Varning för denna film!”

”Den svenska film jag sett. Klart etta på kalkonlistan.”

”Skådespelarna har bara två lägen: mummel eller mongovrål.”

Självklart klickade jag på HYR.

En pluton fjälljägare försvinner mystiskt i vildmarken under ett hemligt uppdrag. En specialstyrka skickas ut för att ta reda på vad som hänt dem. Samtidigt är ett gäng ungdomar helt ovetande ute på hiking i området. Ungdomarnas mobiltelefoner tappar plötsligt täckning och kompasserna slutar fungera. De går vilse och försvinner en efter en. De inser snart att de är jagade som djur…

Det är filmens handling i kortformat kopierad direkt från Lovefilms beskrivning. Efter att ha suttit vid datorn i över en halvtimme och försökt att på ett informativt och icke-raljerande vis förklara vad filmen handlar om raderade jag hela texten och snodde Lovefilms rätt av. Lathet? Inte alls. Dumt? Inte det heller. Filmen har ändå ett manus, en tanke, men JAG kan inte för mitt liv få ihop det och det här ska ju vara en ordentlig recension, eller ska det inte det?  Vem har bestämt det förresten? Jag? Jag kan för tusan inte skriva en vettig recension om en film som fick mig att sitta och vänta på (och längta efter) Martin Timell och höra hans röst säga ”Det är inte killen som är med i filmen som har skrivit brevet.”

Det här är alltså en film som har Jan Johansen, melodifestivalvinnaren från 1995, i rollistan.  Det här är en film som har stort fokus på  den svenska militären men som använder sig av amerikanska vapen. ”Jakthelikoptern” är en passagerarhelikopter, bilderna av minröjare ser smygfilmade ut, allt är så fruktansvärt larvigt, plastigt och fel att jag till slut faktiskt inte står ut.

När jag tittar på en vanlig DVD-film hemma brukar jag har ett normalljud på 11, alltså när jag ser en film som är inspelad med nya uppfinningar som stavas mikrofoner och ljudkillar och sånt. När jag tittade på Sektor 236 – Tors vrede var jag tvungen att höja till 28 för att ha en chans att höra vad dom sa och sedan sänka till 5 fort som fan när det drog igång musik och/eller effekter, annars hade störningsjouren ringt på dörren.

Jag orkar inte sitta där och tokklicka på fjärrkontrollen för att slippa ta fram trätratten eller sitta med örat dikt an någon av högtalarna. Jag kan inte se skådespelarmässigt så totalt obegåvat folk försöka agera som här, det går inte. Jag krängde på mig som en kissnödig daggmask i soffan, jag skämdes å deras vägnar och för mig som frivilligt satt och tittade på skiten. Så efter en timme bestämde jag mig.  Mitt liv är alldeles för kort för att jag ska slösa tid på sånt som Sektor 236 – Tors vrede.  Det här är ett påhitt, inte en film och hade jag sett klart den hade det kunnat bli en bitterhetsfråga på min dödsbädd.

– Finns det nåt du ångrar med ditt liv, nåt du inte gjorde?

– Ja. Jag ångrar att jag inte stängde av den där ”filmen” i oktober 2011. Tänk, jag hade kunnat göra så mycket annat och så mycket nytta dom 114 minutrarna. Satan också. Fan vad jag ångrar mig och nu ska jag dö också.

(Betyg? Jag kan inte sätta betyg på detta, det går helt enkelt inte. Min betygsskala går inte ner till den absoluta nollpunkten och att ge den en etta vore alltför givmilt och rent av fel.)

 

Publicerat

Veckans dokumentär: Tintin och jag

På fredag händer något mycket stort på svenska biografer. Tintin har premiär, filmen som Steven Spielberg och Peter Jackson jobbat med i åratal och som jag längtat efter sen jag först hörde om projektet. Jag undrar hur Tintins pappa, den belgiske Hergé tycker om filmen men det är en fråga som aldrig får svar eftersom han varit död i nästan trettio år.

I dokumentärfilmen Tintin och jag försöker den danske regissören Anders Østergaard räta på en del frågetecken kring den mytomspunne mannen och det är en film gjord med kärlek, respekt och vilja att gräva djupt men Hergé är inte en man man gräver i, så mycket lärde jag mig av filmen. Han bjussar på en del information, historier och anekdoter men vore han en gnuggis så spelade det ingen roll hur mycket man gnuggar på honom, han luktar liksom ingenting. Det är Tintin som är den karismatiske, inte serietecknaren själv.

