Etikett: Lovefilm

Publicerat

Veckans dokumentär: Exit through the gift shop

När det var Oscarsgala sist var Banksy en av dom stora snackisarna. Gatukonstnären, gränsbrytaren och den levande ansiktslösa legenden Banksy var som regissör nominerad för bästa dokumentär med sin film Exit through the gift shop och det alla undrade var: kommer han visa sitt ansikte om han vinner? Kommer han vara där? Hålla tal?

Nu vann han tyvärr inte och snacket dog ut men filmen lever vidare och klarar sig bra på egen hand även utan äran och en guldstatyett.

Det är lätt att tro att det här är en film om graffiti, bara graffiti och inget kunde vara mer fel. Banksy har gjort en film om sig själv men utan sig själv i huvudrollen vilket är så bakvänt och så smart att det ska till en outsider som honom till att få ihop allt.

För det Banksy gjort sig känd för är inte tavlor på fina salonger, det är sprayade schabloner på husväggar, det är finurliga små meddelanden som får oss att tänka själva, det är ansiktmålade elefanter och det är hans härligt vridna och orädda inställning till sakernas natur och allt gör han utan att exponera sig själv. Det är inte han själv som är viktig, det är det han har att säga och det är BEFRIANDE i detta ytlighetens tidevarv där alla kämpar med näbbar och klor efter några sekunder i dokusåpaljuset.

I filmen framstår den filmande fransmannen Thierry Guetta som någon form av frontfigur. Allt som händer kretsar kring honom och hans eviga – och obeskrivligt enerverande – filmande (och jag är uppriktigt fascinerad över att snubben fortfarande har en familj som han beter sig). Han åker världen runt för att dokumentera nattens konstnärer som har lärt sig ha ögon i nacken och är i ständig flykt från polisen. Han får många nya vänner och som av en slump dyker även Banksy upp i hans liv.

Jag tycker Banksy är en av vår tids mest viktiga konstarbetare. Han är inte bara provocerande och otroligt cool, han trycker även ner taggtråd i svalget på etablissemanget och får löpsedlar när han ger krigande israeler nåt nytt att tänka på på Västbanken. Däremot tycker jag det är hans konst som är det viktiga, det roliga, det jag bryr mig om. Filmen är givetvis sevärd men ingen heeeeeey-upplevelse, inte för mig.

The Velvet Café har skrivit alldeles föredömligt om filmen här , liksom Fripp och Laterna Magica (som alla tre hyllar filmen) och Banksy´s helsköna hemsida hittar du här. Där finns mycket av värde.

Här finns filmen.

Publicerat

DEATH WISH

Ända sedan Sofia hade sin Death Wish-recensions-vecka har jag tänkt att jag ska se åtminstone den första av filmerna i serien. Det var i mars och NU dök filmen ner i min brevlåda. Bättre sent än aldrig tänkte jag men nu när jag sett filmen vete fan om det stämmer faktiskt.

Om mitt plötsliga intresse för att se filmen berodde på handlingen i sig eller att jag blev överbevisad i kommentarsfältet angående Bronsons mustasch-eller-inte ska jag låta vara osagt  men här är bilden som fick mig att klicka i Death Wish på hyrlistan hos Lovefilm.

Nåja. Mustasch eller ej, nu är både filmen och Charles Bronson synad i sömmarna och det enda jag tänkte på filmen igenom var ”Är han asiat? Är han italienare? Hur ser han ut egentligen? Va fan, hur svårt kan det vara att artbestämma karln???” Det säger en hel del om filmen, filmen som klassas som något av en klassiker men – VARFÖR DÅ? Den är ju så inte bra.

Paul Kersey (Bronson) känns väldigt betuttad i sin fru sedan många år. Dom har nyligen kommit hem från en romantisk resa till Hawaii och vardagen är tillbaka i sina gamla gängor igen. Frugan och deras gemensamma dotter är och handlar och ska få varorna hemkörda när ett bus-gäng hittar adressen och beger sig till lägenheten för att råna dom på – vad dom tror – välfyllda plånböcker men dom båda kvinnorna har inte många dollars på sig och rånet går över styr. Dottern våldtas och frun blir så illa slagen att hon senare dör av sina skador.  Inuti Paul Kersey, som innan detta var både en fredens och en fridens man, växer känslor han inte riktigt kan hantera men ändå hanterar på sitt eget vis. Han blir en hämnare, en man som tar lagen i egna händer.

Filmen bygger på en bok av Brian Garfield som på svenska heter Vän av ordning. Jag har inte läst boken men för att dra till med en gissning som inte känns alltför vild så skulle jag tycka MYCKET bättre om boken än jag gjorde om filmen och jag ska försöka bena ut varför.

1. Charles Bronson är en undermålig skådis.

Jag använder mig av ordet undermålig för att det är en skönt ord som används alldeles för sällan i skrift numera men också för att jag har en bra dag och känner mig ganska tillfreds med livet. En sämre dag hade jag använt mig av ord som usel, soggig, bedrövlig och miserabel.

