Etikett: M Night Shyamalan

Publicerat

En ladylike sommar: LADY IN THE WATER

När M. Night Shyamalan gör en filmisk godnattsaga som handlar om förhållandet mellan en människa och ett underligt vattendjur blir den bespottad, hånad och kapad vid knäna. När Guillermo del Toro gör detsamma blir han belönad med en Oscar för Bästa film.

Visst, absolut, det ÄR skillnad i kvalitet filmerna emellan MEN man kan banne mig inte tokhylla den ena för att den är fantasifull och utanför-lådan-kreativ och sen såga den andra av samma anledning. The shape of water har många plus som Lady in the water saknar – färgerna, mustigheten, stämningen, MUSIKEN – men Lady in the water är inte så pjåkig den heller.

Cleveland Heep (Paul Giamatti) är föreståndare för ett lägenhetskomplex och han sköter sitt jobb bra på sin kant. Han är social, fixig och donig och han försöker bemästra sin stamning så gott han kan. Det finns en pool på faciliteten, en pool som inte får användas nattetid men likväl är det någon som gör det. Heep hör plask och poolen slammas liksom igen i filtren. Underligt.

Så en kväll sitter det en kvinna i hans soffa. Hon säger att hon heter Story (Bryce Dallas Howard) och av någon anledning slutar Heep stamma i hennes närhet. Story har ett förhållande till vatten som vi ”vanliga dödliga” kanske inte har, hon säger att hon är en ”narf”. Heep frågar runt om ordet och får reda på att det är en havsnymf i en österländsk saga. Rynkan mellan hans ögon blir inte direkt mindre. Väsen och sånt är ingenting han tror på. Men Story då? Hon var ju verklig! Och NÅNTING i poolen är ute efter henne!

Jag tycker det här var en trevligt berättad historia. Lite lagom av allt. Lite fin, lite ryslig, lite overthetop ibland. Det filmen dock inte är är snygg eller vacker, sådär som The shape of water är – rent objektivt. Å andra sidan har den här filmen 17 år på nacken men å andra sidan, den känns ännu äldre faktiskt. Uttrycket är nästintill 80-tidigt-90-tal. Paul Giamatti gör det han kan med sitt manus och det gör även Bryce Dallas Howard. Hon är mest uttryckslös, blek och nästintill genomskinlig, vilken hon uppenbarligen ska vara här.

Så vad finns det att klaga på? Inte så mycket. Jag hade förväntat mig en kalkonfilm men fick tämligen underhållande 110 minuter. Godkänt, javisst!

–

Det här är en film i mitt sommartema Ladylike sommar. Det kommer en film varje lördag som har ordet LADY i titeln och här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

Publicerat

GLASS

I det absoluta slutet av filmen Split fick vi alla se något som vi kanske inte hade räknat med. Filmen var inte slut. Det skulle bli mer. M. Night Shyamalan hade vävt in karaktärerna David Dunn (Bruce Willis) och Elijah Price (Samuel L. Jackson) från filmen Unbreakable och det var kanske inte en twist i Sjätte sinnet-klass men nog fan var det en ögonbrynshöjare? Nog tusan var det något extraordinärt att Shyamalan skulle få ihop filmerna till en TRILOGI med filmen Glass som den sista, den som skulle väva ihop allt?

Jag var pepp på Glass. Det var dumt. Är det inte alltid så? Dumt att ha förväntningar alltså. Man vill så mycket, för mycket. Jag tycker Unbreakable är en JÄTTEBRA film. En film jag gärna ser om. Split var också bra, en stabil trea även vid en omtitt. Glass då? Var hamnar den i det stora hela?

För det första, manuset till Glass är ungefär lika dumt som jag känner mig inför peppen. M. Night Shyamalan måste ha befunnit sig i en hybrisbubbla när han inviterade oss till fortsättningen efter Split. Visste han ens själv hur han skulle knyta ihop säcken? Jag är inte så säker på det.