Det jag gillade mest med filmen var den närmast kontemplatoriska stämningen med den harmoniska elektroniska musiken i bakgrunden, bilder från serieböckerna, teckningar, den grafiska formgivningen som är så typisk Hergé och som jag älskar så innerligt. Jag hamnade nästan som i trans, det blev mer en mental resa in i färg och form än en upplysande dokumentär skildring och det var inte dåligt på nåt vis, jag hade bara önskat mig något mer ”köttigt”.

Nu hoppas jag bara att Hergé befinner sig på nåt färgglatt ställe där han med kikare och micropopcorn kan se sin Tintin komma till liv på ett helt nytt sätt på bioduken.  Jag unnar honom det. Jag unnar oss ALLA det.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Tre om en: Jeff Goldblum (som fyller år idag, hurra!)

Det här är Jeffrey Lynn Goldblum. Idag fyller han 59 år.

Jag tycker det här är en rätt trevlig snubbe och han förtjänar både goda tårtor och kärleksfulla blogginlägg på sin födelsedag. Därför tänker jag dagen till ära bjussa på tre recensioner av riktigt bra filmer som han är med i.

Han började sin skådespelarbana med filmen Death Wish 1974 (som jag skrev om häromveckan). Då var han en gänglig och ganska ful ung man med en hel del drag som påminner som Freddie Mercury. Nu har han liksom ”växt i” sitt fejs och ser rätt trevlig ut på nåt egendomligt och ganska snällt vis.

Han har en imponerande skådis-cv och har varit med i många av dom allra största filmer världen skådat. Det är lätt att glömma det ibland.

 

MÄNNISKOR EMELLAN  (The big chill, 1983)

Jag bara undrar, en film vars förtexter drar igång till Marvin Gaye´s  ”I´ve heard ut through the grapevine”, går det att få annat än goda vajbs av en sådan?

Det är en sån jäkla smart början, så mitt-i-prick att jag blir alldeles lycklig. När sedan namnen på några av dom alla största skådespelarna från 80-talet dyker upp i sedvanligt lite-överdimensionerat-80-tals-typsnitt då är det inte utan att det dyker upp en handklapp eller två.

Clenn Close, Kevin Kline, Tom Berenger (i mustasch, och nu är det inte bara händerna som klappar här), Meg Tilly, William Hurt och Jeff Goldblum i stora glasögon av plast som jag vill minnas var väldigt populära på den tiden – fast på kvinnor.

Det gamla kompisgänget samlas åter fast denna gång under dystra omständigheter. Vännen Alex har tagit sitt liv och begravningen måste klaras av. Det är glädje av återseende, det är sorg, det är nostalgi, det är tankar om hur livet blev och inte blev, det är avslutade relationer, nya konstellationer och några av vännerna vill helt enkelt bara ligga med alla, dock av olika orsaker.

Det här är en sjukt mysig film med ett exceptionellt bra soundtrack. Jag missade den helt när den kom, jag var väl aningens för ung antar jag och sen har det liksom inte blivit av – förrän nu. Bättre sent än aldrig, helt klart.

 

 

ADAM RESURRECTED (2008)

Adam Klein var cirkusdirektör, clown och jude i Tyskland på 40-talet. Han hade en fru och två döttrar och levde ett rätt bra liv. Nu bor Adam på ett slags mentalsjukhus/behandlingshem i Israel, ett hem för dom som överlevde förintelsen och han försöker på sitt eget vis leva med minnena och stå ut i vardagen. Hur han gör det? Jo, med humor, självdistans, ömhet, galenskap och en osviklig förmåga att få kvinnorna han vill ha att ligga med honom.

Det som händer i nutid får vi se i färg, återblickarna i svart-vitt och bristen på färg i scenerna från fånglägret gör kontrasterna så stora att det blir fysiskt jobbigt att se. Adam blev nämligen bokstavligt talat en knähund till Kommendant Klein (Willem Dafoe), en sadistisk nazijävel som tvingade Adam att sova på golvet, gnaga på köttben och leka en mänsklig hund genom att krypa omkring på alla fyra samtidigt som hans fru och barn mötte döden i gaskamrarna.

På behandlingshemmet träffar Adam på en ung pojke som även han blivit behandlad som en ”hund” och dom hittar varandra där, får nån slags kontakt och försöker indirekt hjälpa varandra att läka sina sår.