2. Handlingen må vara hur hjärtskärande och allmänmänsklig som helst men den är så hattigt och seeeeegt skildrad att jag inte kan engagera mig hur mycket jag än vill. Alla mina tentakler ömsom somnar, ömsom vrider sig av leda, ömsom vill snabbspola sig framåt. Jag blir liksom inte klok på det här. Det borde ju vara bra.

3. Jeff Goldblum är med och han är ond.

Han ska inte vara ond. Aldrig, nej, usch, bläk, inte på det här viset, inte såhär.

4. Det är filmmusiken från HELVETET!

Nu snackar vi inte HELVETET när det är sådär bastuvarmt och kanske lite lavastenar på marken utan nu är det tusenmiljarders grader varmt och det står en djävul med svastiskabrännjärn vid entrédörren och han liksom tjonkar in den i pannan på alla förbipasserande så det fräser och sprattar och ryker som en jätteportion fajitas i skallen. SÅ illa är det, precis så illa.

Betyget är tämligen solklart för mig och efter lite googlande så fick jag även reda på svaret på min fråga: nej, Charles Bronson var inte asiat, inte italienare eller tjeck heller. Han var halv-litauer.

 

Publicerat

Veckans Aaron: KÄRLEK PÅ MENYN

”Han har fan den största fitthaka jag någonsin sett! Det skulle ju gå att fista honom på hakan!”

Ja, så lät det i min soffa när det tittades på Kärlek på menyn och den konstiga diskussionen bara fortsatte.

”Så säger du ALLTID när vi ser en film med honom.”

”Jag har aldrig sett nån film men den där killen.”

”Jo.”

”Nej.”

”Jo det har du.”

”Nej.”

”Jo. The dark knight, den där Battle Los Angeles och Thank you for smoking till exempel.”

”Jaha. Var det HAN? Vad är det han heter nu igen? David Zorn? Ernie Blacknuss? Nej, nu vet jag, Angelo Everglades!”

Visst är det så. Aaron Eckhart är en typ av skådespelare som man kanske inte direkt lägger på minnet. Jag har sett massor med filmer med honom i rollistan men det var inte förrän jag såg honom spela mot Nicole Kidman i Rabbit hole som jag fattade vilken habil och begåvad skådespelare han faktiskt är. Så nu ska här grävas. Tisdagarna i höst kommer att vikas för filmer med denne man och jag kan nästan lova att det kommer flera filmer som du säkerligen har sett men inte tänkt på att han är med i.

Kärlek på menyn är en film som jag var ungefär noll procent sugen på att se innan jag hamnade i mitt Aaron-flow. Jag trodde det skulle vara en ordinär smålarvig romcom utan djup och mening och ja, jag hade rätt men bara på ett ungefär. Filmen har djup som en plaskdamm i en parklek men nån romcom är den inte. Lite rom men faktiskt inte com alls.

Kate (Catherine Zeta-Jones) jobbar som köksmästare på en fin restaurang. Hon kan mat, hon lever mat, hon andas mat, hon tänker enbart på mat, allt hon läser är kokböcker och hon pratar recept till och med med sin terapeut. Att hon är ett kontrollfreak ut i fingerspetsarna är ett understatement. Hon sköter sig själv och sitt jobb exemplariskt och nåt privatliv utöver det finns det inte plats för.

Hon ska få besök av sin syster och systerdotter över helgen men dom råkar ut för en bilolycka och systern dör. Kvar är flickan, Zoe (Abigail Breslin) som nu blir Kates ansvar. Ta hand om ett barn? Hon? Hur ska det gå?

Slashasen Nick (Aaron Eckhart) får ett vik på restaurangen och Kate uppfattar honom omedelbart som ett hot men Nick fortsätter fulsjunga opera och charma allt med puls med sitt oborstade hår och kärlekstillagade pasta och vara precis allt det Kate inte är, dvs mänsklig.

Nu skulle det här ha kunnat bli en väldigt fin film med en engagerande kärlekshistoria i botten. Det blir det inte. För mig faller filmen platt som en pannkaka eftersom Catherine Zeta-Jones är ungefär lika trovärdig som kock som Kathy Bates skulle vara som prima ballerina. Nick ska framstå som en livsnjutare, en kvinnokarl, som den goda av dom två men jag retar mig bara på karln. Hade jag varit hans chef hade jag låst in honom i kylrummet och gått på lunch. Jag finner dessutom folk som viskar sig fram genom livet som tämligen opålitliga och Kate är en sån viskare.

Filmens höjdpunkt är Abigail Breslin som är en liten mästarinna på att spela kniviga barnroller i brokiga loppiskläder (vilket hon visade både i Definately maybe och Little Miss Sunshine – och Zombieland icke att förglömma!).

