Etikett: Magnus Roosmann

Publicerat

JOHAN FALK 15: KODNAMN LISA

Den här filmen börjar exakt där den förra filmen slutade. Det är nån utanför Frank Wagners (Joel Kinnaman) dörr. Hans flickvän Marie (Ruth Vega Fernandez) är rädd, Frank är rädd, sonen Kalle sover och på bordet står en ryggsäck med alla pengar dom äger och har. Pengar som ska köpa dom ett nytt liv i sydeuropa nu när Frank lämnat sitt infiltratörsliv bakom sig.

Men må dom naiva och lyckliga brinna i helvetet. Kodnamn Lisa sätter nämligen en plastpåse på huvudet på samtliga inblandade OCH mig som tittar och sen dras den åt. Luften tar slut, världen förminskas, det är klaustrofobiskt, jobbigt, spännande och jävligt enerverande.

Och musiken…..MUSIKEN. Bengt Nilssons machosoundtrack ligger som en hög ljudmatta genom denna film (liksom alla andra) och den har aldrig känts mer på pricken. Det skallrar i fönsterrutorna!

Om man har sett samtliga fjorton filmer som föregår denna så är film nummer femton något av ett TOK-KLIMAX. Det här är liksom vad man väntat på timme efter timme efter timme framför TV:n men egentligen innerst inne inte velat se.

När jag såg Kodnamn Lisa förra gången visste jag inte att det skulle komma fler filmer. Det var hemskt, HEMSKT var det. Tomhet och panik, abstinens och ledsenhet i en salig blandning. Nu vet jag att jag har fem filmer kvar att se, filmer som jag dessutom ser för allra första gången.

När (inte om – när) du ser Kodnamn Lisa första gången, missa för allt i världen inte eftertexterna!

Nu, moooot nummer sexton!

Manus: Viking Johansson och Anders Nilsson
Regi: Charlotte Brändström

Publicerat

JOHAN FALK 2: LIVVAKTERNA

Efter Noll tolerans trodde jag inte att uppföljaren skulle kunna bli så mycket bättre. Men det kunde den. Livvakterna är en mycket spännande och solid film som håller riktigt bra även vid en omtitt.

Johan Falks gamle vän Sven (Samuel Fröler) ska starta upp en verksamhet i Estland, ett konfektionsföretag. När den lokala maffian sätter käppar i hjulet för honom tar han kontakt med ett säkerhetsföretag vars representant heter Nikolaus Lehman (Christoph M. Ohrt) och vars metoder för att bibehålla lugn och arbetsro är ytterst moraliskt tveksamma. För att inte säga brottsliga. Sven vill inte vara med längre och reser hem i tron att han lämnat både Nikolaus och allt annat bakom sig, vilket han givetvis inte har. Riktigt så enkelt gick det inte.

Thrillertempot i Livvakterna är härligt, frustande, nånting helt annat än man vanligtvis ser i svenska filmer. Filmen är även spännande som ett helvete, speciellt när klockan tickar (du som sett filmen vet vad jag menar). Paniken! Oj oj!

Samuel Fröler, Lia Boysen och Alexandra Rapaport gör fina inhopp och det känns som att Jakob Eklund satte ner foten ordentligt i den här filmen. Han ÄR Johan Falk och han ÄR badass när det behövs!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

Publicerat

Svensk söndag: SKUMTIMMEN

.

.

.

”Från producenten av MILLENIUM-TRILOGIN” står det på filmaffischen. Jaha? Vad ska jag göra med den informationen? Hjula? Lägga den under kudden och fingra på det i sömnen? Tänka att filmen är bra även om jag tycker det motsatta?

Jag försöker analysera det PR-mässiga i den meningen men blir inte klokare, snarare tvärtom. Borde det inte ha stått ”Från mannen som REGISSERADE två tredjedelar av MILLENIUM-TRILOGIN” istället? Det känns betydligt mer insäljande. Eller så kanske det inte behövt stått någonting alls?

Lena Endres ansikte på en filmaffisch säljer sig själv, likaså Daniel Alfredson som regissör och kanske även författaren Johan Theorin även om jag själv inte har lyckats ta mig igenom en enda av hans böcker. Jag har gjort idoga försök. Många, flera men det funkar inte. Nu står böckerna i bokhyllan och samlar damm.

Fördelen med att jag läst första delen av boken är att jag känner till grundhistorien och fick in nån form av Theorinsk öländsk känsla i systemet. Nackdelen med att inte läst hela boken skulle jag säga inte alls är en nackdel. Hade jag läst hela boken tror jag nämligen inte att jag hade sett klart filmen. Nu fanns det ett litet korn av vetgirighet hos mig, jag ville veta hur mysteriet med den döde lille pojken Jens utvecklades så jag härdade ut men det var banne mig inte med ett leende på läpparna.

Skumtimmen känns som ett filmiskt hafsverk. Jag tror inte på nåt i filmen. Precis allt är luddigt, överdrivet, konstigt, förenklat, ytterligheter som kanske inte borde gå att kombinera men jodå, det går… Inte ens Lena Endre övertygar. I brist på bättre ord så känns hela filmen mest bara …skum.