Regissören Paul Schrader (annars mest känd som manusförfattare till Taxi Driver) har hittat helt rätt här, både i valet av Jeff Goldblum som huvudrollsinnehavare och i filmspråket. Det är knasigt, hattigt och annorlunda filmat och det gäller att vara vid sina sinnens fula bruk för att orka ta till sig och hänga med i filmen. Det är suggestivt som en målning av Salvador Dali, det är vackert, det är svart humor ibland, det är bara svart ibland och ibland är det fnissigt roligt men det filmen är precis hela tiden är ANNORLUNDA. Det här är som ingenting jag sett förut och jag undrar om jag någonsin sett Jeff Goldblum briljera så stjärnklart som här. Jag tror inte det.

 

 

FLUGAN (1986)

När David Cronenberg bestämde sig för att göra en remake på filmen Flugan från 1958 tror jag inte han räknade med att det skulle bli en succé, men det blev det. Science fiction var superinne i mitten på 80-talet, maskiner som blinkade, blippade och lät var pulshöjande. Bara tanken på att kunna teleportera sig var tokspännande, i alla fall för mig som just då var lite av en fysiknörd.

Regissören David Cronenberg var redan 1986 en stor idol för mig. Han hade skrämt skiten ur mig med The dead zone (jag kan fortfarande inte titta på scenen med saxen) och fått mig att ”tänka utanför lådan” med filmen Videodrome och nu kom han alltså med en film som var precis mitt i prick sett till vad jag älskade att titta på vid den tiden.

Jeff Goldblum spelar Seth Brundle, vetenskapsmannen som uppfunnit teleportören, maskinen som kan få honom att förflyttas får en plats till en annan. Geena Davis spelar Veronica, journalisten som ska dokumentera hans framsteg. Det är slående hur enormt lika dom två är utseendemässigt, dom har ett uppenbart äktenskapstycke vilket dom själva kan skriva under på eftersom dom gifte sig strax efter inspelningen. Att dom skilde sig redan 1990 är en annan historia.

När Seth lyckas teleportera en apa med hundraprocentigt resultat beslutar han sig för att testa på sig själv. Han hoppar in i maskinen och vips så har en liten anspråkslös fluga letat sig in i maskinen och teleporteras samtidigt som Seth själv. Den där kemiska och biologiska reaktionen ger Seth egenskaper han kanske inte längtat jättemycket efter.

Det här är en klassiker! Det här är tjohoooooo-hopp-och-skutt-jättebra och skitäckligt och ingen kan på samma sätt som Jeff ge en spyfluga ett ansikte.

[Om du känner att du vill ha mer av den här mannen, här hittar du fler av hans filmer som jag recenserat.]

 

Publicerat

Veckans Aaron: Bröllopsnatten

I romcoms finns det ETT måste som inte går att blunda för om filmen ska bli intressant att titta på, ett enda litet måste.

Det handlar inte om att skämten måste stå som spön i backen eller att mannen i sammanhanget måste vara skitsnygg eller kvinnan supersexig eller att det ska regna i slutscenen så att den ledsna pojken ser ut som en blöt katt eller att tjejen måste bete sig Sandra Bullock-charmigt och kunna ramla och rapa och sånt, nej, inget sånt alls. Det handlar om en annan sak.

Det handlar om Ryan Philippe och Kathy Bates. Det handlar om Gérard Depardieu och Ellen Page. Det handlar om personkemi.

Att Ryan Philippe skulle bli upp över öronen kär i Kathy Bates är lika otroligt som att Ellen Page skulle bli det in Monsieur Depardieu. Trots att jag överdrev nu och tog i från tårna för att få fram tillräckligt bra exempel så är dessa två par är i princip lika omaka som denna films kärlekspar Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart. Aldrig i hela mitt liv att jag tror på att Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart skulle fatta tycke för varandra. Never in my life säger jag bara!

Eftersom själva personkemin är ett sånt antiklimax så blir det ett slags autonomsågning av filmen. Den sågar sig själv. Jag behöver inte ens knyta näven, höja den i luften och proklamera för det SUPERJOBBIGA i att se en hel film delad i två, filmad med två kameror och med en beige vertikal rand i mitten av bilden.

Så, hur klarar sig Aaron Eckhart då? Jodå. Han låtsas se betuttad ut så gott han kan. Vad Helena Bonham Carter gör på inspelningen har jag däremot ingen aning om. Sen har dom tagit in en snubbe som ska spela Eckhart som ung och bakom vilken soptunna regissören hittade honom törs jag inte ens tänka på.

Om någon ska spela Morgan Freeman som ung så antar jag att dom castar en svart kille. Om någon ska spela Julia Roberts som ung så antar jag att dom castar en tjej med stor mun och glada hästtänder. Om någon ska spela Aaron Eckhart som ung så antar jag att dom castar en kille med befintlig fitthaka. Nämen, neeeeeeej, det gjorde dom inte, självklart inte, vad trodde jag egentligen?