Filmen gick att se i brist på annat och nu kan jag stryka den från ska-se-listan men jag tror jag glömt den imorgon.

 

Publicerat

AVLYSSNINGEN

Jag sitter här och klappar händerna så det liksom kli-svider i handflatorna. Kanske dreglar jag en smula, kanske rycker det i ögonfransarna, kanske måste jag byta strumpor, jag vet inte riktigt för det jag upplever nu är filmeufori av den högre skolan. Avlyssningen kan nämligen vara den SNYGGASTE film jag någonsin sett.

Som färgfascist och allmän inredningsnörd är det här som julafton, Bingolottos färgfemma, födelsedag och en femminuters fontänorgasm – samtidigt. Jag skulle kunna pausa vid varenda scen och trycka upp den frusna TV-bilden på en jättecanvas och fylla väggarna med dessa konstverk. För det är precis vad filmen är, ett bländande scenografiskt konstverk.

Jag menar vartenda ord jag skriver nu, scenografen måste ha en perfekt kallibrerad spektrofotometer inbyggd i ögongloben! Det här är inget pudriga babystjärtar fixar på en fikarast, det här är vetenskap, det är mångårig kunskap, det är ett genuint intresse, det är både kulör- och detaljperfektion och jag kan inte göra annat än att lyfta på hatten, gå ner på knä och tacka nån däruppe att den ansvarige mannen och/eller kvinnan inte står framför mig för jag hade slickat skosulorna om han/hon bad mig, jag hade gjort det och jag hade inte skämts ett enda någe för mitt tilltag. Det här är ett verk av någon som hade kunnat ta över mitt jobb på en förmiddag och kicka mig i en miniraket till månen – och det är fine. Det gäller att inse när man mött sin överman.

Francis Ford Coppola har skrivit manus och regisserat filmen om Harry Caul (Gene Hackman), avlyssnaren som fått ett uppdrag han inte riktigt vet hur han ska hantera. Kontoret/ avlyssningsrummet som han har, rummet med alla balla makapärer, är ett utrymme med tegelväggar som jag hade kunnat döda för att få äga och göra om till bostad. Eller nej, kanske inte döda men misshandla halvsvårt i alla fall. Njaeäää, misshandla var väl att ta i också men slå hårt i ansiktet med en såndär grekisk badsvamp skulle jag kunna göra – LÄTT – insmord med grov kroppspeeling, för där vill jag bo.

Det roliga med detta rum är att jag får flashar till filmen Enemy at the state (1998) där Gene Hackman pysslar med likande saker i ett rum som i känsla liknar detta till tusen. Undrar om det är meningen eller bara ett konstigt sammanträffande?

Det lilla den här filmen saknar i  manus vägs med lätthet upp av ytan men vilken jävla yta sen! Allt är sådär 70-tals-snyggt, allt från damiga knähöga vita plaststövlar till den röda brandsprutan till svarta telefoner till rullbandspelare, till ALLT ALLT ALLT. Jag vill bara gå på auktion och byta ut all inredning hemma mot prylar i brun, vit, röd och svart hårdplast.

1974 var jag två år och lekte med en hemmasydd Grodan Boll och en vit plasttelefon med nummerskiva. Tänk om jag hade fattat hur mycket snyggt som fanns runt omkring mig då och vilka filmer jag missade, men nej, jag hade min lårkorta klänning med flugsvampar på och försökte sjunga visor för smutsiga öron av Stefan Demert. Det var mitt liv på den tiden. Vilken looser jag var! Suck.

 

Publicerat

The War Zone

Efter ett tips från MickeMovie hamnade den här filmen i DVD-spelaren. Jag vet helt ärligt inte om jag ska skratta eller gråta nu när jag precis har sett den. Gråta känns som den mänskligaste reaktionen men ibland när det blir för mycket att ta in, när eländet liksom svämmar över, ja då kan skrattet gurgla sig i halsen för det är så jävla svårt att stå ut med tankarna.

Om jag ska försöka mig på en jämförelse mellan film och mat så är Gudfadern en gräddig pasta med fin oxfilé, tryffel, balla svampar och jättemycket smak och Monster´s Inc är som Jellopannacotta med karamellströssel. The War Zone är råbiff gjord på datum-ommärkt köttfärs från Ica. Alltså, den går att äta om man gillar råbiff men du får en obehaglig eftersmak i munnen och du kommer känna efter i dagar om du nog inte har liiiite ont i magen i alla fall.

Det här är skådespelaren Tim Roth´s första och hittills enda film som regissör. Jag vet inte varför det bara blivit en, det är synd då jag tycker han gjorde sitt jobb riktigt bra. Kanske tog den så mycket på krafterna att han fortfarande inte hämtat sig?

