Etikett: Magnus Härenstam

Publicerat

FIMPEN

Kan det här vara Sveriges bästa bidrag till sportfilmsgenren – ever? Ja. Jag tror det.

Regissören Bo Widerberg såg av en slump en liten fotbollstokig kille vid namn Johan Bergman spela och bestämde sig för att göra en film om honom. Johan Bergman – aka Fimpen – spelas i filmen av Johan Bergman och Johans föräldrar och syster spelas av hans riktiga föräldrar och syster.

I filmen är Johan sex år och besitter en sån otrolig talang att han inte bara blir värvad till Hammarbys A-lag, förbundskapten Georg Åby Ericson ringer upp honom och erbjuder en plats i fotbollslandslaget. Han tackar givetvis ja men är samtidigt lite orolig, han har ju ingen tröja. Men allt sånt fixar sig, även fotbollsskor i storlek 23.

Jag blir lycklig av den här filmen. Det är hjärtvärmande att se alla scener med fullvuxna fotbollsspelare – Ralf Edström, Ronnie Hellström, Benno Magnusson, Ove Kindvall, Kenta Olsson, Roland Sandberg – spela och interagera med Fimpen som om han är en jämlike. Det hade varit så väldigt lätt att göra detta till en knasbollskomedi, att spela på det humoristiska i att Johan är ett barn men filmen väljer en annan väg. Visst blir det vardagskomik när Johan faktiskt inte kan knyta sina skor eller skriva autografer då han inte lärt sig skriva än eller att landslagskompisar får läsa gonattsaga för honom på hotellrummet men annars är filmen befriad från skriven komik, det som gör att jag sitter och fnissar och skrattar framför TV:n är att filmen – och Fimpen – är så jävla skön!

Filmen är gjord 1974 och är ett strålande tidsdokument när det kommer till folkhemssverige anno 70-tal. Kläder, ”snack”, tidsanda, reklam på bussar, löpsedlar, kvinnor som ser ut som tanter men som kanske är 35, vida byxor, Arne Hegerfors, skolbänkar, Monica Zetterlund som lärarinna, Magnus Härenstam som fotbollsspelaren ”Mackan” med den otroligt jobbiga skånska flickvännen med det balla nattlinnet (det är broderat TACK över bröstet på framsidan och VÄLKOMMEN ÅTER på ryggen) och Fimpens snabba ben. Filmens OSANNOLIKT snabba små ben. Jag fullkomligt njuter av att se detta, underbart är vad det är!

Fimpen går att se på SVTPlay fram till 20 februari 2019. Ta chansen att se den. Gör det.

Publicerat

Svensk söndag: VUXNA MÄNNISKOR

Baparapparapparappa baparapparaaaa.

Är det bara jag som nynnar så när jag tänker på Vuxna människor? Baparapparapparappa baparapparaaaa? Nähä? Vadå? ÄR det bara jag?

Om jag sjunger lite mer då?  ”Män dom söker kvinnor, kvinnor söker män, söker efter någon som kan följa med dem hem. Jag har förändrats kanske just på grund av dig. Du vet att jag har svårt att säga nej”. Nurå? Lite baparapparappa-vibbar? Kan du höra Bo Kasper och Lisa Ekdahls röster? Om du kan det så har du sett filmen. Om du inte har det så har du inte sett filmen, eller så är du född på 2000-talet. Eller både och.

Jag tror att Vuxna människor anses som lite av en klassiker för oss som var ”halvvuxna” när den kom 1999. Jag tror vi var många som kände igen oss i Franks (Felix Herngren) barnsliga/knasiga/sexuella fantasier och rädslan i att bli påkommen som ett vuxet luftslott. Ytan, den stabila relationen och den yrkesmässiga karriären säger en sak och insidan en heeeelt annan. Så kan det kännas ibland. ”Han luktar ost”. Liksom.

Frank är gift med Nenne (Karin Bjurström) sedan åtta år och dom går i parterapi då relationen gått i stå. ”Det går ju inte att skaffa barn när man bor i en skokartong”.  Karin jobbar i en butik med dyra plagg, Frank är advokat. Franks bäste vän är galleristen Markus (Fredrik Lindström) och Nenne pratar ut om livet med kollegan Rosie (Cecilia Ljung) som i sin tur är tillsammans med glidaren Georg (Mikael Persbrandt).

Definitionen av vuxna människor är intressant tycker jag. När jag var liten var en vuxen människa kortklippt, arbetssam, klädd i fotriktiga skor, betalade räkningar och hade körkort och matlåda.  När jag blev halvvuxen var vuxna människor såna som lyssnade på dansbandsmusik och längtade efter pensionsdagen. Nu när jag är vuxen själv tycker jag att vuxna människor är alla som tar ansvar för sitt eget liv, oavsett ålder, klädsel, yrke eller familjesituation. Definitionen känns aningens tråkigare nu än då. Det snäva tänkandet var liksom lite…roligare. Matlåda liksom? Är det vuxet att ha matlåda? Nu tänker jag att massor av vuxna har matlåda för att dom bränt pengarna på menlös shopping, lösnaglar eller genom att vara kung i baren några timmar dagen efter löning. En del har matlåda för att  gårdagsmiddagen blev asgod och det blev mat över. En del vill värma mat, äta fort och göra nåt annat på lunchen. Det finns massor med anledningar till att ha matlåda men att vara vuxen är inte den viktigaste.

Filmen Vuxna människor handlar alltså om en samling ”vuxna” människor som beter sig som vuxna människor gör som mest. Visst är det skruvat men det kanske inte SÅ mycket ändå. För mig är det humor som fastnar i halsen. Bra humor alltså. Allvar och vardagskomik i en skön blandning. Filmen får mig helt enkelt att skratta åt och med både mig själv och andra. Det är ju livet liksom. Det vuxna livet.

Fy fasiken alltså.

*sätter händerna för öronen och blundar*

Baparapparapparappa baparapparaaaa.