Bröllopsnatten är en formidabel katastrof som romcom betraktad, som drama betraktad, som FILM betraktad och jag måste säga att ingen kan på samma sätt som Aaron Eckhart välja filmer på ett till synes helt random vis. Det är som att han blundar och pekar. Ibland blir det bra, ibland blir det riktigt bra, ibland blir det asdåligt och ibland blir det Bröllopsnatten.

Här finns filmen.

Publicerat

The Stranger Inside

Radioprataren Erica Bain (Jodie Foster) är sådär nästan sjukligt lycklig med sin David (Naveen Andrews). Dom är kära, glada, snälla och planerar ett bröllop dom båda verkligen längtar efter. Men säg den lycka som varar för evigt.

Under en promenad blir dom båda brutalt nedslagna. David dör av skadorna och Erica klarar livhanken med nöd och näppe. Poliserna jobbar på att få tag på gärningsmännen, men utan resultat och Erica går omkring på New Yorks gator, ensam och livrädd för allt och alla. Hon köper sig en pistol mest som säkerhet men det dröjer inte länge innan hon tvingar sig själv att använda den.

Nu ska vi se om jag kan bena ut det här för filmer som får mig att fastna i tjejfilm-killfilm-tänket gäckar mig nästan alltid. Det är inte så att filmerna retar mig det är mer känslan jag får som stör, att jag inte kan sätta fingret på exakt VAD det är som gör att en film funkar på mig och en annan inte gör det.

The stranger inside (det är den ”svenska” titeln, i original heter den The brave one) är egentligen EXAKT samma film som Death Wish, en film som jag sågade jämns med fotknölarna för några veckor sedan. Jag kunde inte göra annat än att dela ut lägst tänkbara betyg eftersom ingenting av Charles Bronsons plågade hämndlystnad tog sig innanför mitt skal, jag var fullkomligt oberörd av hela filmen. Här är Bronson utbytt mot en späd Jodie Foster som blir nånslags självpåtagen upprensare bland stadens slödder i sin jakt på männen som förstört hennes liv och jag förstår henne, jag känner med henne, jag får en ledsen klump i magen, jag har absolut inga problem alls att sätta mig in i hennes situation. Herregud, om jag skulle gifta mig med Naveen Andrews och han dog, hur skulle jag kunna gå vidare?

Filmen är långsam, nästan kontemplatorisk bitvis och klippen mellan Ericas och Davids kärleksnätter och det brutala överfallet blir så jobbigt att jag får använda tröjärmen mot ögonen ett par gånger. Det är det där med ödet som spökar för mig, det där att andra människor har makt att förändra mitt liv och inte alltid till det bättre. Jag kräks på den känslan. Jag vill inte vara med. Varför kan inte människor få känna lycka längre stunder? Är det sån jäkla hårdvaluta att vara genomglad att vi riskerar att missbruka känslan om vi får leva i den ett längre tag?

Tankar som dessa dyker upp med jämna mellanrum filmen igenom och även efteråt. Det gjorde dom inte när jag såg Death Wish. Frågan är om Death Wish medvetet är filmad för att nå fram till en manlig publik medans The stranger inside lika genomtänkt ska beröra dom kvinnliga? Om filmerna var precis domsamma men det gick att byta ut Bronson mot Foster i Death Wish och Foster mot Bronson i denna, skulle filmerna funka lika bra/dåligt då? Kanske, kanske inte. Kanske är det så att jag naturligt definierar mig mer med Jodie Foster än med Charles Bronson oavsett omständigheterna? Kanske är det så att tempot, musiken, stämningen i den här filmen helt enkelt appellerar mer till min smak än den i Death Wish? Jag vet inte. Jag vet bara att objektivt sett så är filmerna larvigt lika, även tempo- och stämningsmässigt.

Om det är mina X-kromosomer som gör att jag gör vågen åt en kvinnlig hämnare med civilkurage och stake men inte åt en manlig  ska jag låta vara osagt, men det här är en bra film alldeles oavsett. Hemsk, ledsam men ändå mysig på nåt sjukt vis. Som ett riktigt uppfuckat Kinderägg.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Aaron: Suspect Zero

Tänk dig att du befinner dig nånstans i mitten på 80-talet. Du har gått nån förberedande filmarutbildning på nån icke-CSN-berättigad skola i förorten, du har ärvt lite pengar från en äldre släkting som lugnt somnat in och för pengarna köper du en blaffig filmkamera. Det blir lite pengar över och du tänker:

WOW, jag gillar Falcon Crest, jag är duktig på att klippa ihop porrigt röda drömska bilder så dom ser fejdade ut med skuggiga kanter och jag har en fallenhet för att modellera ögonlockssaknade ögonglober i cernitlera. Jag vill filma nåt som ser ut som en blandning av David Lynch, ett polskt TV-drama och en teakmöbel. Ja! Det vill jag göra! Hurra!!

