Etikett: Lovefilm

Publicerat

2 DAGAR I PARIS

När Julie Delpy regisserar 2 dagar i Paris gör hon två fel som jag ser det:

1. Hon försöker likna Woody Allen både när hon skriver manus, när hon agerar efter sitt eget manus och när hon försöker regissera sig själv och andra

2. Hon ger den manliga huvudrollen till en trähäst.

Adam Goldberg har samma sprudlande personlighet som den där jättehästen dom gömde soldater i i Troja. Han är hemsk. Fruktansvärd. Han ser arg ut, skitsur, trist, han gnäller oavbrutet och jag kan inte fatta hur hon kunde falla för honom överhuvudtaget. Han verkar inte förstå själv hur han kunde falla för henne heller, eller så är han bara oförmögen att agera utifrån givna förutsättningar. Svindålig är han i vilket fall. Dumt val av Delpy. Riktigt illa.

Nu tänkte jag börja skriva om andra saker i filmen men det går inte, jag känner att jag fastnat i vinkelvolten. Med risk för att låta som en ältande kärring så är Adam Goldberg så dålig att han lägger sordin på hela filmen. Även det som hade kunnat vara bra blir det inte med honom i bild. Jag känner mig orättvis som sågar honom/henne/filmen på detta vis men jag ser ingen annan utväg. Det hade kunnat bli riktigt bra. Ju. Fan. Skit också.

Jag gillar Julie Delpy, jag fick värsta feelingen för henne efter Bara en natt men där visar hon att det krävs en motspelare med karisma  för att hon själv ska lysa och där får hon det i Ethan Hawke. Adam Goldberg kan inte få en lysmask att lysa. Han skulle suga i sig den stackars maskens energi och döda den inifrån som nån form av själv-lys-svält. Jävla människa att vara irriterande.

Att filmen inte får lägsta betyg beror på att jag är alldeles för snäll och att jag vill att filmen ska vara både roligare och känslosammare än den är. Jag känner mig lite rädd för att se uppföljaren 2 dagar i New York för Delphy har inte bara bytt stad, hon har bytt ut Goldberg mot skränpellen Chris Rock och jag vet inte om det är ett dugg bättre. Sparar det lite lägre betyget till den filmen ifall det skulle behövas.

(Till filmens försvar ska sägas att OM du tycker Adam Goldberg är världens bästa skådis eller rent utav skitsnygg då kan du strunta i betyget och dissa allt jag skrivit. Då kommer du gilla filmen. Som fan.)

Filmen går att streama på Lovefilm.

Publicerat

LOVE CRIME

Eftersom jag är en person som lider av en överdos av mansförakt är det ibland skönt att se kvinnor på film som beter sig som riktigt psykopatiska suggor. Här är det Kristin Scott Thomas som än en gång pratar franska och än en gång faktiskt imponerar en smula på mig, kanske en del på grund av språket men också för att hon är riktigt bra på att spela badass bitch.

Christine (Scott Thomas) är chef på ett stort företag och styr allt med järnhand. Hennes närmaste medarbetare Isabelle (Ludivine Sagnier) är otroligt ambitiös, målmedveten och en riktig lojal arbetsmyra. Att Christine inte nått toppen enbart på egna meriter står ganska snart klart då hon samvetslöst och manipulativt snor Isabelles idéer och tillskriver dom sig själv.

Christine lever ihop med Philippe, en man hon har ett gäng hållhakar på och denne Philippe kan inte hålla tassarna borta från Isabelle. Om det blir krångligt? Mmmmm. Om det blir komplikationer? Aaaaaaaa. Om det blir trinageldrama och lite ond bråd död? Jomenvisst sörru.

Love crime är en film som faktiskt är ganska smart, dock inte så smart som den hade kunnat vara. Den är klurig men den saknar twist(-ar), eller så tror dom som gjort filmen att dom lyckats twista till det, jag vet inte. Jag hade inga svårigheter att tänka ut slutet men sett till det stora hela så gjorde det inte så mycket. Filmen funkade, den var rätt engagerande hela vägen och skådespelarna gjorde sitt jobb.