Att leva med den här historien, jobba med den, analysera, regissera och kanske till och med försöka förstå den, hmmm, det krävs en rätt hårdhudad människa för att inte låta den ta sig innanför skinnet för det här är inte bara ett vanligt brittiskt familjedrama, det är lerigt, rostigt, köttigt, blodigt, äckligt, vidrigt, och överjävligt – och det är det HELA TIDEN. Det är därför det – för mig – nästan slår över. Det finns liksom ingenstans att andas, allt är skit maxat till hundra och efter en stund är det som att mitt psyke säger ”tack för mig, jag drar ner rullgardinen en bit nu´rå för nu räcker det”.

Men det finns mycket med den här filmen som är fenomenalt och skådespelarinsatserna är definitivt en av dom.

Freddie Cunliffe som Tom, Tilda Swinton som mamman och Lara Belmont som Jessie, det är dom som gör att den här filmen känns som en närgången dokumentär direkt från verkligheten och det är den känslan som gör att jag nästan kräks när jag tittar.

The war zone är ingen promenad i parken, ingen nöjeskryssning till Åland, ingen räkmacka en mysig fredagkväll. Det här är ren ångest förpackad i filmform.

Här finns filmen.

Publicerat

Nyhet! Hyr TV-spel hos Lovefilm.

Alldeles oavsett om du gillar att spela TV-spel själv eller om du (som jag) är förälder till ett spelgalet barn så finns det tre sanningar om TV-spel:

1. Dom är mest intressanta när dom är nya.

2. Dom är svindyra att köpa när dom är just nya.

3. Det tröttnas på dom rätt snabbt.

Därför gillar jag verkligen Lovefilms höstnyhet: att kunna hyra TV-spel.

Lovefilm erbjuder spel till PS3, Wii och Xbox 360 och här kan du se hela utbudet. Vill du testa dina filmkunskaper så finns spelet Scene it?, bland mycket annat.

Det här idén är riktigt smart tycker jag.

 

Publicerat

In the loop

Det finns filmer som är jäkligt underhållande utan att jag som tittar kan fnula ut riktigt varför.

In the loop handlar egentligen om en liten ynka felsägning, en minister som använder ett aningens tokigt ord i en radiointervju som gör att det möjligtvis kanske kan anas att han skulle vara positivt inställd till ett krig i mellanöstern, vilket han inte är men höjdarna inom partiet får lite panik.

Filmen utspelar sig i maktens korridorer både i London och Washington och jag tror att om man befinner sig i den världen yrkesmässigt, dagligen, så är filmen en hysterisk guldgruva. Jag tycker den är rolig, finurlig, allt det där men jag lyckas inte borra mig ända in i kärnan (för att använda en Armageddon-metafor).

Tempot är helt galet, dialogen alldeles lysande. Det är som att lyssna på något Woody Allen skulle ha kunnat skriva efter att ha knaprat en massa hallucinogena droger och fått diagnosen Tourettes. Det är så mycket härligt engelska svordomar och könsord att skulle filmen visas i ett ordcensurerande land skulle det inte låta annat än PIIIIP, PIIP, PIP, PIIIIIIIP hela tiden.

In the loop är en intelligent film och det går inte att halvslumra till den eller titta med ena ögat. Fokus gäller från första sekunden till den sista. Sitta med rak rygg rätt upp och ner i soffan, inte äta, inte dricka, bara koncentrera sig och absolut inte gå ut ur rummet utan att pausa, inte ens för en snabb-kiss.

Här finns filmen.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Katastroflarm Los Angeles

Till Rutger Hauer:

Förlåt Rutger, du vet att jag tycker du är en alldeles förträfflig snubbe och du kan spela allt från psykopatisk liftare till smutsig hobo men när du spelar USA´s president på film, alltså, nej, förlåt men det funkar bara inte.

Jag är alltför medveten om att amerikaner kan rösta fram både västernhjältar, ekorrar och terminators till höga maktpositioner men en Rutger Hauer med snedbena och välkammad synthlugg som landsfader i världens mäktigaste land, nej, det spelar ingen roll att du grävt i kartongen märkt ”Goggles from the 80´s” för att se intellektuell ut, speciellt inte när kostymören gett dig ett tvåmannatält till kostymöverdel att försöka vara mänsklig galge till.

Jag hoppas du fick bra betalt, vilket jag egentligen inte tror, men jag hoppas du kunde bjuda din familj på Hutspot och Jenever i alla fall nån vecka efter inspelningen. Personligen är jag glad att du var med i filmen för du var min enda behållning. Det var mina längsta 91 minuter i livet och då låg jag ändå fastspänd med värkavstannande dropp och kramp på en kall sjukhusbrits  i sex timmar innan min son skulle födas med kejsarsnitt.

