Etikett: Lucky McKee

Publicerat

Skräckfilmsveckan: MAY (2002)

För lite drygt fem år sedan såg jag en film regisserad av Lucky McKee som fullkomligt golvade mig. Filmen hette (och heter) The Woman. Om det inte vore som så att jag redan sett den skulle den (ju) kunnat ha platsat i denna kvinnor-i-skräckfilmer-temavecka men nu var den liksom redan avklarad.

Men av en slump sprang jag över en annan film av samma regissör som även denna gång har en kvinna i centrum. Denna gång heter kvinnan May Dove Canady, spelas av Angela Bettis, och är kanske mer flicka än kvinna egentligen. Eller ung kvinna kan man väl säga, hon är där i gränslandet.

May har inte alla hästar hemma, kan man säga – och tro. Men May kanske HAR det men har samtidigt tvingats genomlida en hemsk barndom och därför beter sig jävligt underligt. Hon är creepy, riktigt creepy och fixar inte riktigt dom sociala koderna som dom flesta relationer bygger på. Hon är ensam och hon vill inte vara det. Hon vill träffa en kille och göra sånt som ”alla andra” i hennes ålder gör. Kompisen Polly (Anna Faris) till exempel.

Det här är en film som kanske känns mer som ”bara” ett drama än en skräckfilm till en början men som sagt, May är en creepy jäkel och står du ut får med en långsam öppning får du se en film men en riktigt svart stämning. Tyvärr hamnade jag liksom inte inuti filmen på det sätt jag hade önskat, jag hade väldigt svårt för May som karaktär och brydde mig inte om henne (inte alls som jag gjorde med the woman i The Woman). Sen tycker jag inte filmen är helgjuten vad gäller foto och musik heller. Usch vad jag klagar nu. Det är lite dumt faktiskt för filmen är inte dålig, den var bara lite mindre än jag hoppats.

Idag har Johan och Sofia sett helt andra filmer. Klicka på deras namn för att komma till los skräckosfilmerna.

Publicerat

RED

En äldre man vid namn Avery Ludlow (Brian Cox) bor ensam med sin älskade hund Red. Han är uppenbarligen änkling och har troligtvis även döda barn. Han driver en butik på orten och verkar ha gjort det länge.

Hans hobby är fiske och en dag sitter han som vanligt i en medhavd campingsfåtölj, beskådar det guppande flötet och Red sover lugnt vid hans fötter. Då kommer tre ungdomar och invaderar lugnet, tre tonårskillar varav den ene är den som sitter inne både med det sämsta beteendet och geväret. Killen heter Danny (Noel Fisher) och Danny är verkligen ingen trevlig prick. Helt oprovocerat skjuter han Red rätt i huvudet och hunden dör på fläcken. Killarna försvinner från platsen och kvar lämnas en förtvivlad Mr Ludlow som nu ska ta hand om sin döde vän.

Ludlow är dock ingen snubbe som glömmer och slätar över, han har gett sig fan på att killarna ska erkänna vad dom gjort – något som visar sig vara betydligt svårare än man kan tro. Det händer ju nämligen att idiotbarn även har idiotföräldrar…

Anledningen till att jag såg denna film stavas Lucky McKee. 2011 skrev och regisserade han en riktig kanonfilm som heter The Woman och den filmen har gjort att jag är nyfiken på det mesta McKee är inblandad i. Red är en helt annan typ av film än The Woman, det här är mer av en lågmäld dramathriller och som sådan saknas det kanske lite i berättandet för att jag ska bli helt hänförd. Brian Cox är givetvis stabil men jag kan inte låta bli att tänka hur det hade varit med min favoritfarbror Brendan Gleeson i huvudrollen istället.

Nittio minuter rätt mysig film var det ändå. Ingen superhöjdare men definitivt godkänd. Och den finns att se på Netflix.

Publicerat

THE WOODS

The Woman var en film som verkligen satte igång min Lucky McKee-stalker-nerv. Nu var kanske inte hans episod i Masters of Horror nåt att skriva hem om men min syn på honom som regissör försämrades inte. Han är skönt udda, duktig, egen. Jag tror på honom.

Nu har jag hittat The Woods, en film från 2006 med en riktig favvo i en av dom stora rollerna: Patricia Clarkson. En rysare i flickskolmiljö skulle man kunna kalla det. Eller en demonrulle i skoluniform. Eller en internatskräckis. Eller helt enkelt en helt okej film om man gillar den övernaturliga genren.