Det är inget jag gör vågen åt och det är inget jag kommer ta till mig som ett av dom starkaste filmminnena i mitt liv men det var en schysst film och – som sagt – psykopatiska kvinnor får för lite plats i dom kulturella finrummen. Ja, i fulrummen med. Dom psykopatiska männen däremot, dom knölar sig in banne mig överallt.

Filmen går att streama på Lovefilm.

Publicerat

Veckans klassiker: THE PHILADELPHIA STORY

När jag drog igång min 3års-tävling fick jag förslag på filmklassiker jag knappt visste fanns. The Philadelphia Story var en av dessa och det var Henke på Fripps filmrevyer som med dessa ord fick mig att vilja se filmen:

”Mästaren George Cukor har regisserat och de tre huvudrollerna spelas av Cary Grant, James Stewart och Katharine Hepburn. Quelle spectaculaire! ”

Med risk för att få en mental bitchslap av min filmspanarvän kommer jag med en gång erkänna att det här inte var min kopp thé. Jag hade förväntat mig att få se något mysigt, något engagerande om än lättvindligt, något som gav mig matinékänsla och som fick mig att tänka den förbjudna det-var-bättre-förr-tanken. Jag fick inte nåt utav det.

The Philadelphia Story handlar om överklasskvinnan Tracy Lord (Hepburn) som skiljt sig från sin förste make (Grant) och nu ska gifta om sig med den andre (John Howard). Hela första halvan av filmen är hon gnällig och hyperstressad, pratar med gäll och snabb röst och låter inte luften hon andas komma längre ner i lungorna än strax under gomseglet. Jag märker att mina axlar åker upp och lagom när dom sitter strax under örsnibbarna förändras filmen en smula och blir lite lugnare och tur är väl det för jag satt med fingrarna på mobilen och tänkte ringa tandläkarakuten för att få en bettskena lite snabbt.

Ex-mannen har sett till att stadens skvallerblaska ska göra ett ingående reportage om det snart nygifta paret och det springer omkring journalister i det flådiga huset som gör sitt bästa för att hitta smaskigheter om Lord och den nya mannen George Kittredge. Det känns som alla beter sig sjukt konstigt, jag tycker dom gör saker och ting så jäkla svårt. Filmen piggar på sig ju längre tiden går och slutar inte så pjåkigt som den började men i det hela taget tycker jag den är ganska trist. Kanske beror det på att jag inte har mycket till övers för Katherine Hepburn.

Tänk om det varit Audrey Hepburn och Gregory Peck istället. Tänk om.

Publicerat

Tre om en: Filmer som inte kan hålla mig vaken

Sekundjakten (Downhill Racer- 1969)

Jag vet inte riktigt vad det beror på men det har blivit mycket Robert Redford härhemma nu. Han är inte någon personlig favorit, filmerna jag ser med honom är sällan några toppenrullar, ja, jag vet inte riktigt hur det kommer sig men ibland blir det så, filmer med vissa specifika skådisar kommer i klasar.

Att jag av nån anledning hyrt en skidfilm från 1969 med nämnde Redford i huvudrollen förstår jag inte riktigt heller men jag skyller på Gene Hackman som har en stor roll i filmen även han.

Jag älskade att titta på all form av utförsåkning när jag var liten och känner mig rätt hemma i den där gammaldags känslan av skidkläder och färger som filmen visar men hujhujhuj, det är inte mycket till handling eller spänning här inte. Nu är filmen från 1969 och troligtvis var det superhäftigt då att filma nån som åker störtlopp med en kamera på huvudet men när minutrarna går och det enda man ser är mellantider, skidspetsar och skidbacke då har jag svårt att hålla mig vaken.

Visst är det en omisskännlig 60-talsaura över filmen och den känslan är det inget fel på, men resten. RESTEN. Gäsp.

 

Här finns filmen att hyra.

 

 

 

 

Echelon Conspiracy (2009)

Det här hade kunnat bli en riktigt smart storebror-ser-dig-konspirationsthriller men när första halvan är sedd brakar det nästan åt fanders.

Edward Burns, Ving Rhames, Jonathan Pryce och Martin Sheen ger lite stjärnglans åt den här sömniga utdragna soppan men det hjälper inte.