Om jag kunde levitera (och samtidigt sitta kvar i soffan) skulle jag ha kunnat beskåda mig själv skakandes på huvudet samtidigt som jag knörvlar ihop näsan i en icke-gillande grimas. Det svider att säga det men Glass är verkligen ingen värdig avslutning på historien om David, Elijah och James McAvoy och alla hans schizofrena karaktärer. Jag fnissar ibland för att det är så dåligt. Sarah Paulson spelar en forskare (?) som håller dessa tre män inlåsta och med hjälp av elchocker får hon Patricia/Dennis/Hedwig/Barry/Heinrich/Jade/Ian/Mary Reynolds/Norma/Jalin/Kat/BB.T/Mr Pritchard/Felida/Luke/Goddard/Samuel/Polly aka Kevin Wendell Crumb aka The Beast att byta personlighet. Tänk om/att det kan vara så enkelt. Eller ”enkelt”. Bara att switcha, liksom. Dumt det med, dumt som fan, dumt som hela filmen, dumt som….jag…och M. Night.

Det finns dock vissa ljuspunkter i filmen, såna som gör att jag ändå kommer minnas den och som gör att jag inte kan ge den det allra lägsta betyget. Det finns till exempel en scen med en bil och alla skådespelarna inblandade med The Beast i gula brallor och Bruce Willis i en vattenpöl. Assnygg scen. Cool. Som att spela schack fast med filmkaraktärer.

Glass, ja. Slut på trilogin, ja. M. Night fortsätter att kanske inte ha sin bästa stund i filmhistorien men hey, jag ger inte upp. Jag tror på honom. Det vänder. Han har nån mer Sjätte sinnet att vrida ur sig innan han tackar för sig. Jag känner det på mig. Jag vill så gärna få rätt. Det vore sköj.

Ja, allra mest för M. Night.

Publicerat

SPLIT

Att ha 23 olika personligheter i sin kropp kan inte vara någon barnlek varken i verkligheten eller att spela. James McAvoy är skådespelaren som fått den svåra uppgiften att spela Kevin Wendell med alla sina multipla personlighetstyper och det här är en film som till 100% står och faller med att McAvoy kan sitt jobb. Men ingen behöver bli orolig, han KAN sitt jobb.

Kevin kidnappar tre unga tjejer på ett tämligen brutalt vis, i alla fall tyckte jag det och sällan har väl en simpel vit andningsmask känts otäckare som accessoar? Han låser in tjejerna och resten av filmen handlar egentligen om det, om flyktförsök och överlevnad men i samma veva även om Kevins sjukdom och den äldre kvinnliga läkare/psykiater som han har som bollplank i livet.

Det här är alltså M. Night Shyamalans nyaste alster och han har både skrivit manus och regisserat filmen. Bra gjort M. Night! säger jag och klappar händerna. Det här är nämligen inte pjåkigt alls.

Filmen har några minus, det ska erkännas. Den skulle ha kunnat tajtats en aning för speltiden på en timme och femtiosju minuter känns ungefär en kvart för lång. Det blir omständigt i vissa scener och framåt slutet när man anar vartåt det barkar skulle jag vilja snabbspola lite. M. Night är också (som vanligt) lite för kär i förklaringsmodeller. Han vill gärna skriva oss tittare på näsan så att vi VERKLIGEN ska förstå vad som händer och så även i denna film.

MEN, bortsett från dessa skönhetsfel så är Split en bra film på många plan. Den är otroligt välspelad när man ser till huvudrollsinnehavaren men även dom betydligt mer okända skådespelarna som spelar tjejerna är bra, så bra man kan kräva i vilket fall. Filmen är även både spännande och klurig, vilket känns ”Shayamalanskt” i hans bästa stunder. Att han dessutom klämt in EN scen som fick mig att utbrista ”wohoooow!” liiiite för gällt för mitt eget bästa är också ett plus såklart och den fick mig att drömma mig bort till ett annat scenario, en annan film, en film som inte finns (än) men som mycket väl skulle kunna se dagens ljus, i alla fall om JAG var filmbolagsdirektör med guldbyxor.

Fram tills dess att jag ser om Split (vilket jag kommer göra så snart jag får möjlighet) blir betyget en mycket stark trea och chansen till en höjning känns betydligt närmare än risken till en sänkning.