Nu ska jag se om Split Second. Tack för mig och kram på´rej / Fiffi

 

(Skulle du mot förmodan vara det minsta nyfiken på vad filmen handlar om så är här en kort resumé:

Det är dåligt filmade vulkanutbrott, larviga jordbävningar och explosioner, jorden går under om 36 timmar och en kärnvapenladdning ska borras ner mitt i Los Angeles och det är skådespelare som Gud glömde i nån repetitionskällare nånstans (Josef Frizls?) ja, till och med John Rhys-Davis är en av dom. Jösses människa vad dålig han är här! Hela den här globala skiten är nåt som kineserna (?) tydligen är ansvariga för. Och som att inte det räckte så tycker en brännskadad pyromanmördargalning att det är jättespännande att spruta bensin på unga ensamma tjejer. Sådär ja. Nu går jag vidare med mitt liv och glömmer den här skiten.)

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

ADÈLE AND THE SECRET OF THE MUMMY

Luc Besson tillhör det absoluta toppskiktet av filmregissörer efter filmer som Léon, Det stora blå och Det femte elementet. Att han även ligger bakom Taxi-filmerna och minimojrullarna bortser jag ifrån litegrann.

Även om jag medvetet sållar bland hans storfilmer och bara kommer ihåg det jag vill minnas så blev jag ändå väldigt glad när jag såg att denna film var på G. Det kändes härligt. Välgjort actionäventyr på franska med lite mumier och tokerier och (vilket är ganska vanligt när det vankas Besson) en tuff kvinna i huvudrollen. Det kan aldrig blir fel. Eller kan det det?

Jo.

Som fan faktiskt.

Luc Besson har gjort det stora misstaget att snegla på tok för mycket på sina landsmän och regissörskollegor Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet. Men där Caro och Jeunet är närmast analt precisa i varenda liten mikrometer av filmrutan där hafsar Besson igenom allt och jag sitter i soffan och eldar upp mig. Vem tror karln att han är? Vem försöker han lura? Han glömmer att barn och tonåringar sett påkostade äventyrsfilmer sen dom gick på dagis, dom GÄSPAR åt filmer gjorda med vänsterhanden. Ska man prompt ha med en dinosaurie i en film, gör den perfekt eller slopa hela grejen. Ska en bil krascha ner i vattnet, se till att göra den aningens mer realistiskt än vad ungarna kan se i sina mobiltelefonspel. Ska det vara actionfyllda sekvenser i ett rungande tempo så går det inte att köra rullator från a till ö, det måste till fler hästkrafter.

Men, vad handlar filmen om då kanske du undrar? Jo, om Adèle Blanc Sec (Louise Bourgoin) som är journalist, författare och äventyrerska och hon beger sig till Egypten för att hitta mumieresterna av Ramses II. Hon ska nämligen försöka få liv i döingen för att kunna bota sin tvillingsyster som ligger i koma efter en tennisolycka.

Tycker du att dom två ovanstående meningarna är bland det mest spännande du läst, se filmen. I alla andra fall, se något annat. Någon av Luc Bessons mästerliga filmer till exempel. Eller minimojerna. Vad som helst utom detta, i alla fall om jag får bestämma.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: S.O.S POSEIDON

Tjugofem år före Titanics förlisning i James Camerons tappning fanns det en annan båt som kapsejsade på ett katastrofalt sätt på film: S/S Poseidon.

I sin färd från New York till Aten möts båten av en jättevåg och alla passagerarna ombord får en nyårsafton dom sent ska glömma – om dom nu överlever vill säga.

Båtens kapten (Leslie Nielsen) vill sakta farten och styra skutan med sunt förnuft medans storchefen på båten, han som ser sina stålars rinna mellan fingrarna när resrutten tar längre tid än planerat, tvingar honom att öka farten. Detta gör att kraschen mot den stora vågen blir än mer katastrofal och båten snurrar runt och blir liggande i vattnet upp-å-ner. Nu ska dom alltså försöka ta sig ut ut båten och hur gör man det mitt ute på havet när allt upp är ner och allt ner är upp och oron för nära och kära både på båten och iland paralyserar både kropp och själ?

Prästen Scott (Gene Hackman) är en handlingskraftig man och agerar som en hjälte bör. Snällispolisen Mike (Ernest Borgnine) har träffat kärleken i en fd prostituerad kvinna som har stora problem med sjösjukan bara det gungar det minsta. Det gamla strävsamma paret finns givetvis med, precis som syskonparet med den enerverande brådmogna  lilla fula pojken som grädde på moset. Mängden karaktärer är det inget fel på, snarare bristen på personligheter. Det är ett gäng människor i en skitjobbig situation och jag kan inte säga att jag bryr mig nämnvärt om vem som når vattenytan levande eller död. Trist  men likväl en sant.

Då jag inte har så mycket att tillägga om denna medelmåtta till katastroffilm så tänkte jag skriva några rader om filmens manusförfattare, mannen med Hollywoods ballaste namn: Stirling Silliphant. Det här är alltså mannen som ligger bakom fler filmer och TV-serier än vad som går att memorera men det intressanta med honom (som jag ser det) är att han skrivit manus både till denna, Skyskrapan brinner och Katastrofplats Huston (The Swarm) OCH Sylvester Stallones  armbrytarfilm Over the top.