Den där skogen som omger Falburn Academy är nämligen ingen vanlig skog och ingen som beger sig in där kommer levande tillbaka. Heather Fasulo (Agnes Bruckner) tvingas dit av sina allt annat än kärleksfulla föräldrar (Bruce Campbell är pappan) och trots att det saknas ekonomisk förmåga för att betala Heathers skolgång lyckas rektorn (Clarkson) lösa detta med att ge Heather ett stependium. Eller ja, hon gav det inte bara, Heather fick göra nån slags mensa-tester som hon klarade galant och sen var det klart. Varför hon egentligen började på skolan är en annan femma.

The Woods är en snyggt berättad historia och en historia som känns lite ny för att den handlar om tjejer och kvinnor. Det räcker en bra bit men inte till något toppbetyg men jag kommer fortfarande ha gps:en inställd på Lucky McKee.

Publicerat

Tre om en: MASTERS OF HORROR

Master of horror är ett skräckfilmsprojekt som på pappret är superintressant. Tretton riktiga horror-regissörer fick en timme var på sig att gå bananas i sina mest morbida fantasier och dessa skräckfilmer blev en TV-serie som hade premiär 2005. Jag har själv inte sett serien på TV, det var mina efterforskningar kring The Woman-regissören Lucky McKee som ledde mig in i den här blodiga sörjan och vad kunde då passa bättre än att jag börjar med hans film, den om den sjuka flickan.

 

Sick girl – Regi: Lucky McKee

Den lesbiska insektsforskaren Ida Teeter (Angela Bettis) har svårt att träffa nån tjej som stannar. Hennes manliga kollega tror att det kan bero på insektssamlingen Ida har i sin lägenhet. Han själv har liksom fattat grejen, att kryp skrämmer bort tjejer. ”You have to choose, babes or bugs”, som han säger.

Men Ida vill inte behöva välja, småkrypen är en stor del av hennes liv och hon tänker inte ge avkall på det för att hitta en flickvän. Men så träffar hon Misty (Misty Mundae) som inte bara är flata, singel och intresserad av Ida, hon gillar småkryp hon med.

I ett väl inslaget paket kommer ett spindelliknande kräldjur hem till Ida. Den är hittad nånstans i tjottahejti och Ida engagerar sig i filuren som hon kallar Mick. När Misty bjuder hem sig själv till Ida på första dejten märker inte Ida att Mick rymt. Men det har han. Och han biter Misty i örat, rätt hårt kan man säga. Eller biter kanske var fel ord, han sticker in nåt som liknar en smal kleggig trädgren i örat på henne och från den sekunden är Misty inte sig lik.

Det jag känner med Sick girl är att idén är bra men genomförandet sisådär. Jag kan inte göra annat än att anta att Angela Bettis fasansfulla överspel är nåt som står inskrivet i manus, något annat vore att i princip spotta på Lucky McKee och det tänker jag inte göra. Jag har höga tankar om honom har jag märkt.

Effekterna är billiga men funktionella men det är inget som direkt stör. Det som stör är att filmen aldrig blir otäck nog. Det finns ingen skönt läskig stämning att ta på, inga jump scares. Jag hade helt enkelt förväntat mig att bli mer rädd.

 

 

Fair haired child – Regi: William Malone

13-åriga Tara (Lindsay Pulsipher) blir brutalt påkörd av en lastbil och vaknar upp på det hon tror är ett sjukhus. Men sjuksköterskan är ingen sjuksköterska, huset ingen plats att tillfriskna på och han som skulle kunna vara doktor är det inte. Tvärtom.

Tara blir nerdragen i källaren men märker snart att hon inte är ensam. Där nere finns även Johnny, en jämngammal pojke och anledningen till att han är inlåst är inte den Tara (eller jag själv) först tror.

William Malone är mannen som gjort FeardotCom och remaken av House on Haunted hill. En snubbe som har lite lagom koll kan man tycka och ja, jag tycker det även när jag sett den här filmen. Den funkar. Den har betydligt bättre skådespelare än i Sick girl även om jag inte för en sekund tror på att Lindsay Pulsipher bara är tretton år. Men det är lite skitisamma. Jag gillar filmen. Den är inte superläskig på något sätt men den får mig fast och jag tycker dom första scenerna på ”sjukhuset” är riktigt klaustrofobiska, sjuksköterskan känns nästan i klass med en viss Dr Heiter.

 

 

Jenifer – Regi: Dario Argento

Ser man på! Ett känt fejs! Steven Weber har jag sett i hel massa filmer och jag kan inte låta bli att känna glädje över igenkänningsfaktorn även om den inte borde spela nån roll. Regissören Dario Argento är ju också rätt känd, i alla fall i jag-gillar-suspekta-filmer-sammanhang.