Jag såg filmen på Stockholm Filmdagar vilket även några filmbloggande vänner gjorde. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.
Jojje
Henke
Sofia
Christian

Publicerat

Fredagsfemman #237

5. Shamalamadingdongpeppen

Alltså, jag vet inte om jag är helt ute och cyklar nu men jag har sett trailern till M. Night Shyamalans nya film Split och den känns helt kanon tycker jag. James McAvoy får en hel del att stå i när han spelar en mycket schizofren man som har hela 23 personligheter. Vad tycker du, blir du pepp av trailern? Filmen har inte svensk premiär förrän i januari men trailern kan du kolla in här.

.

.

.

4. Danmarks Oscars-shortlist

Nånting slår mig när jag ser namnen på dom tre filmerna som finns med i Danmarks shortlist för att kunna bli deras Oscarsbidrag: vilket SJUKT bra år det varit för dansk film! Det står mellan Thomas Vinterbergs ”Kollektivet”, Lisa Ohlins ”De standhaftige” (den heter Walk with me på svenska biografer) och Martin Zandvliets ”Under sanden” och jag kan inte heller låta bli att undra vilka svenska filmer det buzzas om i sammanhanget. Är det kört för Efterskalv?

.

.

.

3. Alena

Jag såg entimmesversionen när den gick på TV förra sommaren men nu är långfilmen här! Svälj svensk-film-skepticismen och gå och se den!

.

.

.

.

2. OS-FINAL IKVÄLL!!!

Det är nästan som att häda att inte tjonga upp Sveriges fotbollsdamer på förstaplatsen denna vecka men när du sett ettan förstår du varför. Men ikväll – IKVÄLL – spelar dom OS-final i fotboll och det är STORT, det är MEGASTORT! Slå på TV:n kl 22.30. Vilken kanal törs jag inte sia om för jag har fortfarande inte köpt nån OS-bibel men jag litar iskallt på att Steffo meddelar detta i kommentarsfältet. *blink*

.

.

.

1. MALMÖÖÖÖÖ!!!

Nu har ETT HELT ÅT gått sen det var Malmö Filmdagar förra gången och hur mycket jag än tänker på det så kommer jag bara fram till en enda sak: Hur fort har inte detta år gått egentligen? Vansinnigt fort skulle jag säga, men på ett bra sätt för nu börjar snart årets bästa vecka – igen!

Massor med film, massor med filmsnack, massor med filmmänniskor och en handfull filmspanare, hotellfrukostar, mingeldrinkar, dammsugare och ett filmschema som ska spikas. Härligt, det ska bli så HÄÄÄÄÄRLIGT – eller hur Sofia, Jojje och Henke?!

Publicerat

THE VISIT

Syskonen Becca (Olivia DeJonge) och Tyler (Ed Oxenbould) ska hälsa på sin mormor och morfar för allra första gången. Deras mamma (Kathryn Hahn) har inte träffat sina föräldrar på säkerligen femton år och det beror på diverse anledningar. Såklart.

Men nu ska Becca och Tyler åka iväg och Becca har filmkameran med sig, fullt och fast inställd på att föreviga detta som en liten ”dokumentär”. Vi får alltså följa syskonens besök via Beccas kamera och jag tycker att regissören M. Night Shyamalan i och med det har utnyttjat found footage på det allra bästa sätt. Flera scener blir jättespännande, betydligt otäckare än jag tror dom blivit filmade på ”vanligt” sätt. Bland annat är det en krypscen i ett utrymme med låg takhöjd där det funkade alldeles perfekt.

Ja….M. Night Shyamalan kanske du tänker, snörper ihop munnen och suckar. Han är inte den jämnaste av filmare (kan man säga om man vill vara diplomatisk och snäll) men han har något eget som ingen kan ta ifrån honom och just det där egna kommer fram på ett bra sätt i The Visit.