Stirling Silliphant föddes 1918 i Detroit. 1946 fick han jobb på Walt Disney Studios och bara något år efter fick han ett bättre arbete på 20th Century-Fox. 1974  träffade han sin fjärde och sista fru och 1980 flyttade dom till hennes hemland Thailand.  1996 dog han prostatacancer men jobbade ända in till sin död med det han gillade mest av allt: film.

Jag tror dock inte att manuset till SOS Poseidon är det han var mest stolt över, men å andra sidan, vad vet jag?

Publicerat

Things we lost in the fire

Precis som Elling fick mig att vilja se Mozart and the whale så fick Hämnden mig att bli nyfiken på Things we lost in the fire. Susanne Bier goes Hollywood, klarar hon det bättre än Petter Næss måntro? Förutsättningarna är inte direkt superlätta.  Hon ska alltså  försöka få Halle Berry att agera naturligt i ett medmänskligt drama. Jag säger LYCKA TILL med den ironiska rösten och trycker på play.

Vackra Audrey (Berry) är gift med snällisen Brian (David Duchovny). Han är en man rik på både pengar och känslor och är otroligt lojal och snäll mot sina närmaste. Den äldsta vännen han har heter Jerry Sunborne (vilket är ett otroligt opassande namn på någon som Benicio Del Toro ska spela) och livet har inte varit honom nådig. Han jobbade som advokat men snortade kokain ett par gånger får mycket och hamnade snabbt i det tunga drogträsket. Men Brian fanns där för honom, han fanns kvar och om Brian är begåvad med en stor samling nära vänner så har Jerry en och ja, precis, det är Brian.

På väg mot glasskiosken bevittnar Brian en misshandel, en man slår sin fru blodig och han kan inte blunda utan går emellan. Tragiskt nog blir det hans död. Mannen skjuter honom och familjens liv blir sig aldrig mer likt.

Både Elling och Hämnden är fullpoängarfilmer för mig både skådespelarmässigt och dramaturgiskt.  Things we lost in the fire har väldigt långt upp till Hämndens nivå även om den är långt ifrån genomdålig. Benicio Del Toro är som alltid bra och här är han mer än lovligt lik Torsten Flink i både rörelsemönster och tal. Att han och Halle Berry inte direkt ”klickar” är kanske inte någons fel, snarare känns castingen lite konstig. Det är inget större fel på Berrys agerande, hon visar hela sitt känsloregister och ser faktiskt ärlig ut både när hon sörjer sin man och i scenerna när han fortfarande lever.

Det är som sagt scenerna med Del Toro och Berry tillsammans som får mig att känna lukten av malpåse och gammal jord i näsan. Jag vet inte vem av dom som skulle ha bytts ut för att filmen skulle gå lite mer som på räls, kanske båda?

Alexis Llewellyn och Micah Berry (nej, han är inte släkt med Halle) är jättebra som barnen Harper och Dory, John Carroll Lynch är den svenniga birollens beiga mästare även här och Alison Lohman spelar den före detta knarkaren Kelly med trovärdighet. Det finns inte så många självklara ”fel” att trycka på, att jag inte blir det minsta berörd kan jag inte skylla någon annan på. Likväl är det sant.

 

Här finns filmen.

Publicerat

MYSTERY TRAIN

Nu är det över ett halvår sedan jag blev jättepepp på att se Mystery train efter att ha läst Addepladdes fina recension av filmen. Jag får skylla på alldeles för lite tid och alldeles för många filmer på att-se-listan att det inte blivit av förrän nu. Men bättre sent än aldrig.

Mystery train handlar inte om ett mystiskt tåg som man kanske kan tro, Mystery train handlar om några människor vars liv vävs samman i Memphis av alla ställen på jorden.

Ett ungt japanskt par har åkt ända från Yokohama med sin röda resväska för att uppleva Sun Records och Graceland men när dom väl kommer fram verkar dom inte det minsta nöjda. Sen är det den italienska kvinnan som är på väg hem till Rom igen med sin döde make i en kista och får dela rum med en främmande kvinna som nyss lämnat sin man och till sist är det historien om den lite slemmige barberaren som rånar en spritbutik tillsammans med två vänner, varav den ene är hans svåger-fast-ändå inte eftersom svågern aldrig var gift med hans syster och systern nu lämnat mannen.

Ja, rånet går tokigt hur som helst men filmen i sig tuffar på i ett lugnt tempo som aldrig blir tråkigt men heller aldrig kul. Miljöerna är charmerande, skådespelarprestationerna är det inget fel på, det är väl snarare manus som är aningens…svagt.

I vissa delar tänker jag ”det här skulle vara Tarantino” och så känns det verkligen men i alla filmer av Tarantino när det pratats om allt och ingenting ett långt tag så vet man att snart händer det nåt, snart säger det TJOFF och KABLANGS och sen vänder allt 180 grader. Regissören Jim Jarmusch värld funkar lite annorlunda. Han kör på sitt invanda tempo och stannar där, lite som ett tåg på en räls i låg hastighet och utan all mystik.

