Etikett: Malcolm McDowell

Publicerat

Skräckfilmsveckan: 31

Om man gillar skräckfilm och det kommer en ny film av Rob Zombie, vad gör man då? Jo man tittar såklart.

Rob Zombie är en såndär regissör som som gör visuellt jäkligt snygga filmer även om dom ofta har en hel del i övrigt att önska för att komma upp i dom riktigt höga betygen. Till exempel gjorde han en remake på Halloween 2007 och den är så dålig att inte ens en världens grövsta curlingmamma kan säga att hon gillar den.

I 31 är det nåt så aktuellt som CLOWNER på tapeten. Vidriga jävla mördarclowner. Naziclowner. Psychoclowner. Motorsågsclowner. Döda-folk-på-kreativa-sätt-clowner. Eller rättare sagt, det är sminkade jävla freaks, precis som ALLA clowner är. Usch för clowner! Vem fan kom på det där otyget från första början egentligen?

Det jag gillar med filmen är estetiken i kombination med musiken, för filmen ÄR snygg. Gritty, blodig och askleggig men snygg. Däremot är rollfigurerna en samling spån och jag kan inte säga att jag bryr mig det minsta om dom överlever fram till eftertexterna eller inte. Det är synd. Att vara känslomässigt investerad i filmen hade varit ett jätteplus såklart men jag är inte förvånad då personregi och skrivande av komplexa och likeable karaktärer inte verkar vara Zombies starka sida.

Det här var sista filmen i årets skräckfilmsvecka och hos Filmitch kan du läsa om Black mountain side och hos Sofia om zombies (nähä!?!?!) i filmen Run zombie run. Tack för finfint samarbete Johan och Sofia!

 

Publicerat

BACK TO THE 80´S: CAT PEOPLE (1982)

.

.

.

Jag undrar om inte David Bowies låt Cat people skulle hamna på min topp-20-all-time-high-låt-lista om jag gjorde en. Jag tror det. Det konstiga är att jag tyckt om låten sen jag hörde sen första gången när jag var tio men jag har inte sett filmen Cat people förrän nu. Å andra sidan har jag sett Inglorious Basterds och därmed hört denna fantastiska låt i filmmiljö många gånger och SOM den funkar!

Att se en riktig 80-talsklassiker som Cat People för första gången 2014 kan vara vanskligt. Det är inte helt säkert att den åldrats med värdighet och jag har inga nostalgikänslor att falla tillbaka på. Filmen måste helt enkelt kunna stå på egna ben 32 år efter dess premiär.

A young woman’s sexual awakening brings horror when she discovers her urges transform her into a monstrous black leopard. Så beskrivs filmen på ImdB. Helt galet. Alltså beskrivningen är inte galen den är helt korrekt men vafan, har Dr Seuss varit framme?

Irena Gallier (Nastassja Kinski) är den unga kvinnan som tvingas hålla sin sexualitet i schack för att inte förvandlas till en leopard. Den enda hon kan ha sex med (säker sex i detta fall = inte bli leopard, hahaha) är sin BROR! Brorsan Paul (Malcolm McDowell) ligger å andra sidan runt rätt bra, eller ligger och ligger, det funkar sådär kan man väl säga men när det väl fungerar så blir han leopard han med. En blodtörstig sådan. Mjau.

Filmen har en skön 80-talskänsla, en sån jag känner igen så väl och tycker så mycket om, samtidigt är den helt unik. Effekterna är enkla men smaskiga, skådespelarna agerar helt rätt för filmen men det skulle antagligen inte funka nån annanstans. Malcolm McDowell är inte direkt het när han springer omkring utan tröja även om han verkar tro det själv, jag tycker mest han är obehaglig. Är han inte alltid det förresten? Har han någonsin spelat en varm och intagande person? Är han ens en bra skådespelare?

Jag är lite förvånad över hur bra jag tycker filmen är men hey, det är 80-talet, vad finns det att inte gilla? Cat People är den klart bästa filmen hittills i temat. Vem kunde ana detta?