Hurra, ja. Ja, det kan man ju säga om man vill men det är svårt att säga det utan att tjonga till en massiv dos ironi i rösten. Jag misstror inte dom säkerligen höga intentionerna hos varken manusförfattaren Zak Penn eller regissören E. Elias Merhige men jag hoppas nånstans att den färdiga filmen inte alls blev som dom hade trott. Jag hoppas också att den inte blev som Aaron Eckhart, Carrie-Anne Moss och Ben Kingsley trodde när dom läste manus för OM filmen blev som väntat då undrar jag om dom lider av dyslexi alla tre.

Suspect Zero är en film som lider av solklara Se7en-komplex. Jag hånskrattar lite när jag skriver detta för jag förstår nånstas vad filmen är ute efter. Den vill vara lite smart, lite cool, lite fiffig, lite wakka-wakka-heeeey-vad-genomtänkt-det-här-är-hänger-ni-med-i-svängarna-nu-era-korkade-filmnördar, men eftersom filmen lider av det största felet i modern filmhistoria om man ska göra en nervkittlande thriller så kan jag inte göra annat än att skratta högt, hårt och tre snabba.

HA. HA. HA. DET GÅR INTE ATT VISA VEM MÖRDAREN ÄR I FÖRSTA SCENEN. DET ÄR DUMT, DUMT ÄR VAD DET ÄR. FORTSÄTT GÄRNA MED HUR MYCKET BLOD OCH GOJS OCH KROPPSDELAR SOM HELST SEN, DET SPELAR INGEN ROLL FÖR DET BLIR INTE SPÄNNANDE. INTE ALLS OCH INTE NÅNSTANS. MIFFON!

Att Aaron fått mörka linser och blivit tillsagd att blinka sakta var gång han filmas i närbild gör varken till eller ifrån. Han är en bra skådis, han gör sitt jobb, han är en trovärdig polis MEN inte här. Ben Kingsley är duktig på att spela otäck MEN inte här. Carrie-Anne Moss är en av världens ballaste kvinnliga skådisar MEN inte här.

Nu neggar jag så jag blir trött på mig själv men jag kan liksom inte se såna här filmer utan att åtminstone ta fram den där lilla figursågen. Filmen gick att se, visst gjorde den det. Jag somnade inte, jag tänkte inte ens tanken på att spola men jag hade inte särskilt kul. Det var som en vanlig dag på jobbet med halvtrist matlåda, tandläkartid efter lunch och skoskav ungefär. Lite BLÄK alltså, fast nånstans kunde det ändå vara sämre.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

BENNYS VIDEO

Vad är skönast? Springa i skogen bland stock och sten och få ren luft i lungorna eller kuta på ett löpband tillsammans med tjugo andra svettiga löpbandslöpare på Sats?

Vad är mest givande? Att ha tre hundra facebookvänner som du håller koll på och som håller koll på dig eller tre nära vänner som du pratar öga mot öga med när tillfälle ges?

Vad är mest intressant? Att titta på film och leva sig in i den påhittade världen eller att leva sitt liv i verkligheten?

Jag tror inte att det här är helt enkla frågor med självklara svar, inte någon av dom, men efter att jag har sett Michael Hanekes personliga inlägg i videovåldsdebatten börjar det åtminstone snurra i min skalle.

Benny (Arno Frisch) bor med sin mamma och pappa (Angela Winkler och Ulrich Mühe) och han har egentligen bara ett enda intresse: film. Han hyr film dagligen i den lilla videobutiken och det är inga ”vanliga” filmer han ser, det är uteslutande våldsfilmer och skräckfilmer.

I sitt rum har han en videokamera på stativ och han filmar ofta och gärna. Filmen från när han var på landet med sina föräldrar och dom dödade en gris går på repeat i pojkrummet. Han har dragit ner samtliga svarta rullgardiner för fönstren och filmar utsikten från fönstret med kameran, utsikten som sedan kan ses på TV-apparaten, live fast som på film. Allt som ses på en skärm är intressantare än det som sker i det riktiga livet. Allt. Alltid.