Skådespelarna är riktigt bra nästan allihop. Deanna Dunagan som mormor och Peter McRobbie som morfar lyckas hålla sina karaktärer på helt rätt nivå filmen igenom. Olivia DeJong är trovärdig och behaglig framför kameran MEN den där Ed Oxenbould blir jag inte riktigt klok på. Jag hade svårt för honom och hans lillgamla stil i filmen med den vidriga titeln Alexander and the terrible, horrible, no good, very bad day och här är han likadan – om inte snäppet värre. PLUS att han envisas med att rappa!

Det kan hända att killen är värsta geniet och att det bara är jag som inte ser det men skulle så vara fallet får jag väl krypa till korset när insikten drabbar mig på riktigt. Än så länge är jag däremot skeptisk, precis som jag är mot M. Night Shyamalan även om jag faktiskt inte behöver vara det. Han kan ju! The Visit är den film han gjort som haft lägst budget men det är långt ifrån den sämsta. Bra idéer kostar inte mer än dåliga.

Publicerat

THE HAPPENING

Regissören M. Night Shyamalan är lite som vår ”han kommer bli Sveriges nya Ingmar Stenmark-slalomstjärna” Jens Byggmark – karriären började med ett resultat i världsklass och sen gick det mest åt pipsvängen. Omvärlden har dock inte riktigt fattat nuvarande brist på form utan vidhåller sina skyhöga förväntningar, bara för att gång på gång påminnas om att motsatsen hade varit att föredra.

När jag läser en filmrecension där skribenten ger filmen lägsta betyg utan minsta pardon kan jag å andra sidan jämföras med en av sommarens mer ihärdiga spyflugor. Jag befinner mig sittandes på en tallrik av sedan länge kvarglömda grillrester, jag VET att det är sekunda käk jag stoppar i mig men jag kan liksom inte låta bli. Det är nåt med uppenbara filmiska lågvattenmärken som lockar mig.

När Jojjenito skrev om The Happening var det som att synapserna knastrade loss i kroppen. ”Marky Mark pratar på fullt allvar med en plastplanta” skriver Jojje och jag tänker ”han ger filmen en etta – huuuuu, det är Shyamalan – buuuuu – OCH MARKY MARK! – whääääää”. Och sen *timehop* sitter jag i soffan, har just sett filmen ifråga och kliar mig i hårbotten.

Jag tycker väldigt mycket om filmens affisch (se här ovan), jag tycker den är otroligt fin och mysigt olycksbådande. Sen tycker jag om M. Night Shyamalans manus, ja det gör jag. Jag tycker grundtanken är både finurlig och läskig och jag tror faktiskt att det hade gått att göra en film helt i klass med The Village, Signs och Unbreakable av det här. Det stora felet är att skådespelarna är så enormt felcastade. Alltså… E-N-O-R-M-T.

Mark Wahlberg ser ut såhär filmen igenom (se bild till vänster). Jag känner en obeskrivlig önskan att kasta pil på hans panna med botoxsprutor. Jag förstår att han gör det han kan för att gestalta jobbiga känslor men nej Mark, nej, att knorvla ihop ögonbrynen och transformera pannan till ett CD-ställ räcker inte.

Zooey Deschanel är tyvärr precis lika fel hon. Kombinationen av överspel och en antagligen rätt illa skriven karaktär gör att jag ibland sitter med rysningar längs ryggraden, speciellt när hon spärrar upp sina stora blå som ett slags ”bevis” för att hon är rädd. Eller ledsen. Eller inte vill springa mer. Eller har ätit tiramisu med en random kille som heter Joey. Eller tycker allt det övernaturliga är konstigt. Eller ska ta hand om ett barn. Eller tittar på sin man (som då är ovan nämnda Marky Mark).

Varken hon eller herr Wahlberg fixar denna typ av roll och jag tror helt utan ironisk syrlighet att med två andra – mer lämpade – skådespelare i huvudrollerna så hade filmen inte blivit så pjåkig alls. Många av scenerna är riktigt bra, hela första halvan av filmen tyckte jag var mer än okej men sista tredjedelen dalar den betänkligt och slutet kraschlandar på ovan nämnda grilltallrik.

Summa summarum, tack Jojjenito för att du gav filmen ditt lägsta betyg. Nu blev den ju äntligen sedd!