 

 

 

 

 

Milagro (1988)

Robert Redford-dax igen dårå.

Här är han både skådespelare och regissör och från och med nu vet jag precis vem jag ska be om hjälp om jag någon gång lider av sömnsvårigheter framöver. Satan vilken sömnig film!

Jag har inget mer att skriva om filmen än att det är den första film jag ser från 1988 som jag verkligen inte tyckt om alls.

 

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: DE 400 SLAGEN

Nu är den sedd, klassikerfilmtipset från Linda som vann bloggens 3-års-tävling.

François Truffaut är en av Frankrikes mest kända regissörer och det här är hans debutfilm. 27 år gammal skrev och regisserade han filmen om den unga pojken Antoine Doinel (Jean-Pierre Léaud) som ansågs som ett problembarn i skolan och som en stökig unge hemma. Såhär med objektiva ögon tycker jag inte han verkar vara något av det, jag tycker mest han är en vanlig unge som har en magister med osedvanligt hög, gäll och irriterad röst, en undflyende mamma och en styvfar med oidipuskomplex. Hade jag varit man och stramt sexistiskt lagd (och magistern varit en fröken) hade jag ifrågasatt om han menstruerade konstant eller möjligtvis utbrustit i ett ”har du fått för lite kuk på sistone?!” Men nu är jag inget av det och således har det jag nyss skrev inte hänt.

Jag förstår det som att handlingen i mångt och mycket är självbiografisk och kanske är det därför den känns viktig trots att – eller på grund av – att den inte är onödigt överdriven. Pojkarna busar, det blir tokigheter och jag får som åskådare följa med på resan. Det jag inte riktigt får kläm på är vad titeln har med saken att göra men Wikipedia hjälper mig på traven. ”Den svenska titeln är en direktöversättning från den franska originaltiteln, men det är något missvisande eftersom den franska titeln syftar på det idiomatiska uttrycket ”faire les quatre cents coups”, som betyder ungefär ”att leva livet”, eller att man gör många dumma saker.” Nu känner jag mig klokare. Tack Wikipedia.

De 400 slagen är en vacker film. Den är svartvit på ett snällt sätt, inga starka kontraster, inget tokvitt eller kolsvart, det är helt enkelt en fröjd för ögat. Musiken är också av det snällare och mysigare slaget med en tvärflöjtstrudilutt som tittar fram ibland och som får mig att tänka på soundtracket till Sällskapsresan eller Tati. Barnskådespelarna är jättebra och jag kan inte ana ens tillstymmelse till överspel.

Om De 400 slagen är en tidstypisk betraktelse över hur ungdomskriminalitet stävjades och hur skolan fungerade i Frankrike i slutet på 50-talet och  så känner jag hux flux ett sug efter att se Hets med Stig Järrel från 1944, om inte annat för att jämföra. Det är ett sug jag aldrig känt förut.

Publicerat

REQUIEM

När ordet exorsism finns med i en filmbeskrivning tror jag lätt att det är en skräckfilm jag ska få se. Nu vet jag att det inte alltid är så. Requiem är nämligen tysk diskbänksrealism i kombination med psykisk ohälsa, epilepsianfall, demoner OCH exorsism och nånstans känner jag att det går att ha för många ingredienser i en kaka, det går faktiskt. Nånstans måste nån sätta ner en fot och säga app-app-app, ingen hårdstekt bacon i bananmuffinsen, men här har regissören Hans-Christian Schmid och gänget bara kört på, rätt in i kaklet bara.

Michaela (Sandra Hüller) lyckas spela grå mus nästan lika bra som Ulrich Mühe i De andras liv. Hon känns så totalt ointressant och världsfrånvänd, jag får aldrig nån känsla för henne, vad hon vill och vad hon känner. Hon är liksom bara genomskinlig – och beige. Att hon inte mår bra, att hon har fått en extremt strikt katolsk uppfostran, att hon uppenbart är sjuk hjälper inte, jag bryr mig liksom inte om henne, hon når inte fram.

Näpps. Min dom blir: torrt, tyskt och dötråkigt.