Jag hade i alla fall en trivsam stund framför TV:n. Det kändes som att jag badade i kroppstempererat vatten utan varken vågor eller tång, som om jag befann mig i Landet Lagom och var alldeles mätt och förnöjsam, sådär som man kan bli om man äter fisk till lunch och inte världens lass med Pasta Carbonara. Så kan film också kännas.

 

Publicerat

THE PILLOW BOOK

En gång för länge sedan när internet var en nymodighet och jag fortfarande en surfnovis skulle jag knåpa ihop en beskrivning av mig själv på en musiksajt som hette Spraydio.

Självklart skrev jag inte ut mitt riktiga namn, var jag bodde eller nåt annat av vikt, vilket ingen annan gjorde heller innan Facebook kom till byn. Jag ville ändå försöka bjussa på en målande beskrivning av vem jag var och vad jag gillade förutom musik så jag skrev precis som det var: Jag gillar att ta på papper.

Det är sant. Jag inte bara gillar det, jag är fullkomligt fascinerad av det, papper alltså. Papper som i ark man skriver på, inte papper som i en felstavning av pappor vilket en hel del män trodde och jag inte fattade. Det ramlade in högvis av mejl från både singlar och gifta snubbar som alla skrev om sina fantastiska barn och jag skrev tillbaka, svarade nåt häpp-igt om sönerna och döttrarna som var pappans ögonstenar och dom fortsatte skriva, frågade frågor jag tyckte vad ovidkommande, det var ju en musiksajt. Jag ville diskutera Indochine och Kajagoogoo, inte bli utbjuden på middag.

Sen förstod jag. Det tog ett tag men insikten kom så småningom. Att jag gillar att ta på papper är inget jag basunerat ut offentligt, inte sen dess. Inte förrän nu. För nu när jag har sett The pillow book och avnjutit kalligrafi i dryga två timmar kan jag säga det igen till alla som vill höra på: Jag älskar att ta på – och skriva på – papper.

Nagiko gillar också papper. Hon gillar det nästan lika mycket som hon älskar att bli använd som papper själv. När hon var liten flicka skrev hennes pappa en vacker kalligrafisk hälsning i hennes ansikte och det är ett minne som inte släpper. Snarare förändras det med tiden till en besatthet och hon kan inte finna varken kroppslig eller själslig njutning på något annat sätt än att en man använder henne som skrivunderlag. Hon kan inte ens bestämma sig för vad som är viktigast: att mannen hon väljer är en magnifik älskare eller att han har en fantastisk handstil.

Nagiko (Vivian Wu) gifter sig med en man vilket är ett äktenskap dömt att misslyckas redan på förhand. Så träffar hon den engelske författaren Jerome (Ewan McGregor) och dom inleder ett passionerat förhållande trots hans bristande handstil. Dom vänder nämligen på steken, nu är det Nagiko som skriver och Jerome som är underlaget och Nagiko skriver inte vad som helst på honom. Hon skriver en bok.

Peter Greenaway har med The pillow book gjort en film som fungerar både som spelfilm och konstverk. Vissa delar skulle lika gärna kunna vara en videoinstallation på nåt konstmuseum, det är vackert och knepigt och svart-vitt och färg och bild-i-bild och en del scener på japanska har han med flit låtit bli att texta vilket gör att jag släpper taget. Jag struntar i om jag förstår allt, jag tittar, insuper känslan av kalligrafipenslar, bläck och kroppar.

”Lukten av vitt papper är som doften av hud hos en ny älskare som kommit på oväntat besök från en regnig trädgård”.

Det  finns tydligen fler likheter mellan papper och pappor än vad jag förut förstått och tack Peter Greenaway för att du upplyste mig om detta. Däremot hjälper inte min pappersfetisch när filmen ska betygsättas. Filmen är nämligen betydligt bättre som kreativ idé än som filmupplevelse och hur gärna jag än vill så poppar det där jobbiga ordet upp i skallen igen. Pretentiös.

 

Publicerat

21

Sex stycken geniala matematiksnillen och MIT-studenter bestämmer sig för att åka till Las Vegas för att vinna storkovan genom den överintelligentes sätt att fuska: att räkna kort.

Bringing down the house: The inside story of six MIT students who took Vegas for millions, så heter boken som ligger till grund för filmen och någonting säger mig att den är bra mycket bättre än den spelade slutprodukten.

Ben (Jim Sturgess) är en hygglig kille med en IQ-mängd som vida överskrider summan på hans bankkonto. Han vill så gärna in på Harvard men trots toppbetyg måste han tillförlita sig på ett stipendium för att få råd. 300000 dollar är mycket pengar för en änka och hennes ende son.