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s, det kommer två filmer till idag (kl 12 och kl 18).

Publicerat

Veckans klassiker: CALIGULA

I skrivande stund är det söndag, jag befinner mig i Rom, det är cirka 40 år efter Jesus födelse och jag har hittat hit med hjälp av Stig Järrel och Hitchcocks fru Alma Reville. Dom filmiska vägarna äro outgrundliga, ibland likaså målet.

Caligula (Malcolm McDowell) blir som 25-åring romersk kejsare då han tar över efter sin farfar Tiberium (Peter O´Toole). Det dröjer inte länge innan Caligula utnämner sig själv till Gud, sin häst till senator och sina undersåtar till ett liv i tyranni. Han tvingar fruarna och döttrarna till sina närmsta män att prostituera sig och är det nån som motsäger sig hans vilja väntar inget annat än döden.Han våldtar både kvinnor och män och den enda kvinnan han verkar hysa sanna känslor för (både kärlek och sexuella diton) är hans syster Drusilla (Teresa Ann Savoy) som han satt på kontinuerligt sedan dom unga tonåren.

Det är en fruktansvärd man som porträtteras, en man helt i avsaknad av empati. Det finns inte något hos Caligula som går att tycka om eller känna ens det minsta respekt inför. Han var en tyrann, en man som ser till att världen kretsar kring honom och han behandlar folk som fän.

Jag minns att den här filmen fanns att hyra i videoaffären när jag var tonåring och jag minns snacket om allt det nakna, om att det nästan var en porrfilm och att det var extremt mycket blod och våld. Ingen jag kände vågade hyra filmen och ta reda på sanningen, det var liksom mer spännande att inte veta. Nu har jag sett den så nu vet jag. Många scener i filmen är ren porr, spekulativ sådan till och med. Jag kan förstå att Malcolm McDowell och filmens andra stjärna Helen Mirren var rosenrasande när dom såg slutresultatet och märkte att filmens producent (och Penthouseredaktören) Bob Guccione helt sonika sett till att det klipptes in rena sexscener med nakenmodeller och porrproffs för att ”hotta upp” filmen ännu mer. Behövdes det? Ja, kanske, reklammässigt blev det blev ju en snackis i alla fall även om det sannolikt inte gjorde filmen bättre.

Som ”historiskt dokument” är Caligula ändå intressant, det är en välgjord film i all sin ångande svettiga blodiga smutsiga och ibland ganska otäcka sexualitet och musiken är genomgående magnifik. Ursprungligen har filmen en speltid på 153 minuter men det finns nedklippta versioner som är så korta som 83 minuter. När filmen hade premiär i Sverige 1981 var endast fyra minuter bortklippta vilket förvånar mig och jag kan anta att det är den versionen jag nu sett.

Nu återstår att se åt vilket håll denna film sparkar mig vidare. Stig Järrel och Helen Mirren har gjort sitt och en ny klassiker blir det nästa måndag.

 

Publicerat

Veckans klassiker: A CLOCKWORK ORANGE

Ojoj, allt detta snack om ultravåld och Beethoven. Nu är det dags att gräva sig in i Stanley Kubricks A clockwork orange och dess förlovade land.

Ultravåld, vad är det egentligen? När den här filmen kom 1971 var ultravåld detsamma som att slå ner och våldta oskyldiga människor, nu ser vi sånt i tidningar och på nyheterna varje dag. Ultravåld då är vardagsvåld nu och på så sätt känns filmen ganska daterad. Men är det verkligen så filmen ska beskådas? Ska jag inte bara släppa taget och inmundiga detta smörgåsbord av filmiska frågetecken utan att analysera och tänka så mycket? Jag vet inte. Går det ens att göra? A clockwork orange är nämligen ingen enkel film att se vare sig jag väljer att analyserar den eller inte.

Alex (Malcolm McDowell) gillar mjölk och Ludvig van. Beethoven alltså. Alex och hans homies har en egen utarbetad stil, likadana kläder (vita overaller, svarta kängor, vita hängslen,  hudfärgade suspensoarer och svarta plommonstop) och dom pratar ett eget språk som kallas Nadsat vilket verkar vara en blandning av engelsk slang, Shakespeare och ryska. Killarna slår och våldtar med samma frenesi och hela tiden med den klassiska musiken som bakgrund.