Publicerat

DETACHMENT

Sitter och slötittar på TV4. Väntar in reklamen för att se om dom sänkt ljudet eller inte och fastnar med blicken på en liten film om rakhylvar med Adrien Brodys ansikte i närbild. Sablarns, han är stilig den mannen!

Just det där sista jag skrev är en tanke jag tänker ganska ofta, speciellt när jag ser denne snubbe på film. Han är rent sjukt snygg egentligen MEN han är också världsbäst på att spela vanlig tjomme. Det är en ganska ovanlig kombination. Skådisar som George Clooney (för att ta ett exempel) klarar sällan det.

I Detachment spelar Adrien Brody lärarvikarien Henry Barthes, en man som tror sig kunna göra skillnad här i livet. Han är mycket duktig på sitt jobb men har ett jobbigt privatliv och jag tycker det är ett under att han får ihop alla tuffa bitar, inklusive en klass med idiotungar, utan att gå fullkomligt bananas.

Detachment är en film som jag tycker borde visas i skolorna. Miljön i mängder av klassrum skulle vara något för Arbetsmiljöverket att bita i både vad gäller ljudvolym och beteende och både vad gäller lärare och elever.

Filmen utspelar sig under tre veckor och även om Brodys Henry är  i centrum så får vi även lära känna en lite grupp människor som kretsar kring honom. Några elever, kollegor, rektorn, en prostituerad ung flicka och hans gamle far. Jag tycker filmen var klart sevärd och som vanligt äger Brody varenda scen han är med i. Han är fin den mannen, med och utan skäggväxt.

Filmen går att streama på Lovefilm.

Publicerat

Veckans Berenger: A MURDER OF CROWS

Cuba Gooding Jr spelar i en liga som ganska få skådespelare befinner sig i. Ligan heter ”Absolut Överspel” och han är en klar topp-fem-kandidat där. På  nåt sätt lyckas han alltid spela exakt samma karaktär (sig själv?), det spelar ingen roll vilken film det är. I Jerry Maguire passade det som handen i handsken och han fick en Oscar för bästa manliga biroll för sin insats, ja, det var väl det. Han lyckades till och med spela över under prisutdelningen men det är svårt att värja sig, det är ju så charmigt med glada människor.

Lawson Russell (Gooding Jr) är en advokat som försvarar en mördare som han vet är skyldig. När samvetet sätter in beslutar han sig för att avsäga sig målet och i och med detta blir han utesluten ur advokatsamfundet. Han reser bort för att vila upp sig en smula och för att börja skriva en bok. I samma veva träffar han på Christopher Marlowe, en man som skrivit ett bokmanus som handlar om advokater som mördas på diverse vis, A murder of crows.

Tänk dig 80-talsmusik direkt skriven för en begravning. Denna musik går som ett gammaldags pärlband filmen igenom och det retar mig till vansinne. Det här är alltså en thriller men det kan lika gärna vara en spoof-film, jag vet inte vad jag ska tro. Jag såg filmen när den var ny men minns ingenting av den och nu förstår jag varför. Det tar över fyrtio minuter innan Tom Berenger visar sig och under tiden fram till dess har mitt ansikte fått femtiosju nya rynkor. Satan så tråkigt! Det händer ingenting och det som händer är så oengagerande att jag är nära att stänga av. Så kommer Tompa med jeansen och jag låter filmen vara på. Hans närvaro hjälper filmen att halka på ”rätt sida” det lägsta betyget men mer än så är det inte. Jag tror inte han är stolt över sin arbetsinsats. Cuba Gooding Jr däremot, han gjorde precis som vanligt, fick sin paycheck och gick hem, glad i hågen att ännu en gång bara behövt spela sig själv.

Publicerat

Skräckvecka: ONDSKANS RUM

Signe (Anne Birgitte Lind) och Tommy (Jakob Cedergren)  letar nytt boende och fastnar för ett hus som till synes har allt, till och med en anlagd sjö på baksidan.