Här har herr Argento regisserat en historia som inte är hans och som faktiskt inte känns speciellt Argento-isk. Det är ingen typisk musik a la Goblin, ingen mörk och suggestiv känsla, ingen lek med färger och vinklar som i mästerverket Suspiria. Jenifer som film är helt enkelt en alldeles egen liten grej och Jenifer som tjej är en enkelt en alldeles egen….art.

Som kortfilm är den här ultimat sett till uppbyggnad och utnyttjande av speltid. Som skräckfilm är den perfektion. Jenifer är annorlunda, otäck, spännande, det är snygga (och äckliga) effekter och när den är slut vill jag se mer. Finns det nåt mer att önska? Orkar inte ens leta efter nåt att gnälla på. Det blir högsta betyg till Dario Argento!

Mer info om Masters of horror går att hitta på deras hemsida. Det finns som sagt tretton filmer, tio är kvar att se.

Publicerat

THE WOMAN

För nån vecka sedan skrev jag om manlighet här på bloggen och i början på juli kommer fortsättningen, kvinnlighet. Om jag inte redan hade skrivit klart det inlägget hade jag mycket väl kunnat skriva om den här filmen och enbart den.

Kvinnlighet som miljö och arv, kvinnlighet som fördom i mina och andras ögon, hur gestaltas den på film? The Woman har så många olika mer eller mindre starka kvinnoporträtt att det skulle gå att skriva en doktorsavhandling om kvinnlighet bara genom att dissekera filmen en smula. Det tänker jag inte göra men jag tänker skriva en hel del, det är nämligen en väldigt intressant film både ur kvinnlig och manlig synvinkel.

En liten småstadsidyll. En dysfunktionell familj. En kuvad fru, en störd man, en söt lillasyster, en brådmogen mellanbror och en storasyster som med kort svart hår ses som egen i sin omgivning. Pappan Chris gillar att vara ”man” i betydelsen familjens överhuvud. Han säger hur saker och ting ska vara, han bestämmer, hans ord är lag. Han gillar även jakt, geväret känns som hans bästa vän, som en metallisk förlängning av högerarmen.

På en liten kvällsjaktrunda ser han en kvinna vid vattenbrynet. Smutsig, trasig, djurisk och i hans ögon – förstår jag – fascinerande. Vid blotta åsynen av henne får han en idé. Han ska tillfångata henne, låsa in henne i källaren och göra henne till en civiliserad och ”riktig” kvinna. Det ska bli familjens gemensamma uppdrag, nåt att samlas kring, hjälpas åt med.

Ur manlighetssynpunkt så känns Chris som en klassisk grottmans-man. I sitt arbete som advokat är han välklädd och belevad men när han kommer hem åker camobyxorna på. Chris använder härskartekniker, han utnyttjar sin kroppsliga styrka för att få som han vill, han förgriper sig sexuellt på dom han ser som sina ägodelar och han lyckas få kvinnorna i sin närhet att känna att dom inte är värda leran under hans skor. Han använder sig även av våld på det sättet Filmmedia skrev om på manlighetstemat, ett sätt som där beskrivs som vanligt men som jag sällan lagt märke till i nyare filmer. Summan av detta är en man som jag personligen skulle vilja gå loss på med en spikklubba.

Kvinnorollerna är välskrivna och komplexa. Det är ingen uppenbar förenkling av verkligheten manusförfattaren och regissören Lucky McKee pysslat med här, han har låtit dom kvinnliga karaktärerna visa kvinnlighet på väldigt många olika sätt. Det är hela spektrat och jag gör inte bara vågen för att det är vågat, jag gör det för att det är alldeles lysande genomfört. Mamman som blundar för verkligheten, som vill vara den goda frun. Dottern som uppenbarligen behövt stå ut med pappans nattliga besök under många år. Lillasystern som ännu inte tagit skada av sin omgivning. Lärarinnan med den korta kjolen som genomskådar och bryr sig och så skogskvinnan, hon som lever på rått kött och som dödat med sina bara händer så länge hon kan minns.

Som film betraktad är det här perfektion. Manuset är lysande, skådespelarna är grymma, det är vackert filmat, musiken förhöjer stämningen och filmen har väldigt många bottnar. Den är gripande, vidrig, väldigt blodig, grym och tänkvärd och detta paketerat i nåt som känns fräscht och nyskapande.

Jag önskar att jag hade kunnat se de här på bio, jag undrar hur jag hade reagerat då med tanke på hur jag försvann in i filmen trots att jag såg den på en liten laptop. Så jävla bra helt enkelt!

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.