Utanför videoaffären träffar han på en flicka som även hon verkar vara väldigt filmintresserad. Föräldrarna är bortresta över helgen och Benny är ensam hemma. Han passar på att bjuda med sig flickan hem och hon stannar en stund och han passar på att visa henne grisfilmen och även det av honom stulna slaktvapnet. ”Har du sett en död nån gång? I verkligheten alltså?” frågar flickan Benny. För henne är skillnaden mellan film och verklighet stor, reell och inte särskilt konstig men för honom är den mer luddig. Finns det ens någon skillnad undrar jag? Är han ens med i matchen? Hur det än är med den saken så laddar han vapnet och ger det till flickan. Skjut då, fegis, säger han. Skjut själv, säger hon och han skjuter.

Det finns så mycket att skriva om den här filmen, så mycket som handlar om föräldraansvar och idiotungar, varför ungar blir idioter och varför föräldrar inte orkar vara föräldrar. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om moral och sunt förnuft och fortsätta mitt mässande om vikten att lära barn kunna känna – och FÅ känna – empati. Brist på empati är tamejfan roten till allt ont här i världen, stort som smått.

Att se Ulrich Mühe, den beige näbbmusen från De andras liv, var intressant då hans karaktärer i dessa filmer inte skiljer sig nämnvärt åt. Dom är båda duktiga på sitt jobb och slutför det dom är ålagda att göra med tysk klinisk precision. Arno Frisch var sjutton år när han spelade fjortonårige Benny och fem år senare spelade han skithuvet Paul i Funny games, en rollkaraktär som lika gärna skulle (och borde) ha hetat Benny. Ju mer jag tänker på det ju säkrare blir jag. Haneke gör ingenting av en slump. Kan Benny döda en flicka när han är fjorton, vad kan han då inte göra när han är runt tjugo?

En film som Bennys video har så många bottnar och så många frågeställningar som jag skulle vilja analysera, alternativt höra någons åsikt som lyckats resonera klart över filmen. Har du sett filmen och har något du vill tillägga, skriv gärna en kommentar.

Har du sett filmen OCH kan resten av Michael Hanekes repertoar som ett rinnande vatten OCH brinner av längtan att berätta om dina filmfunna klurigheter för andra? Kan du inte starta en studiecirkel hos ABF och ringa mig? Jag kommer, count me in!

 

Publicerat

Veckans dokumentär: Maradona

Om du följt min blogg mer än en vecka kan du nog inte ha missat att jag gillar att titta på fotboll. Jag tycker det är en riktigt kul sport och ett skönt fritidsnöje att följa både på TV och live på plats. Ju större match, ju mer det gäller desto bättre och när det vankas EM och VM så planeras hela familjens liv efter matcherna. Så är det och jag är tacksam för att min lilla familj delar denna hobby. Det kunde ha gnisslat rätt rejält annars på alla möjliga plan.

Att Maradona är en av fotbollshistoriens allra största personligheter är inte heller någon hemlighet men att den serbiske regissören Emir Kusturica har honom som stor idol var något nytt för mig. Nyfiken som en uttråkad hemmafru bakom en köksgardin i en sömnig byhåla hyrde jag Kusturicas dokumentär om fotbollslegenden och trodde mig få se något spektakulärt, men se, det fick jag inte.

Revolutionären Maradona med Fidel Castro på benet och Che Guevara på armen, VM-vinnaren, han som högt och ljudligt pratar skit om George W Bush, han som knarkat, plufsat till sig, bantat, varit på avgiftning och kommit tillbaka till livet igen, hur kan man misslyckas med att göra ett filmsikt porträtt av den mannen? Jag fattar det inte.

Kusturica misslyckas på alla sätt som tänkas kan. Han envisas med att själv vara berättarröst och prata engelska, vilket är ett språk han uppenbarligen inte behärskar och det blir bara sjukt jobbigt att lyssna på och jag kan inte sluta tänka på varför han inte pratar sitt modersmål i sin egen film. Han visar Maradonas ”Guds-hand-mål” gång på gång på gång, jaaaa, jag har sett det nu GÅ VIDARE, hallå, kom igeeeeen, det finns grejer att berätta om den här karln som kanske ingen vet, sånt som du borde TA REDA PÅ i din roll som dokumentärfilmare. Att köra ett enda fotbollsmål på repeat är lika enahanda som att lyssna på en DJ som kör introt på I will survive i två timmar i sträck. Fan Emir, skärp dig nu, visa vad du kan!