Redan på visningen när dottern Bianca gungar i trädgården och gungan bredvid gungar i samma tempo som hennes och hon pratar med barnet som sitter på den andra gungan men gungan är tom, redan då borde dom kanske ha förstått att det är nåt annorlunda med det här huset, att det kanske finns nån annan anledning till att huset varit till salu så länge, annat än att det är för dyrt.

Ondskans rum är en ganska tafflig översättning av den danska originaltiteln Bag det stille ydre. Visst är filmen läskig men den handlar mer vad som händer bakom den lugna välstädade ytan än om ren ondska. Självklart tänker jag på filmer som Huset som Gud glömde och Paranormal Activity men Ondskans rum har lyckats hitta nåt eget mitt denna genre som så oftast är rena kalkeringspapper. Det är liksom lite mer vardag, lite mer vanligt folk, inte så mycket klaffs och slaffs utan mer en smygande otäck stämning som hålls vid liv hela filmen igenom.

Båda huvudrollsinnehavarna spelar mycket trovärdigt, Anne Birgitte Linds Signe ska vara den varma, den mjuka, den inkännande och den som med öppet sinne tror att dom andar hon känner av faktiskt finns. Jakob Cedergrens Tommy jobbar jämt och är nånslags stram börsnisse som anser att allt har en logisk förklaring. Bådas tankar är klart förståeliga och känns ungefär lika vanliga.

Effekterna är sparsmakade och välgjorda, jag blev riktigt rädd ett par gånger och tyckte det var spännande hela tiden. Ondskans rum är ingenting som går till historieböckerna som en nyskapande skräckfilm men det är ett bra hantverk och en ganska klassisk rysare.

Hos Filmitch kan man läsa om en helt annan läskig film idag.

Här finns filmen.

Publicerat

Skräckvecka: THE DEVIL´S BACKBONE

The Devil´s backbone eller El espinazo del diablo? Den spanska titeln låter sjukt mycket läskigare även om man som jag inte kan spanska.

Diablo, smaka på ordet. Tungan anar lite Omen, lite djävulsutdrivare, lite grönt kaskadkräk, lite övernaturligt läbbans sådär. Det låter helt enkelt väldigt mycket otäckare med diablo än devil eller djävulen för den delen.

Älskade Guillermo Del Toro, du färgglada oljekrita i blyertspennelådan, jag högaktar dig, jag tycker du är så vansinnigt bra och jag vill så gärna få samma WOW-känsla i magen av alla dina filmer som jag fick av Pans labyrint. The Devil´s backbone har alla förutsättningar att vara en riktig kanon men nåt stämmer inte, den funkar inte, filmen klickar inte. Jag kan inte säga att jag är jättebesviken för filmen är fortfarande helt okej men jag sitter här och frågar mig själv varför. Varför är den så spretig? Varför lyckas du inte få den att  hålla hela vägen? Varför litar du inte på att det är en rysare/skräckfilm du vill göra, varför måste filmen tangera varenda genre någonsin påhittad?

Precis som Pans labyrint så kretsar handlingen i den här filmen kring spanska inbördeskriget. 12-årige Carlos (Fernando Tielve) hamnar på barnhem där det idkas fysisk och psykisk misshandel, mobbning, tjafs och bråk och som grädde på moset ser Carlos ett pojkspöke som visar sig heta Santi.

Santi är en ganska otäck filur dom första tjugofem gångerna han är i bild. Sen bleknar han i takt med att filmen mer och mer blir nån form av thriller/drama. Det är synd tycker jag. Om jag fick bestämma skulle Del Toro ha spelat på stora bongotrumman och gjort filmen apläskig istället. Men nu är det inte jag som bestämmer annat än om betyget och det blir okej, knappt godkänt, inte mer än så.

Jag längtar efter att det ska bli 2013 och att filmen Pacific Rim får premiär. Jag tror på den, jag tror på Guillermo Del Toro och jag tror jag kommer få uppleva WOW-grejen igen, om inte förr så den 19 juli 2013.

Filmitch har också sett filmen men skriver idag om en helt annan typ av skräckfilm. Klicka här får du se.

 

Publicerat

DOT THE I

Efter att ha sett Dark Knight Rises fick jag lite cravings efter Tom Hardy. Efter en snabb sökning på Lovefilm hittade jag filmen Dot the i där samme Hardy stod skriven som första namn på skådislistan. Jag klickade på hyr och satte mig och väntade.

