Etikett: Luca Guadagnino

Publicerat

SUSPIRIA

Att en film regisserad av Luca Guadagnino INTE skulle vara en fest för ögat, det kan väl ingen någonsin tro?

Att börja en recension med dubbla negationer är ingen hit, jag vet, men hur jag än formulerade meningen så är den sann. Luca Guadagnino är ytornas mästare, det har jag skrivit förut, hans filmer får mig att känna tegel i handflatorna, persikoyta mot läpparna, poolvatten mot fotsulorna. Han är otroligt bra på att visualisera skuggor, på att använda sig av olika typer av ytor för att förstärka känslor. Som garn i dagens film till exempel. Garn som blir som blod som i sin tur blir vackert så man smäller av.

Det är knappt tio år sedan jag såg och skrev om Dario Argentos skräckklassiker Suspiria och den har verkligen satt sig i mig. Jag älskar den filmen. Den försatte mig i nånslags trans, jag hamnade i den färgglada bubblan Argento presenterade och köpte det som hände inom dess givna ramar.

På många sätt är Guadagninos version av Suspiria en väldigt mycket bättre film ändå tar den mig inte dit. Jag är inte i Berlin, jag befinner mig inte på balettskolan, Tilda Swintons sminkning imponerar inte på mig. Det tokiga, det suggestiva, det kolsvarta-men-ändå-blodröda i Suspiria anno 1977 finns inte i 2018-års variant däremot finns det väldigt mycket annat som är bra med den här filmen.

Effekterna är synnerligen välgjorda och då tänker jag specifikt på en scen med en stackars ung kvinna som får sätta livet till på det mest makabra vis. Tänk vad vad man kan göra med armar och ben, fy fan vad otäckt när dom vrids och bänds och bryts. Hemskt.

Dakota Johnson i huvudrollen gör det bra, Tilda Swinton också såklart, hon spelar ju inte mindre än TRE roller. Filmens stora huvudrollsinnehavare är dock människorna bakom kameran. Scenografen, fotografen och herr Luca himself. Jag gillar verkligen verkligen VERKLIGEN honom som regissör!

Publicerat

A BIGGER SPLASH

Om du, liksom jag, känner ett tomrum efter den fysiska italienska världen man fick en munsbit av i filmen Call me by your name, här kommer en räddning!

A Bigger Splash är en film jag tänkt se säkert tjugo gånger sedan den kom, den förhandsvisades på Malmö Filmdagar (och jag valde bort den), den gick på bio (jag funderade inte ens på att se den), den släpptes på Itunes (jag uppmärksammade det men kom inte ens i närheten av att klicka på ”hyr”) och när den släpptes på C More flimrade den förbi som en såndär film jag antagligen aldrig kommer se.

Sen såg jag Call me by your name. Det är en film som växer och växer och växer i mitt huvud. Jag tänker på den väldigt ofta, får en längtan efter en semesterweekend på den italienska landsbygden där jag kan gå och känna på handgjorda kakelplattor och krama mogen frukt mellan händerna. Och DÅ slog det mig som med en metallisk stekspade över pannan: A Bigger Splash! Det är ju samma regissör! Luca Guadagnino! Italien! Sol! Hud! Mänskliga köttiga relationer! Mat! Känslor! Nakenbad i ljumna pooler!

Luca Guadagnino måste vara världens bästa TAKTILA regissör. Ingen kan på samma sätt som han filmiskt beskriva känslan av YTOR. Det där lite grova mönstrade tyget som används på utemöbler, känslan i fingrarna när man klipper någons hår, av tunna bomullskläder mot semesterledig hud, sex mot en sträv poolkant, stoppa ner fingrarna i en drink full med krossad is, blöta badkläder, blöta trädetaljer, panerad mat, att skära i rå fisk med vass kniv. Exemplen kan radas upp som ett pärlband och jag tror att alla som sett någon av dessa två filmer vet exakt vad jag menar.

Om Armie Hammer var levnadsglad spillevink i Call me by your name så är det ingenting mot Ralph Fiennes rollfigur Harry Hawkes i dagens film. Han är energisk, han är fysisk, han är glad. Han är fan underbar!