Men nej. Han visar ingenting. Ingenting alls. Plattare dokumentär får man leta efter. Jag vet ingenting mer om Maradona än jag visste förut men jag vet att jag kommer leta aningens mindre intensivt efter att få tag på ett eget ex av Zigenarnas tid för jag är inte så väldans förtjust i Kusturica just nu. Han lyckades trötta ner mig brutalt på 93 minuter OCH han lyckades få mig totalt ointresserad av fotboll under samma tid. Bra gjort där.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

An American Crime

Vi befinner oss i en liten amerikansk stad. Året är 1965 och tonårssystrarna Sylvia (Ellen Page) och Jennie (Hayley McFarland) överges av sina nyligen separerade föräldrar då pappan fått för sig att relationen kanske går att rädda, att dom kanske inte bråkar så mycket om dom inte har några barn i närheten. Smart kille det där. Verkligen.

Han gör i alla fall slag i saken och lämnar döttrarna hos den ensamstående sexbarnsmamman Gertrude (Catherine Keener) som han springer på av en slump. Gertrude har så dåligt med pengar att hon skulle göra nästan vad som helst för en extra inkomst och att ta hand om sex eller åtta barn, what´s the difference? Ex-mannen, polisen som är pappa till dom första fem barnen, lyser med sin frånvaro och minstingen Lill-Kenny har en pappa (James Franco) som inte är mycket äldre än äldsta dottern.

Gertrude är inte bara trött, övergiven, fattig och sjuk (hon hostar hela tiden), hon är även extremt psykiskt labil.  Hon börjar ta ut sina aggressioner på Sylvia och det första rappet med skärpet över rumpan  blir bränsle på elden och övergreppen övergår snart  i ren tortyr.

Catherine Keener är en av den mogna generationens kvinnliga skådisar som verkligen förtjänar ett gigantiskt genombrott (och hon har några medsystrar som spelar i samma liga). Jag tror aldrig att jag sett henne dålig i en film.

Ellen Page är i mina ögon, tillsammans med Carey Mulligan och Emma Stone, det mest spännande världen har att erbjuda i kategorin unga kvinnliga skådespelare. Det är en trio som kommer gå huuur långt som helst, det kan liksom inte gå fel, dom är fantastiska alla tre. Jag hävdar dessutom med en dåres envishet att Ellen Page hade blivit en betydligt bättre Lisbeth Salander än Rooney Mara och den åsikten tänker jag stå fast vid tills motsatsen är bevisad.

An american crime är baserad på en sann historia. Det gör ont. Det gör ont att se en kvinna bete sig på detta vis men satan i gatan vad det är nyttigt. Jag är tyvärr en sån som tenderar att gräva ner mig allt skit som män gör och har gjort mot kvinnor och barn genom alla tider och jag behöver se att det finns kvinnliga as, det är bara nyttigt även om det svider hårt.

Jag vet inte riktigt vad som är det ”amerikanska” med detta brott, det känns nämligen som något som kan hända i vilket land som helst, i vilken familj som helst. Psykisk sjukdom är inget att leka med.

Här finns filmen.

Publicerat

Scar

Det händer ibland att jag kokar ris sådär som man inte ska. Att jag häller i en massa vatten i en kastrull, kokar upp det, häller i en icke portionsuträknad mängd ris (jag häller helt enkelt bara tills jag tycker det är nog eller tills förpackningen är slut) och sen kokar jag det ett tag, tills det borde vara klart. Oftast är det då en jävla massa för mycket vatten kvar i kastrullen. Då häller jag ut allting genom ett durkslag och kvar i slaget är då ris som kokat klart utan att jag behövt kolla om det kokat fast varannan minut för att jag mätt vattenmängden fel.

Jag vet att det är ”fel” att koka ris på det sättet men som sagt, det händer. Det som däremot aldrig händer är att jag struntar i att hälla ut det överblivna vitsunkiga vattnet och serverar ris som en klafsig sörja på tallriken. Den sörjan är som den här filmen. Precis lika urvattnad och smaklös.

Ja, personen bakom klippbordet är duktig på att få ihop grafiskt snygga, snabba klipp men frasande bakgrundsljud.

Ja, det ÄR en snygg poster.

Ja, tjejen på bilden hade nog jävligt ont om det var på riktigt.

Ja, jag tror hon blekt tänderna.

Nej, filmen är inte läskig.

Ja, jag hade svårt att hålla mig vaken.

Varför?

Jo, filmer som får mig att tänka på felkokt ris har den inverkan på mig.

Sån är jag liksom.

Här finns filmen att hyra. Klicka där om du vill läsa mer om handlingen för jag ids inte ens förklara eländet.