Ben gör allt rätt. Han pluggar, han är snäll, han jobbar extra idogt och ofta på en herrekiperingsbutik, han har inte mycket till fritid och gnäller heller inte över det. Så får han chansen, den stora chansen till grova pengar och han kan inte tacka nej. Matteläraren Micky Rosa (Kevin Spacey) ger honom en specialinbjudan till sitt team, sitt IQ-gäng som han övat upp i konsten att räkna kort – och vinna! – och dealen är att Micky tar 50%, ungdomarna andra halvan.

Jomenjamenjomenjamen, alltså, det här är egentligen inte dåligt. Historien är helt okej, skådisarna likaså men filmen saknar något som jag skulle vilja kalla finess. Den är liksom gjord med armbågen. Det är ett hafsverk som är fullt tittbart men som inte lämnar efter sig så mycket som en svettig fotsula på ett gympahallsgolv.

Den egentliga anledningen till att jag hyrde filmen stavas: Jim Sturgess. Jag har precis i dagarna läst ut David Nicholls extremt fina bok En dag och fick reda på att nämnde Sturgess är killen som knep huvudrollen som Dexter Mayhew i filmen med samma namn (One day på engelska, såklart) och då är det klart som korvspad att jag måste kolla upp grabben och se om det var ett korrekt val.

JA! JAAA det är det. Han kommer bli så jävla klockren att en bättre castad manlig huvudroll inte har skådats sen Edward Norton i American History X eller Anthony Hopkins i När lammen tystnar eller Hugh Grant i Notting Hill för den delen. Anne Hathaway är också ett strålande val som Emma Morley. Fan, 14 oktober kan bli en bra dag (om nu premiärdatumet stämmer).

Men hoppa över 21, eller se den möjligtvis efter One day när du kärat ner dig i Dex och inte kan få nog. Det är mitt tips.

Här finns filmen.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: VOLCANO

Det var tydligen på modet med vulkaner 1997. Både Dante´s peak och denna gick upp på biograferna det året och inte sedan Wyatt Earp och Tombstones dagar har två filmer med samma tema varit mer olika.

I Volcano är det Los Angeles som blir epicentrum för världens jäkla vulkanutbrott. Mike Roark (Tommy Lee Jones) är fårig räddningschef och ensamstående nyskild pappa till dottern Kelly (Gaby Hoffman), en dotter som ena sekunden verkar vara 17 år och tjatar om en piercing och i nästa sekund är hon en bebis som släpar runt på en teddybjörn, är handlingsförlamad och vill bli buren.

Anne Heche är geologen Amy med skinn på näsan och kunskaper om vulkaner som hon inte alltid lyckas få fram och Don Cheadle är Emmit, Mikes assistent på räddningstjänsten och en av få skådespelare i den här filmen som reagerar någorlunda mänskligt under katastrofens gång.

Att jag gillar Dante´s peak är ingen hemlighet. Dante´s peak är till skillnad från Volcano en film alldeles fullsmockad med humanism och kärlek mitt i all actionmisär. Volcano är en macholassefilm ut i fingerspetsarna. Det är en film för dom som får ståpäls av Steven Seagal, Heinekens TV-reklam och gula cementblandare.

Nej, Volcano funkar inte på mig. Som jag ser det gör manusförfattaren Jerome Armstrong och regissören Mick Jackson ungefär allting fel från start till mål om resultatet ska bli en katastroffilm värd att minnas. För att ta några exempel:

1. Att namedroppa gatunamn säger ingenting om katastrofens magnitud. Ytan behöver visas, helst från ovan och helst ska jag som tittar känna till händelsernas centrum redan innan hemskheterna bryter ut, hur ska jag annars kunna få dåndimpen över förödelsen?

2. Jag som tittar behöver också bli delaktig i lite mänskliga relationer för att bli engagerad. Mike Roarks förhållande till sin dotter är ungefär lika varmt och ömsint som det mellan Darth Vader och Luke Skywalker.

3. Det kryllar av stenkorkade uttalanden både från huvudrollskaraktärerna och dom som enbart skymtar förbi och filmens enda blondin (Heche) är den enda som inte beter sig som en.

4. Givetvis är den obligatoriska hunden med och det är väl okej. Det som inte är okej är att den är med helt utan förklarad anledning. Scenen är liksom bara inkastad mitt i allting utan minsta inramning. Vems är hunden? Varför är hunden ensam i huset?  Vem är tanten som blir så glad när hunden överlever och varför har samma kärring inte försökt rädda den? Och den kanske viktigaste frågan av dom alla: varför kan katastroffilmshunden aldrig stryka med?

Att det sen kommer in en hund till i handlingen är inte en bonus, snarare en bestraffning, för jag fick nog av fyrfotingar, precis som jag fick nog av tvåfotingar och av datoranimerad lava. Tröttsamt och korkat är vad det är. Heche och Cheadle fixar till betyget men det är verkligen gungbrädevarning mellan en 1:a och en 2:a.