Att en film regisserad av Luca Guadagnino INTE skulle vara en fest för ögat, det kan väl ingen någonsin tro?
Att börja en recension med dubbla negationer är ingen hit, jag vet, men hur jag än formulerade meningen så är den sann. Luca Guadagnino är ytornas mästare, det har jag skrivit förut, hans filmer får mig att känna tegel i handflatorna, persikoyta mot läpparna, poolvatten mot fotsulorna. Han är otroligt bra på att visualisera skuggor, på att använda sig av olika typer av ytor för att förstärka känslor. Som garn i dagens film till exempel. Garn som blir som blod som i sin tur blir vackert så man smäller av.
Det är knappt tio år sedan jag såg och skrev om Dario Argentos skräckklassiker Suspiria och den har verkligen satt sig i mig. Jag älskar den filmen. Den försatte mig i nånslags trans, jag hamnade i den färgglada bubblan Argento presenterade och köpte det som hände inom dess givna ramar.
På många sätt är Guadagninos version av Suspiria en väldigt mycket bättre film ändå tar den mig inte dit. Jag är inte i Berlin, jag befinner mig inte på balettskolan, Tilda Swintons sminkning imponerar inte på mig. Det tokiga, det suggestiva, det kolsvarta-men-ändå-blodröda i Suspiria anno 1977 finns inte i 2018-års variant däremot finns det väldigt mycket annat som är bra med den här filmen.
Effekterna är synnerligen välgjorda och då tänker jag specifikt på en scen med en stackars ung kvinna som får sätta livet till på det mest makabra vis. Tänk vad vad man kan göra med armar och ben, fy fan vad otäckt när dom vrids och bänds och bryts. Hemskt.
Dakota Johnson i huvudrollen gör det bra, Tilda Swinton också såklart, hon spelar ju inte mindre än TRE roller. Filmens stora huvudrollsinnehavare är dock människorna bakom kameran. Scenografen, fotografen och herr Luca himself. Jag gillar verkligen verkligen VERKLIGEN honom som regissör!