Publicerat

Veckans dokumentär: Alice och jag

När dokumentärfilmaren Rebecka Rasmusson blir gravid med mannen som var hennes livs kärlek förändras livet i ett huj. Det är inte bara att ett nytt liv växer i hennes kropp, hon fick även reda på att hennes man hade en annan kvinna samtidigt och att även hon är gravid.

I samma veva tittar hon på TV och ser en intervju med Alice Timander där hon säger ”Jag har aldrig känt mig älskad”. I samma sekund bestämmer hon sig för att hon vill träffa Alice.

Slutresultatet blev Alice och jag, en film som handlar om människan Alice Timander, det som gömmer sig bakom sminket, perukerna och dom dyra klänningarna men det blev också en film om kvinnofrågor, om moderskap och – givetvis – om män.

Tandläkaren Alice Timander är mest känd som ”premiärlejon”, ett ord som kan vara bland det fånigaste jag vet. Uppklädd till tänderna och smajlande mot fotografernas blixtar blev Alice en dåtidens kändis och det var ett kändisskap som höll i sig fram till hennes död 2007.

Alice och jag gör mig inte så mycket klokare om människan Alice egentligen. Visst är hon frispråkig och talar väldigt krasst om män, förhållanden, föräldraskap, kärlek och otrohet,  ”kärlek har alltid ett högt, högt pris”, säger hon, och jag tror på henne. Hennes berättelser är intressanta men dom är inte intressanta för att det är just Alice Timander som lättar sitt hjärta, jag tror nämligen att många (alla?) kvinnor jag möter på stan har sin historia att berätta och att dom är minst lika fascinerande även utan ”premiärlejonglansen”.

Den stora frågan, hur det kom sig att en yrkesarbetande småbarnsmamma hamnar i skvallertidningarna, får en del svar. Kärlekslöshet, känslan av att leva som i en annan värld som barn, bekräftelsebehov, det finns många förklaringar. Men för mig är det ingen större skillnad på Alice Timander och nutidens dokusåpakändisar som inte heller gjort nåt av värde för att bli erkända. Eller jo förresten, att kunna laga rotfyllningar är en kunskap som faktiskt inte ska förringas.

Här finns den här dokumentärfilmen att hyra.

Publicerat

VAMPYRER

Att Stockholm är en vacker och nästan lite suggestiv plats om natten det kan alla vi som någon gång knatat oss asfaltströtta på småtimmarna vittna om. Att det är som att befinna sig i en musikvideo att köra bil i Stockholm nattetid det vet jag mer än väl då det var nåt jag roade mig själv med förr, ofta och gärna. Det var en mysig sysselsättning och att jag slutat med det har ingenting med bensinpriset att göra. Numera sover jag på nätterna.

Vampyrer är en film som utspelar sig om natten, när annars kan man tycka då detta ändå ÄR en vampyrfilm, en skräckfilm och/eller någon form av otäckt blodigt drama. Eller är det inte? Jag blev plötsligt osäker. Det känns som att jag missat nåt här, jag vet bara inte vad.

Historien om vampyrsystrarna Vera och Vanja  (Jenny Lampa och Ruth Vega Fernandez) saknar en hel del för att jag ska gå ner i brygga, ja, jag klarade faktiskt  inte ens av att hålla mig vaken filmen igenom trots den nästan löjligt korta speltiden på sjuttio minuter och då var jag ändå utsövd och fit-for-vampyrfight när jag började titta. Då är det RIKTIGT ILLA, nästan patetiskt skit-illa faktiskt.

Som sagt, det tog några tillbakaspolningar innan filmen blev sedd rätt igenom men nu är det gjort och jag kan pusta ut för det här var inte sommarparty på stranden direkt, mer en polska i baktakt på en nedlagd återvinningsstation. Manuset är så urbota simpelt att jag nästan blir förbannad när jag tänker på det och jag får allergiska reaktioner av att systrarna visserligen är utseendemässigt lika men inte ens pratar samma dialekt men det finns ett par förmildrande omständigheter som håller mig borta från bettskena och päronboll och det är:

1. Det är riktigt snyggt filmat och 2. Ruth Vega Fernandez har en av huvudrollerna.

Jag gillar verkligen henne, hon har ”det” och snor varenda scen hon är med i som en utsulten kleptoman som knaprar lagrad Grevé vid ostdisken på Hemköp i Farsta. Hon är skitbra på ren svenska! Jag vill se mer av henne.

Vampyrer är en film som i betyg får den svagaste tvåa jag någonsin delat ut men en etta känns för sjaskigt. Mycket med filmen är som sagt uselt men inte allt och den går faktiskt att se – även om det tar ett tag.

Sofia, Jojjenito och BlueRoseCase har också skrivit om filmen.