Att se A clockwork orange är som ett mentalt heltidsarbete. Det snurrar i huvudet konstant. Är dom vita kvinnoskulpturerna som gänget vilar sina kängbeklädda fötter på synonymt med kvinnoförakt eller bara snygg scenografiestetisk? Att Alex fullständiga namn är Alexander DeLarge, har det nåt med Alexander den store att göra? Är Alex orm nån form av biblisk symbol eller bara en simpel jävla orm? Måste jag läsa boken för att förstå filmen till fullo? Skulle det ens hjälpa?

A clockwork orange är en konstfilm i ordets största betydelse. Ingenting är lämnat åt slumpen, varenda vinkel, varenda pryl, vartenda ord och klipp är minutiöst uträknad och på det sättet är filmen absolut ett mästerverk. Sen är det inte alltid jag orkar se denna typ av film, eller ta den till mig som jag borde. När jag såg filmen som tonåring var den spännande i all sin galenskap, den var on the egde och det var lite äckligt med den där ögonöppnarmojängen. Nu är egentligen alla delar av filmen lite mer ”vardagsmat”, vilket i sig är rätt skadat, men jag hade också ett mycket större tålamod för ”svår” kultur då än jag har nu. Jag hade lite mer ork att gå in på djupet och navelskåda, jag hade lite mer fritid kan man säga.

Jag ger filmen exakt samma betyg som jag gav den sist jag såg den men kanske av en lite annan anledning. Att det var en klassiker struntade jag i då, då tyckte jag bara det var en intressant film. Nu förstår jag att det är en klassiker just för att intresset för filmen alltid kommer att finnas kvar. Den här filmen går att analysera till döddagar men det jobbet lämnar jag till andra. För mig räcker det att bara se filmen, det räcker bra långt.

Publicerat

THE ARTIST

Människor som vågar gå mot strömmen är rätt härliga egentligen. Jag menar, hur troligt är det att en stumfilm gjord 2011 skulle bli verklighet? Tänk dig det mötet, det runda bordet på produktionsbolagets kontor.

Hej. Jag vill göra en stumfilm. En svart-vit. Ja, en såndär riktig stumfilm med textrutor i gammalt typsnitt och sen lite stepp och dans på det. Nej, ingen Clooney i huvudrollen, jag vill ha okända franska namn, såna ingen jävel känner till. Jag kan tänka mig att slänga in nåt fejs folk känner igen men absolut inte i en huvudroll. Om det går att hitta nån på dekis som gör vad som helst för en tunnbrödrulle så kör på, jag är inte den som är den. John Goodman? Ja, why not?

Vem låg med vem för att få ihop pengar till det här, jag bara frågar?

The Artist är ingen lätt film att titta på samtidigt som den är superenkel. Historien är lövtunn och det behövs inte många IQ för att hänga med i svängarna men samtidigt är formatet – i alla fall för mig – så pass ovant att det tar ett bra tag innan jag accepterar att ingen kommer öppna truten, i alla fall inte i kombination med att det kommer ljud. Sen är det mycket musik, hög och enerverade sådan, plus att skådisarna övergestikulerar (för att kompensera bristen på ord?).

Stumfilmsstjärnan George Valentin (Jean Dujardin) blir kär i Peppy Miller (Bérénice Bejo) som blir känd genom ljudfilmen men George tror benhårt på att han har tillräckligt med lojala fans för att fortsätta göra stumfilm och slippa den där ”nymodigheten”. Ljud, baah, who needs it?

Helt ärligt, jag behöver ljud. Jag tycker det här blir rätt tjatigt och tråkigt i längden hur retrospektivt nyskapande, modigt och snyggt det än är. Priserna kommer antagligen hagla över filmen och jag har inte så mycket att säga om det, inte mer än att detta inte är min kopp thé och så är det med den saken.