Harry åker på spontanbesök tillsammans med sin dotter Penelope (Dakota Johnson) till en liten italiensk by där vännerna Paul (Matthias Schoenaerts) och Marianne (Tilda Swinton) har gömt sig för omvärlden. Marianne är en stor artist som genomgått rehab och behöver vara knäpptyst på grund av problem med rösten. Paul och Marianne har ett till synes passionerat förhållande till varandra men när Paul får frågan från Harry om han är lycklig slingrar han sig alltid. Nånting har hänt och skrapar man lite på ytan är inte allt som man först tror. No more spoilers.

Jag tror att vissa filmer kommer till en i exakt rätt tid, precis på samma sätt som vissa personer kan göra. Man ska inte snabba på saker, tvinga sig på filmer som inte vill bli sedda, inte se filmer som inte lockar alls. Det blir sällan bra. A Bigger Splash låg och väntade på mig som en snok i solen och när jag minst anade det väste den ”Se mig! Se mig NUU!” och jag lyssnade. Vilken jättejättebra film! Men om jag ska ge ETT tips för att på riktigt förstå sig på den här filmen, se Call me by your name först. Luca Guadagnino har hittat en plats i filmvärlden där ingen annan regissör befinner sig. Antingen älskar man det eller så….gör man det antagligen inte.

Publicerat

CALL ME BY YOUR NAME

Armie Hammer är en lurig jävel. Ja, som skådespelare alltså, något annat känner jag inte till.

Utseendemässigt ser han ut som en lång lillebror till Jude Law och Barbados-Magnus (Carlsson) och trots att det egentligen bara andas plus så är han – för mig – mest ett neutrum. Jag kan se film efter film efter film med honom i rollistan men han försvinner alltid. Ibland vet jag knappt att han varit med eller hur han ser ut.

Nocturnal Animals, The man from U.N.C.L.E, Spegel Spegel, J. Edgar, The Lone Ranger och som tvillingarna Winklevoss i The Social Network, Jahopp. Där ser man. Så känns han på´t ungefär. Armie Hammer, den genomskinliga snyggingen. Typ så. Men så kommer en film som Call me by your name och ett manus där han faktiskt ges en personlighet och får något att bita i och VIPS, jädrar, han kan ju! Rollen som Oliver är honom gjuten! Han har till och med lyckats få till en alldeles delikat gayframtoning ända ner i knävecken och inte sedan Magnus P.I´s högglansdagar har ett par alldeles för små och korta shorts klätt någon bättre.

Det är 1983 och Oliver kommer till en liten stad i norra Italien där han ska vara assistent till en forskare (?) över sommaren. Oliver är väl kanske 26, 27 i filmen och familjens son Elio (Timothée Chalamet) kan väl vara….17? Elio är nyfiken på både tjejer men kan inte slita ögonen från den livsnjutande Oliver och hans kropp. Det visar sig dock vara ömsesidigt även om Oliver in i det längsta försöker backa från sina känslor.

Call me by your name har blivit en jättesnackis och jag kan i viss mån förstå det. Jag skulle inte drista mig till att säga att det är Årets film eller nånting sånt, inte heller Årtiondets kärleksfilm eller andra superlativer som jag läst både här och där MEN det är en fin film, det är det. Känslan i det somriga 80-talets Italien  är härlig, färgerna är pastelligt dova och musiken passar mig som handen i handsken. Det känns liksom som att filmen är gammal ”på riktigt” och det är en komplimang.

Jag tror att det finns en chans att Luca Guadagnino kommer nämnas i förhandssnacket till Oscarsnomineringarna för Bästa regi och det skulle förvåna mig mycket om inte någon av killarna – eller båda? – också får en nominering. Armie Hammer kan tacka sin lyckliga stjärna att manuset hamnade i hans knä och den relativa nykomlingen Timothée Chalamet kan se tillbaka på ett 2017 som verkligen satte honom på kartan i och med denna film OCH årets andra stora ungdomssnackis: Lady Bird.

Det som hamnar på minus för mig är speltiden. 132 minuter. Så lång hade den inte behövt vara. Det är visserligen vackert filmat men långa stycken i första halvan av filmen är det väldigt sparsmakat på händelserika scener (för att vara diplomatisk). Jag kanske ska tillägga att det är James Ivory som skrivit filmens manus baserad på en roman av André Aciman och är det någonting James Ivory behärskar efter alla sina brittiska kärleksdraman så är det undertryckta känslor och förbjuden passion. Han blir för övrigt NITTIO år nästa år! Galet va?

Sevärt, gulligt, bitterljuvt, semesterlängtigt och fina boys. Där har du filmen i en mening.