Filmen kom och jag väntade. Och väntade. Och väntade. Var var han, Tom Hardy? Det gäller att inte ha ticks om man ska hinna se hans insats i den här filmen. Ett par sekunder i en soffa där han sitter och stirrar som om han vore lite bakom i skallen, ja, det är det jag fick. Och en släng på slutet där han faktiskt pratar. Han har liksom inte mycket att göra med filmen, egentligen. Istället är det Gael García Bernal som bär filmen på sina axlar tillsammans med Natalie Verbeke.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om filmen, jag vet knappt vad jag tycker. Jag vet att jag tyckte mycket om första halvan när filmen är en kärlekshistoria, ett triangeldrama och faktiskt rätt intressant. Sen kommer  en vändning som jag inte kunde förutse och det gjorde inte filmen bättre direkt. Snarare spretig och konstig, dock inte ointressant. Jag blir helt enkelt inte klok på den men nånstans gör det inget. Den var mysig, det var jättefin musik, Gael García Bernal är en mycket underskattad skådespelare och filmer som inte är helt uppenbara är sköna att se ibland.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: TRE DAGAR FÖR CONDOR

Jag känner nånstans att det är kantboll på om det här är en klassiker eller inte men för mig är det det.

Tre dagar för Condor spelar för mig i samma liga som Örnnästet, Kellys hjältar och Kanonerna på Navarone, det är stora kända klassiska filmer som jag som filmätare borde ha sett och kanske även borde tycka om. Jag borde i alla fall kunna se filmiska kvalitéer i dessa. Borde.

Borde är ett ord som jag ganska ofta tänker i samma mening som klassiska filmer. Det finns nämligen många klassiker som inte lockar mig för fem öre och denna ”jag-borde-de-den-tanken” gör mig inte mer sugen direkt, snarare har den precis motsatt verkan. Jag blir Fröken Anti, jag bygger murar, jag sätter upp högerhanden i stoppläge och säger ”äpp, äpp, äpp, nänä, kom inte här och tro att du kan bestämma över mig, jag bestämmer själv om jag ska se en film eller inte – och när!”. Och visst är det så. Ingen kan tvinga på mig eller nån annan att se en film men ibland känner jag att en spark i röven faktiskt kan vara rätt sunt. Det är vettigt att inte fastna, det är befriande att ge filmer jag inte tror på en chans och framförallt är det väldigt skönt efteråt när jag sett en film jag haft fördomar om och sen märker att fördomarna inte stämmer.

Jag har alltid trott att Tre dagar för Condor skulle vara en fnösktorr film. Jag har trott att den skulle vara tråkig, trist och gubbig. Robert Redford är ingen jag sprungit mig svettig efter, Cliff Robertson har jag inte haft någon relation till alls förrän han spelade Peter Parkers farfar i Spider-man, Max von Sydow är visserligen Max von Sydow men jag har inte lyckats fokusera på hans roll i den här filmen och Sydney Pollack är allt annat än en stabil höghöjdsregissör. Den som fick mig att få ändan ur den här gången var Faye Dunaway. Hennes insats i Bonnie and Clyde gav mig mersmak och i den här filmen är hon den enda kvinnliga karaktären. Tyvärr är hon den enda kvinnan och tyvärr har hon inte speciellt mycket manus att jobba med. Kanske gnistrar det lite mellan henne och Redford men det är en gnista jag inte förstår.

Så visst är filmen gubbig, visst är den fnösktorr och visst är den beige (beigare än Tinker tailor soldier spy till och med) men den är inte tråkig. Jag gillar paranoiafilmer och konspirationer och jag ser gärna att jag blir bortkollrad totalt i twister och funderingar som inte släpper fast filmen är slut men Tre dagar för Condor lider av samma skorviga sjukdom som The Parallax View (eller Spy game för den delen) – jag känner liksom för liiiite nojja. Jag vill fundera mer.

Filmen var betydligt bättre än jag trodde den skulle vara och jag är glad att jag såg den. Ännu en ”måstefilm” är avbockad. Halleluja.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Tre om en: Det luktar Hallmark lång väg

ÖGONBLICKET FÖRE TYSTNADEN (1999)

Jag gillar filmer regisserade av Clint Eastwood mycket mer än jag gillar honom som skådis. Tyvärr – ibland – tycker han om sig själv aningens för mycket som skådespelare och det händer att han i sitt arbete som regissör rollbesätter sig själv som huvudkaraktär i en film han är hundraprocentigt fel för.

I Ögonblicket före tystnaden spelar Clintan Steve Everett, en cynisk journalist som blivit ertappad med att sätta på chefens fru och därför får göra vad som verkar anses som ”skitgörat”, det vill säga åka till fängelset och göra den sista intervjun med den Frank Beachum (Isaiah Washington), en svart man som samma dag ska avrättas med giftinjektion.

Så långt kan man säga att allting är gott, i alla fall om man komprimerar filmens handling till en enda mening. Visst, Clintan kan definitivt spela journalist, inga frågetecken alls gällande detta, men resten, herrgud, resten.

Att han vid 69-års-ålder och rynkor som vittnar om kanske ännu fler år på nacken skulle funka som nån slags bargigolo, alltså nej, jag köper inte det. I en scen sitter han i en bar och pratar med en ung kvinna som jag först tror är hans dotter men när han börjar flirta och komma med oanständiga förslag som nån jävla snuskgubbe och dom precis har pratat om hennes ålder (23) då blir jag faktiskt lite illa berörd. Det smakar gammal femkrona i munnen och jag vill inte se honom slicka sig om munnen åt nästan femtio år yngre tjejer och jag vill definitivt inte tro att denna söta tjej (och ja, det är fler i filmen, dock inte riktigt lika unga) är så sugen på honom tillbaka som hon ska verka.

Det som gör att filmen inte bara luktar Hallmark utan STINKER billig TV-produktion är sättet det är filmat på. Det är Sunset Beach fast mörkare, det andas kulisser, malmedel och realisation, det känns som återanvänd och överdrivet kletig  filmmusik (bortsett från ett par scener där Clint Eastwoods egna omisskänneliga pianospel gör sig påmind) a la Glamour-klassiker och flera gånger beter sig ljud och ljus i filmen som att det liksom avslutar/tonar ner inför reklamavbrott.

Nämennej usch vilket nedköp det här var. En svag svag tvåa för Clintan som a ladies man. Rob Schneider är mer trovärdig som kvinnokarl banne mig.

Här finns filmen.

 

 

RESTING PLACE (1986)

En ung svart officer dör i strid och får inte begravas där föräldrarna önskar för samhällets invånare. Han är – var – ju svart och får således inte dela mylla med dom vita. Föräldrarna kämpar stenhårt för sonens rätt att begravas och major Kendall Laird (John Lithgow) försöker göra det han kan för att hjälpa dom sörjande. Att han börjar ana ugglor i mossen gällande hur, var och varför officeren dog gör inte saken bättre.

Det som gör den här (på riktigt!) Hallmarkfilmen till en någotsånär okej upplevelse är dels John Lithgows blotta uppenbarelse, plus Morgan Freeman och den fenomenala CC Pounder som den döde officerens föräldrar. Visst andas produktionen lågbudget och visst är det sedvanlig ”hallmarks” ljussättning men trots detta är det inte sååå pjåkigt. Historien är lika viktig som den är allmängiltig och hur mycket jag än skrattade åt förtexternas typsnitt så kunde jag hålla mig från garv senare. Rasism är helt enkelt för jävla hemskt.

Här finns filmen.

 

 

 

THE LIMEY (1999)

När Wilson (Terence Stamp) kommer ut ur finkan beger han sig direkt till Los Angeles för att försöka få klarhet i din dotters död. ”Bilolyckan” hon dog i känns inte riktigt rumsren och han bestämmer sig för att hitta slemtorsken Tony Valentine (Peter Fonda) som han misstänker ligger bakom detta brott.

I Priscilla – Öknens drottning spelar Terence Stamp transan Bernadette och här lyckas han med konststycket att göra sin karaktär Wilson, den hårda tuffa åldrade mannen, mer feminin än Bernadette i full drag. Han vickar på höfterna mer än Christer Lindarw i pumps och jag skrattar mig halvt fördärvad. Detta och detta allena är filmens enda förtjänst. Allt annat andas konstfilm a la Hallmark. Usel ljussättning, en klippning som är hysterisk konstig, en medioker – nästintill banal – historia och skådespelare som ser ut att skämmas ögonen ur sig för sitt yrkesval. Att filmen är regisserad av Steven Soderberg förvånar mig inte, han har verkligen visat att han kan kombinera riktiga superfilmer med bottennapp i plaskdammar.

Den här filmen luktar inte bara Hallmark lång väg, den andas kvarglömd soppåse med gammal lax i hallen.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

FLYING DAGGERS

Jag har sällan sett en man med en mer ödmjuk framtoning än när jag såg intervjun med den kinesiska regissören Zhang Yimou i SVT´s kalasserie Bergmans Video. Han kändes så väldigt sympatisk att jag gjorde nåt jag procentuellt sett väldigt sällan gör: hyr en asiatisk film. Att jag hyr en asiatisk film som jag faktiskt redan sett är om möjligt ännu mer sällsynt.

Det här är vackörrt! Vackert så man dör. Skitsnyggt filmat, grymma fajtingscener, färgsprakande, fantasieggande, imponerande, en historia som engagerar, fin musik. Den har allt och ändå fattas nåt. Vet inte vad. Nåt. Kliar mig i hårbotten för att kunna uttrycka mig klarare. Kanske är det Tang-dynastin, kanske är det att filmen utspelar sig 859 e.Kr, kanske är det…..äsch. Jag vet inte. Det är ögongodis och det räcker långt. Men vad kort det blev. Texten alltså. Måste komma på en sammanfattning. Måste. Eller, äsch. Jag måste ingenting.

Zhang Yimou säger jag bara. Zhang Yimou.

Publicerat

WE OWN THE NIGHT

Vad gör man som kille om man har en pappa som är polischef? Kämpar man livet ur sig för att bli en bättre och mer lyckad polis själv eller gör man det motsatta: dras till mörkret, till ett alternativt sätt att leva, till droger och  kriminalitet?

Polischef Burt Grusinsky (Rober Duvall) har fått varit med om både och. Den ene sonen Joseph (Mark Wahlberg) har fru, tre barn och en karriär som går spikrakt uppåt inom polisväsendet. Den andre sonen Bobby (Joaquin Phoenix) har tagit mammans efternamn – Green – har en vacker flickvän (Eva Mendes), knarkar sådär lagomt så han fortfarande kan hålla sig snygg och driver nattklubbar under den ryska maffian. Utan att ta i så jag spricker kan jag säga att den där brödrarelationen kommer få sig några törnar innan filmen är slut.

Det finns en handfull skådespelare – eller kanske två – som jag är så imponerad av att jag känner att det saknas ord i min vokabulär. Jag skulle vilja hitta på nya superlativer och andra förklaringar till varför jag tycker som jag gör men ibland står det liksom still. Att se Joaquin Phoenix agera har den påverkan på mig. Jag blir stum. Häpen. Förförd. Jag tittar noga för att se nån nanosekund av icke-fokus, en blink, en del av ett rörelsemönster som känns överspelad, ett tonläge som ligger fel, nånting – nånting, God damn someting! – men nej, jag hittar inga fel hos Joaquin Phoenix. Han är helt enkelt i mina ögon en extremt duktig skådis.

We own the night är en helgjuten thriller. Det är inga direkta missar, jag tror på filmen just för att skådespelarna leverar. Jag får panikkänningar i bröstkorgen för jag har inga som helst problem att känslomässigt sätta mig in i historien och jag mår lite dåligt efteråt. Filmen är snyggt gjord och jag ska hålla ögonen öppna efter fler alster av regissören James Gray.

Det känns som att jag är sist ut i norra Europa med att se den här filmen men ohoy, bättre sent än aldrig!

Filmen går att streama gratis på Lovefilm om du är medlem där.